Pampen som älskar makten mer än han älskade sin fotboll
Michel Platini har skrivit en självbiografi. Den heter Parlons Football, ungefär Ska vi snacka fotboll, men är framförallt ett porträtt av en av modern fotbolls mest komplexa figurer. För Platini har gått igenom alla stadier i fotbollshierarkin, från lovande ung spelare till internationell stjärna, landslagshjälte och sedan vidare i karriären. När han slutade spela blev han förbundskapten, hans minst lyckosamma jobb. Sedan organiserade han Frankrikes triumfartade VM 1998 som hemmalaget vann, blev pamp i franska fotbollsfederationen och sedan Uefa-boss.
Platini hatar att förlora och älskar makt. Han skriver faktiskt att han har roligare nu, när han är enväldig härskare över europeisk fotboll, än han hade när han spelade.
Det är rätt anmärkningsvärt med tanke på hans enorma framgångar. Platini hörde till fix-stjärnorna. Han vann Guldbollen tre gånger. 1984 segrade Frankrike i EM med Platini som skyttekung. Under sina år i Juventus tog han hem några scudetti och en cupvinnarcup. 1985 gjorde han segermålet i Europacupfinalen mellan Juventus och Liverpool på stadion i Heysel, där 39 åskådare omkom. I boken erkänner han att hans firande var ”sinnesjukt”, men säger att spelarna trodde att bara två–tre supportrar hade strukit med. Bara?
Kanske ville jag visa att fotboll är starkare än döden, fortsätter han och skriver att han har skuldkänslor för sitt uppträdande. ”Jag har varit besatt av en fransk supporters död, ett av mina fans som hade kommit för att se mig spela.”
Ett sympatiskt ställningstagande
Som Uefa-pamp är Platini iskall i sin analys av supportrarnas roll. Fotboll har blivit ett internationellt fenomen och det är inte konstigt om de stora spelarna utnyttjar situationen. Detta har gjort dem till förbipasserande, medan ”il tifoso” är bofast. Han vet att tv har förminskat hans roll, men vill uppskattas som någon som överlevt en epok.
De som tittar på fotboll på tv gör det mest för skådespelet. Och genom att tv hela tiden sänder fotboll, lyckas man förstora upp oviktiga matcher och banalisera de som verkligen räknas. Platini är mot tv som fotbollsdomare. Det är ett av hans mer sympatiska ställningstaganden.
Han beskriver sig själv som en smart spelare. Platini förstod precis hur han skulle förekomma sina motståndare, hur han skulle dribbla bort dem med mod och list. ”Jag hade kunnat vara en lite snabbare löpare”, medger han.
Vill ha ännu fetare plånbok
Ingen kan påstå att han behållit en idrottsmans fysik. Vid 59 är Platini lite lös i hullet. Han verkar inte sakna träningspassen. Möjligen saknar han målen. Men nu gör han dem på ett annat sätt, genom att göra europeisk fotboll störst, bäst och vackrast och därmed öka sin egen makt och plånbok. Hans omhuldade ekonomiska Fair Play är mest en markering. Den som sitter i toppen av UEFA kan inte göra de rikaste och mest inflytelserika klubbarna till sina fiender, åtminstone skulle aldrig Platini göra det. I boken kommer han med några förslag till nya spelregler. Spelare som protesterar för mycket mot domaren ska kunna utvisas i 10 minuter. Och tränare ska kunna göra fem i stället för tre spelarbyten under en match. Ingetdera känns särskilt viktigt, mest lite klåfingrigt.
Parlons Football är helt enkelt ett sorts manifest inför Platinis sista kliv på karriärstegen. Det enda han har kvar är att ta över rodret i Fifa, men han väntar på rätt tillfälle.
Platini gör ingenting han inte kan vinna. Trots skandaler och anklagelser om korruption, har den nu 78-åriga Sepp Blatter goda chanser att bli omvald en femte gång i maj nästa år. Sedan räknar förmodligen Platini med att åldern tar ut sin rätt. Då kommer han att vara redo, tro mig.