Björn Borg: Det är skrämmande likt mig

Uppdaterad 2017-09-05 | Publicerad 2017-09-04

27 år efter vår senaste världsetta är svensk tennis på väg tillbaka.

Den störste genom tiderna ber oss bara om lite tålamod till.

– Vi får vänta tre till fem år innan vi ser toppspelare i svensk tennis, säger Björn Borg.

I november 2010 vann Robin Söderling finalen av BNP Paribas Masters mot Gaël Monfils i två raka set. Tibrosonen klättrade upp på världsrankningens fjärde plats, förbi Andy Murray, med sikte på topptrion Djokovic, Federer och Nadal.

Han nådde dem inte. Körtelfeber kom emellan. Söderling blev aldrig bättre än världsfyra och under de sju dystra år som följt har ingen annan svensk varit i närheten av hans höjder.

Detta vet mannen i vit vindjacka som sneddar rakt genom uppståndelsen på en biograf i centrala Stockholm i september 2017. Han har sett karriärer blomma och blomma ut. Noterat svenska namn som rusat genom listorna för att bromsa likt en vägrande hopphäst runt plats 100.

För 27 år sedan blev Stefan Edberg vår senaste världsetta. För 37 år sedan vann mannen i vitt sin sista Wimbledon.

”Vi är på god väg”

Klart att Björn Borg har plågats, precis som alla andra svenska tennisfrälsta, över tillbakagången. Men på premiären för filmen om hans sista stora triumf ger han en prognos vi längtat efter.

Vi är på väg tillbaka.

– Jag tycker att svensk tennis är på rätt väg med klubbarna och Svenska tennisförbundet. De gör ett bra jobb. Vi har många lovande ungdomar i Sverige. Jag tror att vi får vänta några år till, tre till fem år, innan vi ser toppspelare i svensk tennis. Men vi är på god väg och alla arbetar på ett väldigt positivt och framgångsrikt sätt, säger Björn Borg.

Kan du göra något mer för svensk tennis? Vill du ha en mentorsroll?

– Nej. Om jag ska ta på mig den rollen blir jag tvungen, och det vill jag inte, att börja resa och engagera mig. Inte bara i Sverige utan utomlands. För mig är det viktigaste att vara med familjen och ha lite mer avstånd till tennisen.

Shia LaBeouf som John McEnroe och Sverrir Gudnasson som Björn Borg.
Klassiska matchen – boll för boll: ”Största ögonblicket i svensk
idrottshistoria”

”Jag har gratulerat Sverrir”

Galapremiärer är en särskild sorts små helveten. Temperaturen är högre än brukligt, trängseln värre, leendena lika spända som hudarna. Där är Agneta Sjödin, Anna Kinberg Batra, David Lagercrantz och Peter Jöback. Där omfamnar en artist en fotograf. Där dröjer två reklamskådisar med stegen för att hålla sig kvar på mattan, där tar Dogge Doggelito självisar och därbakom bokstaverar en dam sitt efternamn till pressföljet i hopp om att få det tryckt.

Björn Borg passar inte in, trots att filmen Borg handlar om hans Wimbledonfinal mot John McEnroe 1980. Han som sannerligen har festat och minglat i sina dagar verkar sakna den gränslöshet som krävs för att bli ett mattproffs. Han tar inte för sig, vecklar inte ut stora famnen för att kramas, utan står stilla och ler. Hettan får pärlor att bryta fram i pannan. Han svarar artigt på frågorna, tycker att filmen är realistisk och plussar särskilt för huvudrollsinnehavaren Sverrir Gudnason.

– Det är skrämmande likt mig när jag var i den åldern. Ett fantastiskt jobb. Jag har gratulerat till att han gjorde rollen bra. Det är väldigt svårt att gå in och spela mig, liksom, det är komplicerat, men jag tycker att han gjorde det otroligt bra

I en scen flyger ett argentinskt reporterteam till Södertälje för att intervjua dig vid den garageport där du spelade som barn. Har det hänt på riktigt?

– Ja, det har hänt att många olika team från olika länder har kommit till Södertälje och filmat garagedörren vid huset.

Pappa spelade bordtennis

I filmen är du vuxen och minns inte längre vilken dörr det rörde sig om. De har kommit i onödan. Var det så när karriären var som intensivast, att du till sist inte kom ihåg en så central sak?

– Jo, jag mindes dörren. Jag bara skojade lite med någon.

Porten är snudd på mytologisk. Trots att det fanns tiotusen andra ungar som slog mot sina väggar utan att bli stjärnor lyfts din fram som en förklaring till framgången. Hur viktig var den på riktigt för din karriär?

– Min pappa var en duktig bordtennisspelare, så när han vann en tennisracket gick jag ner mot garagedörren och började slå tennisbollar. Jag lekte att jag spelade Davis Cup och Wimbledon. Jag hade jättekul. Jag var åtta-nio år och ville spela tennis.

Hur långt var ditt längsta pass framför porten?

– Jag kunde stå i timmar och spela.

Fem timmar?

– Många timmar. Jag hade jättekul. Det var viktigt för mig. Men grannarna hade fönstret ovanför garageporten. Det kanske inte var lika roligt för dem, de hörde dunkandet hela tiden, från morgon till kväll.

Pangade du rutan någon gång?

– Nej, det gjorde jag inte. Det var för högt upp. Men de hörde dunkandet från tennisbollen mot garagedörren.

Björn Borg och sonen Leo.

”Nej, jag bara skojade...”

Filmen ska börja om ett par minuter. Gästerna föses in i salongen. Björn var aldrig involverad i produktionen men fick en tjuvtitt för ett par veckor sedan. Han slogs då av hur komplex historien tilläts vara, att karaktärerna var besvärade och mångbottnade.

Sverrir Gudnasons version av Björn Borg ler sällan. Han vinner sitt livs triumf, titel nummer fem på det klassiska gräset, men är mest stingslig och oroad, till synes medveten om karriärens närstående slut.

– De har fått fram olika personligheter. Min person och Johns person, att vi hade det tufft på banan och kanske lite jobbigt utanför banan också på ett sätt. Men framför allt trodde väl inte många att vi efter den Wimbledonfinalen och alla matcher vi spelat blev väldigt goda vänner, jag och John. Det kanske många tycker är väldigt konstigt, säger Björn Borg.

Journalistskaran har växt. Reportrar från Norge, Danmark, USA och Frankrike är i Stockholm för att få ett par ord med Borg inför filmen som är såld till 150 länder och öppnar Torontos filmfestival.

En svensk radioreporter sticker emellan med en fråga: var det inte något med John McEnroes uppförande som irriterade dig?

– Ja, allting irriterade mig, säger Björn och för en tiondel har svensk och internationell media sina rubriker färdigskrivna.

Sedan ler 61-åringen i den vita jackan.

– Nej, jag bara skojade. På banan kunde han ha ett otroligt temperament, men just när vi spelade mot varandra var han väldigt lugn och försökte bara koncentrera sig på tennisen. Det har med respekt att göra. Det är därför vi respekterar varandra och därför vi blev så goda vänner.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.