Niva: Just nu har jag en grav att dansa på
Man ska kalla saker vid dess rätta namn, och det här var inget mindre än en revolution.
Sepp Blatter kliver åt sidan, maktens murar rasar.
Tid att fira, tid att hoppas – och tid att minnas att revolutioner rätt sällan leder till förbättring.
Det här är egentligen inte en kväll för reservationer.
Här och nu är det bara att häva sig högst upp på barrikaderna, spreja champagne omkring sig och låta förändringsfanorna vaja i luften.
Fotbollsrevolutionen är genomförd nu. Det här är vår Berlin-mur, vårt Tahrir-torg och det är därför också vår skyldighet att låta det bli glädjens och tillförsiktens kväll.
Sepp Blatter var aldrig någonsin fotbollens enda problem – inte det största heller – men han var den enskilt tydligaste symbolen för en idrott som var på god väg att äta upp sig själv.
Varför just nu?
Och symboler betyder saker.
Varför avgår Sepp Blatter precis just nu? Och exakt vilka blir konsekvenserna av att han till sist lommar ut bakvägen från en konferenssal i Zürich?
Inte tusan vet jag – men jag vet i alla fall att det otvetydigt signalerar förändring och att förändring i det här fallet oundvikligen också innebär förbättring.
Fifa-fotbollen hade nått bottennivån. Det fanns inga lägre moraliska djup att sjunka till, inga värre skamlösheter att komma undan med.
Ändå kan det här aldrig att beskrivas som något annat än en delseger. Ska fotbollen saneras på ett någorlunda genomgripande sätt måste det vara startskottet snarare än slutpunkten.
Vart tar vi vägen när champagnen tagit slut och fanorna fransats? Vilket inflytande har vi överhuvudtaget på en process som hittills främst drivits framåt av FBI och Coca-Cola?
Morgonen efter revolutionen är alltid den viktigaste. Friheten var inte oinskränkt på andra sidan av Berlin-muren, liven blev inte så värst mycket lättare i andra änden av Tahrirtorget.
Om fotbollen väljer den enkla vägen härifrån kommer den att missa en möjlighet som kanske aldrig kommer igen. Om den nöjer sig med att byta ut några maktmän och stänga till några korruptionskanaler kommer vi stå kvar med samma sorts frustration om tio år också.
Mutkulturen var det som till sist hann ikapp Sepp Blatter, men i mina ögon är den ett symptom snarare än själva sjukdomen.
Skev uppfattning
I alldeles för många år har det funnits en skev konsensusuppfattning om att stålarna alltid måste bli större och rulla snabbare, att en växande fotbollsindustri är en förutsättning för en välmående idrott.
Så är det inte alls, snarare tvärtom.
Det är i ekonomiseringens hjulspår som rovdriften skenat iväg, det är där även välmenande människor kommit att acceptera en eller annan slavarbetardöd för ett riktigt skimrande VM.
När jag nu ögnar igenom den snabbsammanställda listan över troliga efterträdare ser jag mest bara samsyn och business-as-usual-män. Om jag istället tittar ut över fotfolket tycker jag mig faktiskt se en utbredd och uppriktig önskan om en fotboll som inte enbart kretsar kring tillväxt och pengar.
Kanske finns det nu faktiskt underlag och utrymme för en ny typ av ledare med en annan sorts agenda. Kanske klubbas det bara igenom en kommersklon i ännu dyrare kostym.
Som bekant gäller det att ta vara på lägena.
Framtiden kommer att utvisa om det här var en av de viktigaste kursändringarna i fotbollssportens historia, eller bara ett litet sidospår som ändå visade sig leda tillbaka in på samma väg.
Men nä, framtiden får faktiskt ändå vänta på sin tur.
Just nu har jag en ”Wind of Change”-slinga att vissla fram, ett par segerslogans att spreja på betongväggarna och en grav att dansa på.