Alfelt: Brottaren som var större än sin sport
Frank Andersson var en levnadsglad supertalang
MALMÖ. Frank Andersson var brottaren som var större än sin sport.
Nu är han död.
Det är en fruktansvärt tung mening att skriva. Franks leende och glimt i ögonen kommer för alltid leva kvar i mitt minne efter de dryga tio år som jag bevakade hans enorma framgångar på mattan och hans tokigheter vid sidan av den.
En levnadsglad supertalang som kanske kunde vunnit så mycket mer än de tre VM-guld, fyra EM-guld och ett OS-brons som han brottades hem mellan åren 1976 och 1984 i mellanvikt och lätt tungvikt.
Men jag tror inte att Frank hade fungerat som strikt seriös. Han ville få så mycket ut av livet som för honom aldrig fick bli tråkigt eller enformigt. Det var fester, en ändlös rad av tjejer, tveksamma businessprojekt och skandaler. När jag åkte på ett internationellt mästerskap visste jag att jag antingen skulle få skriva om en ny final eller något helt galet.
Oavsett vilket skapade Frank Andersson rubriker. Han blev Frankie Boy med Sverige och brottningen fick så många ungdomar till sina lokaler att sporten inte hade ledare tillräckligt för att ta hand om alla som ville bli en ny Frank.
Brottning är Sveriges mest framgångsrika olympiska idrott genom tiderna men på 1970-talet hade den blivit en marginalsport. Bara en framgångsrik superstjärna som Frank med den utstrålning han hade som person kunde lyfta den till sådana höjder.
Det Frank Andersson gjorde för sporten brottning saknar motstycke i svensk idrottshistoria. Och han gjorde det med en glimt i ögonen.
Emellanåt så fruktansvärt överlägsen
Brottnings-VM på hemmaplan i Göteborg 1977, året efter att Frank slagit igenom med EM-guld i Leningrad, blev en stor succé. Publikintresset var enormt och Frank motsvarade förväntningarna med att gå hela vägen och till slut vinna finalen över rumänen Petru Dicu på en halvnelson medan publiken i Scandinavium skanderade ”Frankie Boy – oj, oj, oj”.
En finalvinst som blev första riktiga stormen i Franks därefter allt mer turbulenta karriär.
År efteråt anklagades han för att ha köpt sig till segern i Göteborg med mutor.
”Beviset” var att ingen skulle kunna vinna en VM-final på ett nybörjargrepp som en halvnelson.
Ett grepp som alla över junioråldern enkelt kunde försvara sig mot.
Anklagelserna ledde ingenstans och precis i den vevan blev jag involverad i Franks karriär som brottningsskribent för dåvarande regeringsorganet Arbetet i Malmö. Frank seriebrottades i Limhamns idrottshall när en av de som misstänkliggjorde hans VM-seger kom in i hallen.
– Tjänare, XXX, sa Frank mitt under sin match medan han lyfte upp sin motståndare och sen dängde honom i mattan och lyfte upp honom igen samtidigt som Frank fortsatte diskussionen med sin meningsmotståndare.
Frank gjorde såna saker.
Han var emellanåt så fruktansvärt överlägsen att han kunde bjuda på show vi aldrig tidigare hade sett i kampsporten brottning.
Som när han i EM i Norge lyfte upp en motståndare med sitt specialgrepp omvänt smidjebälte och sa till Bildbyråns fotograf att vara beredd. Sen bar han iväg med motståndaren, siktade in sig och kastade honom så att fotografen fick en perfekt bildvinkel.
När Frank var som bäst var brottningen en lek för honom och ett helvete för moståndarna.
Tråkbrottaren Igor Kanygin storfavorit
När han hade sina andra perioder blev leken utanför mattan ett effektsökeri med fester där tyngre droger med åren ersatte sprit som berusningsmedel. Han räknade själv sina kvinnoaffärer i tusental och när vi en kväll satt och diskuterade blev vi överens om att hans memoarer borde komma att få den dubbelbottnade titeln ”På rygg – av Frank Andersson”.
Han vann sitt sista guld i Katowice 1982 medan stridsvagnarna kvällstid rullade på gatorna eftersom Sovjet ansett sig tvunget att kväsa de upproriska tendenser polackerna visat upp.
Frank fördömde kommunistdiktaturens handlingar men det resulterade inte i de rubriker som ett sånt ställningstagande hade gjort i dag.
På mattan var ryske tråkbrottaren Igor Kanygin storfavorit. Ryssen utnyttjade de nya reglerna som gjorde att det räckte att rulla runt med motståndaren på mattan för att plocka matchvinnande poäng. Ett regelutnyttjande som blev början till döden för brottningen som publiksport men artisten Frank Andersson mötte Kanygin på sin egen plan och vann.
Det var absolut inte någon av Frankie Boys mest glansfulla triumfer men kanske var det den gången som han visade sin mångsidighet bäst.
Var en bra människa och en fantastisk idrottsman
Året efter var det dags för EM i Kiev. Jag stod tillsammans med landslagsledningen och väntade på avfärd från Arlanda. Landslagsledaren tyckte jag skulle notera deras snygga nya adidaslandslagsdräkter i mörkblått. Snyggt, enhetligt.
En aktiv saknades.
Frank Andersson.
När han till slut dök upp i sista stund smälte han inte in i enhetligheten.
Frank var klädd i rosa skinnkostym. Bar gröna solglasögon och hade blonderat håret.
Superstjärna och rebell. Vi i media älskade det så klart, men nu hade livet vid sidan av börjat gå för långt. Efteråt erkände han att han tagit steroider för att komma ikapp men att han aldrig gjorde det. Jag var aldrig helt säker på att det var sanningen han sa eller om det var någon märklig påhittad ursäkt han ville föra fram därför att han inte längre var lika bra.
Sista gången vi träffades var i Göteborg på bokmässan. Frank satt på en stol för att signera sin bok och jag gick fram till honom. Han tittade upp och reste sig omedelbart och kramade om mig innan han sa: ”Vi måste gå ut och dricka grogg.”
Frank levde livet och hade många tveksamma vänner men han blev aldrig en suput eller ett tragiskt offer. Han hade, vad som just i dag känns närmast groteskt att skriva, ett stort hjärta.
Frank älskade livet, kvinnorna och även männen, fast på ett annat vis. Han var en bra människa och en fantastisk idrottsman. Den idrottsstjärna jag haft mest positiva tankar om även under de turbulenta år vi ”jobbade ihop”.
Operationen, med en pump insatt som skulle ersätta hjärtklaffen som slutat fungera i väntan på en transplantation, sas ha gått bra men komplikationer stötte till, fick jag höra.
En chock.
Vila i frid Frank.