Wennerholm: Tragiska olyckan som stoppade guldhjälten från 1962

avMats Wennerholm

1 av 3 | Foto: MAXIM THORÉ / BILDBYRÅN
Henrik Larsson

Svensk sprint har fått nytt hopp i en nittonårig Henrik Larsson.

Han kan bli den störste sedan Owe Jonsson, multitalangen från Växjö som vann EM-guld på 200 meter i Belgrad 1962 och blev folkhjälte.

Men världen fick aldrig veta hur bra Owe Jonsson kunde blivit.

Bara tretton dagar efter EM-guldet dog han tragiskt i en bilolycka - bara 21 år gammal.

Ingen svensk sprinter har varit så stor som Owe Jonsson efter det där EM-guldet.

I en tid där storheter som Sven Tumba, Nisse Nilsson och Lennart ”Klimpen” Häggroth blivit VM-hjältar i Colorado samma år och Sveriges tagit VM-silver i fotboll på hemmaplan bara fyra år tidigare och fött hjältar som Kurre Hamrin och Nacka Skoglund, kunde han mäta sig med de största.

Han var svensk friidrotts stora och enda hopp inför OS i Tokyo 1964, då medeldistansstjärnan Dan Waern diskats för brott mot amatörreglerna 1961.

Owe Jonssons karriär hade just börjat.

Amerikanska facktidningen Track & Field News rankade honom som fyra i världen på 200 meter efter säsongen 1962, en placering ingen svensk sprinter varit i närheten av varken förr eller senare.

Han var stor. Alla visste vem han. I alla fall de som hade en radio eller tv hemma, eller som öppnat en tidning.

Frontalkrockade i lånad Volvo

Jag minns själv både hysterin och sorgen trots att jag bara var sju.

För den 29 september 1962 frontalkrockade han i en lånad Volvo på vägen mellan Växjö och Alvesta. Han skulle fyllt 22 knappt två månader senare, den 23 november.

Grunden till bilfärden var att han skulle skriva på ett kontrakt med Alvesta hockey i division III och papperen skulle skrivas på och skickas senast lördagen den 29 september.

Trots framgångarna kunde han inte släppa sin kärlek till hockeyn. Han hade erbjudits ett kontrakt  med Öster i dåvarande division II - näst högsta serien på den tiden - men ansåg att det skulle kräva för mycket träning och matcher.

Därför valde han en lägre division.

Och därför brådskan som blev hans död.

I boken ”Friidrottens Främsta Män” berättas hur han strax utanför Gemla försökte göra en omkörning, men fick möte och fick ställa sig på bromsen. Men han fick sladd och kom över i höger körfält (det var vänstertrafik på den tiden) och frontalkrockade med en mötande bil.

Två människor omkom i kraschen och Owe Jonsson karriär tog slut lika fort som den började. Farten som gjort honom så stor blev också hans död och de 40 meter länga bromsspåren på olycksplatsen vittnade om det.

Det var en chock för hela idrotts-Sverige.

Owe Jonsson var känd redan innan det där EM-guldet på 200 meter i Belgrad. Han hade tagit sju SM-guld varav två individuella på 100 meter och tre på 200.

Men den där ovanligt heta EM-dagen i nuvarande Serbien, höjdes tempen till en idrottsfeber som bara Ingemar Stenmark och Björn Borg kunnat leva upp till.

Vid de fotbollsmatcher som spelades dagen efter tragedin vilade flaggorna på halv stång och spelarna bar sorgband.

I en friidrottslandskamp i Paris mellan Frankrike och dåvarande Västtyskland hyllades han med en tyst minut.

Så stor var han redan innan den 22-årsdag han aldrig fick uppleva.

▪▪▪

Det skapas naturligtvis många myter kring en idrottspersonlighet som går bort så tidigt.

Men Owe Jonsson lever upp till de flesta av dem.

Som när han låg i lumpen som infanterist vid Kronobergs regemente I11 och stod inför den obligatoriska tremilamarschen med packning.

– Måste man gå hela sträckan eller går det bra att jogga? Jag blir så stel av att gå, frågade Owe den förvånade kaptenen som trott han kommit för att be om att få slippa.

Några dagar senare hade han gjort den snabbaste tremilamarschen i I11:s historia.

Det är bara en av många historier som berättas om honom i boken ”Fridrottens Främsta Män”.

Men det är ingen tvekan om att han var ett fysiskt fenomen, som spelade både bandy och hockey på hög nivå på vintrarna och sprang in i folkhemmet på somrarna.

Hans personliga rekord på 100 meter var 10,4 och 20,7 på 200 meter, samma tid han vann det där EM-guldet på i Belgrad. Det var visserligen handknäppta tider, men samtidigt sprang han på dåtidens betydligt långsammare kolstybb.

Och i en värld då en sprinter oftast är som bäst i åldern 25–26 år får vi aldrig veta hur bra han kunde blivit.

ARTIKELN HANDLAR OM

Friidrott

Ishockey