Farväl Falkenberg – ciao ciao Firenze
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Så Sverige är nära ännu ett EM.
Inte mycket att skryta om.
Själv har jag ju spelat VM.
”Mondialgoal”. Sommaren 1989. Florens. Det räcker att jag skriver de orden för att minnena ska komma rusande, så många och så fort att det blir köbildning.
Jag var 17 år, hälften så gammal som nu, och mittback i Falkenbergs gymnasieskolas lag. Vi vann skol-SM och slog på vägen bland annat ut ett stöddigt förortslag från Stockholm. En extra ljuv seger då publiken ropade ”bönder” till oss under hela matchen...
I den jämna finalen på Falkenbergs IP var det i stället vi som hade publikens stöd, mot ett gäng skånskor. Vi vann och det var VM nästa.
”Vad då VM, det var ju för skolor bara och så tjejer dessutom”, invänder nu någon. Så var det. Men det gör inte min upplevelse mindre. Och ingressen ovan ska naturligtvis tas med en blinkning. (Nu för tiden verkar man vara tvungen att påpeka det).
Vek tusentals t-shirts
Men nog om det, följ med nu, på min italienska resa. Den som började med skol-VM och som lett mig dit jag är i dag, framför allt jobbmässigt.
En italiensk resa som inleddes med pengainsamlandet under vårterminen 1989 då vi skulle få in 10 000 kronor till alla omkostnader. Stora pengar på den tiden. Vi packade matvaror, städade lokaler och – framför allt – vek tusentals
t-shirtar åt en reklamfirma. Sen skulle tröjorna säljas utanför dåvarande B&W. Det gick rätt bra, bortsett från en del kommentarer till oss tjejer i stilen ”ingår det som finns inuti tröjan?”.
Men vi bet ihop munnarna och fick ihop pengarna, med ett nätt bidrag från kommunen som hjälp. Italien nästa.
Italienarna hade fått lov att arrangera skol-VM som en förövning inför den riktiga varan, året därpå. Vi tog bussen ner och hade pojklaget från Halmstad som ressällskap. Med på bussen fanns bland annat en viss Niklas Gudmundsson.
Framme i Florens möttes vi av regn och ett kylslaget mottagande. Alla damlag utom vi skulle få bo inne i Florens, vid marknaden San Lorenzo. Vi svenskor skulle bo två mil utanför staden, med ett gäng kossor som största sevärdhet. Efter mycket bråk gick arrangörerna med på att flytta in oss till stan.
Stygga blonda svenskor
De erkände sedermera att de inte velat ha de stygga blonda svenska flickorna på hotellet, för att slippa snusk och bus. Det visste man ju vad ”svenska flicka” gick för.
Att sen danskorna slog oss med hästlängder (fråga bara det spanska pojklaget), det gick spårlöst förbi.
Hur som helst, våra tio dagar i Florens blev sen det som på floskelspråk kallas för ”ett minne för livet”. Julisol, bad i Medelhavet, poliser som sa till oss för att vi solade topless, lutande tornet i Pisa, pizza på trottoarkanten, min första espresso, Florens skönhet – och sköna italienare.
17 år unga föll vi lätt för smicker och rosor inköpta av gatuförsäljare.
Mest av allt var det ändå tio dagar av underbar fotboll. Vi tog oss till
final och att som damspelare få spela i blågul dräkt, på en fullsatt arena och med tv på plats, det var en helt ny upplevelse.
Vi förlorade mot Italien med 2–1 i den final som dömdes av en domare med mycket azurblå ögon. Men den största segern, det var ändå upplevelsen i sig. Direkt efter slutsignalen bestämde jag mig för att lära mig italienska och flytta till Italien. Inga hinder, ingen tvekan.
Jag var 17 år och allt var så enkelt som det bara är när man är så väldigt ung. Jag längtar inte tillbaka till den åldern. Men ibland saknar jag känslan av att allt var möjligt, av att allt låg framför en.
Och de där tio dagarna i Florens, de längtar jag tillbaka till, varje sommar i juli.