”Förstod att jag fått den sista smörjelsen”
Uppdaterad 2018-08-03 | Publicerad 2009-06-13
Så lurade förre världsmästaren döden
Han stirrade döden i ögat - men när prästen gav honom den sista smörjelsen fattade Niki Lauda ett beslut:
– Jag blev riktigt förbannad och jag tänkte att nu räcker det, säger den trefaldige världsmästaren.
– Så tänker jag inte dö.
En av de allra värsta olyckorna inom F1-sportens historia inträffade på Nürburgring den första augusti 1976, världsmästaren Niki Lauda, 27, är ute på tredje varvet i en hastighet på 200 km/timmen med sin Ferrari. Plötsligt får han sladd, bilen slungas in i skyddsräcket, den exploderar och slungas ut på banan igen. Ytterligare två bilar kör in i resterna av Niki Laudas tävlingsbil.
Fyra förare rusar till platsen och försöker få ut sin kollega ur det brinnande vraket men Niki Lauda själv sitter fortfarande fastspänd i det om återstår av hans Ferrari. I panik och rädsla för att bli kvävd tar han av sig hjälmen och samtidigt som han gör det tar han bort det enda skyddet han har mot lågorna och de gaser som bildas. I över en minut sitter han kvar i eldhavet, utan hjälm och utan syre.
Lungorna sönderbrända
Han andas in eld och gaser från det övertända fordonet, bensinen och från eldsläckningspulvret. Lågorna skadar hans ansikte svårt innan han blir lyft ur bilen och under de åtta minuterna han tvingades vänta på ambulans är han på väg att förlora medvetandet vid flera tillfällen.
Han har drabbats av tredje gradens brännskador i ansiktet och på armarna. Lungorna är sönderbrända av den eld och gas som han andats in och läkarna kämpar för att rädda hans liv .
Nu berättar Niki Lauda för första gången om att han fick den sista smörjelsen på sjukhuset, att inte ens läkarna trodde att han skulle överleva.
– Även om mina ögon var förbundna är detta ett av de få ögonblicken som jag faktiskt minns väldigt bra, berättar han för Die Zeit.
– Jag låg på intensiven och hade fruktansvärda smärtor, då frågade sköterskan mig om jag ville ha den sista smörjelsen. Jag funderade och tänkte att det kan väl knappast skada. Så jag nickade och väntade på att någonting skulle hända.
”Jag ger inte upp”
Men det sättet som akten utfördes på kändes så ovärdig att Niki Lauda fick tillbaka sin livsgnista.
– Jag märkte hur prästen rörde vid min axel, men annars hände ingenting. Långsamt förstod jag att prästen givit mig den sista smörjelsen med ett enda finger på min axel utan att säga ett enda ord, säger han.
– Jag hade förväntat mig att någon skulle prata med mig, trösta mig och så kom han och gick utan att säga ett enda ord. Det gjorde mig riktigt irriterad. Jag blev riktigt förbannad och jag tänkte att nu räcker det, säger den trefaldige världsmästaren.
– Så tänker jag inte dö. Jag ger inte upp.
Sex veckor senare gjorde han comeback.
– Men huvudet var inte läkt, det blödde fortfarande genom förbandet. Fast det var inte problemet, säger österrikaren.
”Jag var livrädd”
– Det var helt enkelt för mycket. När jag körde ur depån på fredagen och lade i tvåans växel höll jag på att skita på mig för att jag var så rädd. En vecka tidigare hade jag testat på Ferraris hemmabana och det var inget problem Men nu gick ingenting, jag kunde inte ens köra 100 meter. Jag var livrädd, säger han.
– Jag fick helt enkelt hitta ett nytt sätt att arbeta. Varför blev jag rädd? troligen för att jag klarade av att behärska bilen. Den körde med mig. Alltså bestämde jag mig för att köra i min egen hastighet och öka takten allt eftersom. Jag brydde mig inte om vad de andra gjorde och lagom till loppet kunde jag ta kommandot över bilen.
Niki Lauda vann tre VM-titlar i F1, två av dem kom efter den hemska olyckan, 1977 och 1984.