Ett tränarbråk – hade glömt hur uppfriskande det känns
Äntligen ett litet uppfriskande tränarbråk.
Leif Strömberg, SSK vs Challe Berglund, Timrå.
Det var länge sedan två tränare hoppade på varandra och jag hade glömt hur uppfriskande det känns.
Hockeyn har blivit mer välkammad på senare år.
Men jag saknar de gamla tränarbråken.
Tränarna var argare förr och pratade klartext efteråt.
I dag är de mer som välkammade politiker som kommer till presskonferenserna och säger att ”vi var inte riktigt på tå idag” eller ”vårt power play fungerade inte”.
Typ.
Men det behövs lite crosscheckingar och slashingar på presskonferenserna också, speciellt som ingen riskerar att åka ut.
Det är det som skiljer hockeyn från andra sporter.
Barnförbjudna presskonferenser
En som visste det var gamle förbundsbasen Rickard Fagerlund.
Och Tampas coach John Tortorella är expert på att hoppa på allt från domare, motståndare, motståndarcoacher och journalister.
Hans presskonferenser är barnförbjudna numera. När han är riktigt arg – och det är han oftast – börjar vartannat ord på f och slutar på ck.
Jag vet inte hur nära Leif Strömberg var att få sparken efter hemmaförlusten mot HV 71 den 4 december.
Då låg SSK sist i tabellen och såg avsågade ut med fem poäng upp till elvan Brynäs.
Det är just i de lägena som många klubbledningar brukar drabbas av panik. Nu skriver vi den 29 december och SSK är elitseriens formstarkaste lag.
På de fem senaste matcherna ha Leif Strömberg & co tagit tretton av femton möjliga poäng och nosar på en slutspelsplats.
Även om det blev förlust i sudden mot Timrå igår, är Södertälje ”Månadens lag”, tätt följt av Skellefteå.
Men Strömberg har rätt. Förra året var Timrå ett slumpmål från att slå ut Modo och ledde kvartsfinalserien med 3–2 i matcher. Modo som sedan gick vidare till att bli svenska mästare.
Den här säsongen ser Timrå ännu starkare ut.
Då är man också självklart en av kandidaterna till SM-guldet.
Även om de är en bland flera.
Jag tycker inte det är märkligt att fyra tränare fått gå den här säsongen.
Och jag tycker fortfarande inte synd om tränarna med sina vattentäta kontrakt och direktörslöner.
Men egentligen är det väl bara Leif Boork som varit en logisk sparkning. Brynäs var ett tippat mittenlag och låg tvärsist efter elitseriehistoriens märkligaste experimenterande med spelartruppen.
Det hade skurit sig med spelarna och det krävdes en förändring.
Och för en klubbledning finns i stort sett bara två saker att göra – chansa på att värva ett par superspelare eller sparka tränaren.
Ingen Djoos-effekt
Däremot är varken sparkningarna av Roger Melin eller Per Bäckman särskilt logiska. Inte på några sportsliga grunder i alla fall. Där var det mer personkemin som inte stämde.
Samma sak gäller Magnus Arvedson.
Mora var långt ifrån lika illa ute som SSK var i början av december, även om laget låg sist.
Men det hade många tippat att de skulle göra också.
Det bör också poängteras att Mora tog fler poäng på Arvedsons 30 första matcher i år, än de gjorde på de 30 första i fjol (35 mot 34), då Mora gick till slutspel.
Men Arvedson är tuff och han viker aldrig från sina åsikter. Och han är inte beroende av lönen från ett tränarjobb.
Det blev på sätt och vis hans fall.
Men någon Djoos-effekt blev det inte i Mora.
Det är oerhört imponerande av Djurgården att vinna två stenhårda bortamatcher i rad. Först borta mot Linköping och sedan mot HV 71 i går.
Nu tror jag Djurgården kan ställa in sig på slutspel. Det gäller bara att undvika att hamna bland de fyra första – och få bortafördel i slutspelet.
Det är på bortaplan Djurgården sprutar av självförtroende och spelar en strålande hockey.
Hemma på Hovet är man usla. Det är kanske dags att flytta tillbaka till Globen?