”Kunde inte spela basket – satt bara och grät”

Så vände Djurgården sorg och kaos till historisk succé

avMalin Wahlberg

Foto: Josefine Tolleman

De förlorade en lagkamrat, sänktes av sorgen och var nära att inte kunna resa sig. 

För drygt ett år sedan hängde Djurgården Baskets framtid på en skör tråd – nu gör de ligadebut i en fullsatt kunglig tennishall.

– I mitt hjärta kommer ”Dee” att vara där när vi går in i hallen, säger tränaren Charles Barton. 

Nyåret 2018 firade Djurgården som serieledare. Klubben startade sin basketsektion bara två år tidigare och fram till då hade blåränderna fått stå i skuggan av AIK. 

Värsta rivalen hade vunnit serier, derbyn och skapat rubriker. Men nu var Djurgården på gång. 

Coachprofilen Charles Barton hade tagit över som tränare över inför säsongen, nya spelare hade anlänt och hade AIK besegrats. 

Men över en natt förvandlades Djurgårdens ljusa framtid till totalt mörker när det värsta tänkbara hände. Den 2 januari 2018 fick klubben beskedet att lagets veteran Oladapo ”Dee” Ayuba avlidit 31 år gammal efter ett akut hjärtstopp under ett träningspass i Luxemburg där han spenderade julledigheten. 

– Det var brutalt. Vi älskade ”Dee”. Jag får fortfarande en klump i halsen när jag tänker på det. Vi brukade sitta och prata om att gå upp i ligan. Det var hans grej som han ville göra, säger Charles Barton.

Foto: DENNIS YLIKANGAS / BILDBYRÅN
Charles Barton.

”Vi blev paralyserade”

Djurgården gick inte upp i ligan den säsongen. Förlusten av Auyba blev för tung och svår att hantera. Med Auyba i laget hade Djurgården bara förlorat två matcher, utan honom blev det fyra till och serieledningen blev en tredjeplats innan säsongens slut. 

– Vi lyckades inte ta oss samman. Ibland kan man vända det till något starkt, som AIK gjorde med Ivan Turina, men vi var för små och nya. Vi fick mycket kredd utifrån för hur vi hanterade det, men inåt föll vi samman, säger ordföranden Johan Cidvall och fortsätter: 

– Vi försökte vara någon form av Bror Duktig mot förbund och andra klubbar, men vi glömde bort oss själva. Det fanns träningar där vi inte kunde spela basket utan bara satt och grät och höll om varandra. Vi blev ganska paralyserade, väldigt, väldigt ledsna och chockade. ”Dee” var inte bara en spelare, han var äldre, hade vunnit SM-guld och var väldigt mycket pappan i den här upplagan av Djurgården. Det var konstigt att vi inte gick upp med det här laget, men bussen tappade sin chaufför.

”Kändes så jäkla hopplöst”

Där och då kanske Djurgården inte blev starkare på planen, men tragedin har skapat ett speciellt band mellan de som finns kvar och klubben. 

Djurgården Basket blev ett annat lag när ”Dee” Ayuba gick bort. Charles Barton blev djurgårdare. 

– Sättet de stöttade oss var speciellt och jag kommer aldrig att glömma det. Jag som aldrig har varit ett fan av någon, alla har alltid varit ett fan av mig (här skrockar Barton), men det var överväldigande att se ishockeyn, fotbollens och de andra sektionernas stöd. Det fick in mig i klubben. Men jag hatar inte AIK och Hammarby som några andra gör, jag bara älskar Djurgården. 

Kanske var det den känslan som räddade klubbens basketsektion. 

Efter säsongen 2017/2018 fanns inte mycket kvar. Inga spelare, ingen finansiering, ingen budget. Barton och Cidvall satt i många och långa samtal och diskuterade om, och i så fall hur, de skulle klara en säsong till. 

Det lutade åt ett nej, men på en parkeringsplats i Huddinge under den varmaste sommaren någonsin tog duon ändå beslutet att ge det en sista chans. 

– Det kändes så jäkla hopplöst. Vi hade firat en del triumfer, men det kändes som att vi hade ett otroligt bra lag den säsongen som skulle gå upp, men yttre faktorer stoppade det. Det var väldigt tungt då. Jag vet inte om det var Charles eller jag som sa att vi skulle köra. Jag tror att det var Charles, han är en krigare.

Foto: DENNIS YLIKANGAS / BILDBYRÅN

”Hade inte kunnat vistats ute”

Bartons minne är glasklart. 

– Johan är "God father", det är ingen tvekan om det. Vi andra har gjort vår del, men vi är inte i närheten av honom. Han är galen i Djurgården och jag ser upp till honom mer än någon jag någonsin har jobbat med för han bar oss själv under en lång tid. Han är speciell på riktigt, säger Barton och fortsätter: 

– Vi var nere. Känslan var att det var nu eller aldrig. Jag kommer ihåg exakt vilken dag det var på parkeringsplatsen när Johan sa "okej, om vi får in de här två spelarna, kan vi göra det då?". Jag svarade att jag inte ens kan garantera det med dem, men vi måste försöka. Vi kan inte inte försöka. Och han sa okej. Vi körde och sedan såg vi aldrig tillbaka. 

Resten är, som man brukar säga, historia. Djurgården vann 24 raka matcher säsongen efter och vara klart för en första historisk säsong i SBL redan i februari.

Foto: DENNIS YLIKANGAS / BILDBYRÅN

På onsdag spelar de premiären i Kungliga Tennishallen inför storpublik. 

– Man har känt ett ansvar, Djurgården är en stor och anrik förening. Jag har bott och verkat i epicentrum av många viktiga djurgårdspersoner. Det hade varit svårt att vistas ute om man hade lagt ner. Jag har tvivlat många gånger på att vi ska kunna attrahera den halv miljon djurgårdare som finns. Nu tvivlar jag inte en sekund, säger Cidvall och fortsätter: 

– Nu är jag väldigt stolt. Vi har jobbat så länge för det här så man kan knappt tro att det är sant. Folk trodde att vi var galna när vi bokade Kungliga Tennishallen, nu kan vi säga att det kommer att bli fullsatt.

”Önskar att han var med oss”

Djurgården är framme vid målet, men de saknar en viktig person. ”Dee” Ayuba kommer inte att finnas med när bollen kastas upp 19:04 på onsdag. 

I alla fall inte på planen. 

– Jag kommer att tänka på honom när vi kommer in i Kungliga Tennishallen och önska att han var med oss. Men i mitt hjärta kommer han att vara där, säger Barton. 

Hade ni varit här utan honom? 

– Jag brukar alltid säga till folk att jag gör saker för mig själv. Det brukar heta "spela för namnet på framsidan, inte baksidan". Jag brukar säga "bullshit". Jag har aldrig vunnit för min son eller min fru, jag har vunnit för mig och mina lagkamrater. Det här är en av de få gångerna i mitt liv där en annan person har varit en drivande kraft. ”Dee” är en stor del av det här. Det är extremt känslosamt, det är fantastiskt.

Foto: DENNIS YLIKANGAS / BILDBYRÅN
ARTIKELN HANDLAR OM