En kärleksförklaring till realisterna
Brenning: De är de stora hjältarna
SEEFELD. Vi har sprintfenomenen, konditionslokomotiven och de där som verkar behärska precis allt.
Sen har vi alla de andra.
Det här är för er.
Realisterna.
Oskar Svensson är uppe och känner på det i början av herrarnas skiathlon. Jens Burman parkerar runt tionde plats. Daniel Rickardsson lägger sig tidigt bakom Johannes Kläbo, som om han likt en cykelspurtare gör sig redo att explodera från ryggen. Men vi alla vet ju vad som kommer hända.
En ryss kommer dra upp tempot. En finländare kommer utmana. Och så vinner Norge ändå till slut. Svenskarna? De kommer falla igenom, runda på några hyfsade mellantider och ta sig i mål på en fullt godkänd 15:e plats. Topp tio med lite tur.
– Jag har inte så höga förhoppningar. Jag får ju vara realistisk, som Jens Burman sa inför tävlingen.
De som fascinerar allra mest
Man förstår ju hur Johannes Kläbo finner inspiration. Det är inte heller svårt att räkna ut hur Niskanen, Sundby, Röthe, Bolshunov och de andra evighetsmaskinerna orkar plåga sig runda efter runda i den österrikiska solen. De vår rubriker, de får ära, de får berömmelse och de får pengar.
Men det är också därför de där bakom fascinerar mig allra mest.
Ni vet de där Anders Södergren-åkarna. De som reser Europa runt och doftar valla, svett och snor år efter år i hopp om att det till sist – om än bara under en enda dag och i en enda tävling – ska dyka upp en osannolik möjlighet för dem att komma bland de där tre främsta och knipa en individuell medalj. De som vägrar ge sig när ingen annan egentligen tror på det.
Jörgen Brink, Niklas Jonsson, Daniel Rickardsson. Alla som är väldigt bra, bara inte riktigt bra nog. Avgörande pelare i en stafettsammansättning men utan de där extraordinära spetsegenskaperna som krävs för att nå allra längst fram individuellt. Vi kan kanske kalla dem de realistiska åkarna.
De som krävs för att Kläbo, Röthe, Bolshunov och de andra ska få glänsa. De som ställer upp och plågar sig runt för att det ska bli några skidlopp. Det är nog ändå de åkarna jag gillar allra bäst.
Idrottsglädje lika mycket värt som berömmelse
När Johannes Kläbo och Emil Iversen insåg att tremilen var körd gav de upp. Lade av. Sparade sig till lagsprinten. Ynkligt!
För Jens Burman krigade på. Uppför, nedför, framåt, ibland nästan bakåt. I jakt på en topp tio-placering. Den där typen av lopp som är lika jobbiga som det är för dem allra främsta men som alla utom Burman själv glömt en halvtimme efter målgång.
Så vad driver egentligen Jens Burman att köra sig fullständigt stum för en tiondeplats?
– Det är en väldigt bra fråga... Det är svårt att säga faktiskt. Men man måste vara realistisk. Jag har aldrig tagit några pallplatser i världscupen men bara för att det är VM kan man inte ge upp bara för att man inte kan ta medalj.
Men kan han åtminstone njuta av loppet då?
– Nej, det är få lopp som är njutning. Det är tufft och det gäller att kriga. Men njutningen kan vara att man ändå känner sig pigg. Att man kan återhämta sig när det blir utför. Då tycker jag det kan vara skönt att köra.
Burman blev tia, en väldigt bra insats, och jag hoppas att den där speciella dagen någon gång ska komma även för honom. Den när alla stjärnor står rätt och han åker till sig ett Anders Södergren-silver på femmilen eller ett Daniel Rickardsson-brons på 15 kilometer. Det som hände även Brink och Jonsson.
Eller så hoppas jag inte det.
För det finns något vackert i alla idrottare som når väldigt långt men aldrig hela vägen fram. På något sätt är ju de ändå de största hjältarna.
De som visar att idrottsglädje kan vara lika mycket värt som ära och berömmelse. Realisterna.
LÄS MER: Vinterstudion 2018/2019 - stor guide med alla tider
LÄS MER: Världscupen i längdskidor – stor guide. lopp för lopp
LÄS MER: Skid-VM i Seefeld 2019 – allt om mästerskapet
LÄS MER: Allt om skidor – allt du behöver veta om säsongen 2018/2019