Både Grönborg och Mårts vinnare efter avhoppet
Wennerholm om Tre Kronors beslut
Rikard Grönborg kommer inte att stå i båset som assisterande coach i VM i Moskva.
Jag tycker det är helt rätt.
Han har andra saker att tänka inför sin rivstart som nytillträdd förbundskapten.
Och Pär Mårts är värd att ensam få stå i fokus i sin sista VM-turnering.
I normala fall är det ingen som bryr sig om en assisterande förbundskapten, men i det här fallet är Rikard Grönborg redan klar som Pär Mårts efterträdare efter VM.
Det hade kunnat bli för mycket fokus på det kommande World Cup än den aktuella VM-turneringen.
Det kan jag förstå.
Då är det bättre att Grönborg koncentrerar sig på World Cup, än offrar flera veckor på ett landslag där det knappast kommer att finnas fler än en eller ett par World Cup-spelare med.
Nu kliver Johan Tornberg in vid sidan av Mårts och Peter Popovic och jag kan inte se att det ska påverka ledningen negativt på något sätt. Det kanske blir tvärtom, en nytändning för hela ledartrojkan.
Uppmärksammad uppgörelse
Rikard Grönborg har märkts mest som förbundskapten för de båda juniorlandslagen så här långt. Hans mest uppmärksammade ögonblick i Tre Kronor, var när han och Rysslands coach Oleg Znarok hade sin egen lilla uppgörelse mellan båsen vid VM i Minsk 2014. Båda blev avstängda efter den incidenten.
Och även om Grönborg fick en hel del beröm för sin coachning under matcherna i hemma-VM i Globen 2013, var det ändå Pär Mårts som hade sista ordet.
Då var det Henrik och Daniel Sedin som spelade hem VM-guldet till Sverige. De två bildade VM:s bästa kedja tillsammans med Loui Eriksson. Dessutom hade svenskarna marginalerna på sin sida i straffläggningen mot Kanada (minns Fredrik Petterssons slagskott) på vägen fram mot en VM-final.
Och väl där hade svenskarna maximal utdelning som fick ett tröttkört och redan nöjt Schweiz i en VM-final.
Att få hem rätt spelare och ha tur i lottningen betyder mer i ett VM, än vilka namn det är på coacherna i båset. Det är en så kort turnering att det är tillfälligheter som avgör.
Jag har inte blivit riktigt klok på Grönborg än.
Jag är djupt imponerad av hans hockeykunnande, men hans tid som förbundskapten för juniorlandslagen har knappast varit någon höjdare.
Inte varit bäst när det gäller
Han började med tre år i J18-landslaget 2011-2013 och där blev det visserligen två JVM-finaler, men stryk i båda mot USA. Den 2012 blev en riktig stjärnsmäll, då amerikanarna vann med hela 7–0.
Han avslutade tiden som J18-kapten med att åka ut redan i kvarten mot samma USA 2013 (2–4).
Nu har han just avslutat ytterligare tre år som ansvarig för det omsvärmade J20-landslaget.
Det började med en bitter finalförlust mot Finland i hemma-VM i Malmö 2014, där svenskarna var stora favoriter, och fortsatte med två fjärdeplatser 2015 och 2016. Båda med klar fiaskostämpel. Stryk mot Slovakien med 2–4 i Toronto 2015 och sedan pinsamma 3–8 mot USA i bronsmatchen i Helsingfors i början av januari. En match där svenskarna spelade helt utan hjärta och stolthet.
Nej, Grönborg har sannerligen inte gjort sig känd för att få sina landslag att vara bäst när det gäller. Tre finalförluster och två förlorade bronsmatcher sammanfattar hans tid som ansvarig för juniorerna.
Nu är det här ingen sågning av Grönborg.
Inte alls.
Han var min kandidat långt innan han blev formellt utsedd till förbundskapten. Roger Rönnberg var kanske en ännu naturligare arvtagare efter sin tid i de olika landslagen, men han valde ett långtidskontrakt med Frölunda i stället.
I det läget var Grönborg den som stod närmast som huvudansvarig. Jag tycker det är rätt väg att slussas till förbundskaptensjobbet.
Men Rikard Grönborg har fortfarande mycket att bevisa. Både för oss andra och sig själv.
Jag hyllar honom gärna efter World Cup i september/oktober.
Få förbundskaptener har ställts på ett så stort prov direkt efter att de tillträtt.
Då är det dags att verkligen vara bäst när det gäller.