”Kanske inte hade varit så om jag haft min mamma kvar”
Uppdaterad 2018-02-12 | Publicerad 2018-01-11
IDRE. Hennes genombrott var så sensationsartat snabbt att hon själv mest var rädd att gå vilse på Arlanda.
Nu har Sveriges yngsta OS-deltagare från 2014 hunnit bli fyra år äldre, bäst i världen och vårt största guldhopp i Sydkorea.
För Sportbladet berättar Sandra Näslund om osäkerheten under debutåret, att ta över efter Anna Holmlund och om släkten som hela tiden stått vid hennes sida.
– Jag tror att jag är mycket närmare både min farmor och farfar och mormor och morfar nu än vad jag kanske hade varit om jag haft min mamma kvar.
Den 27 april 2010 började Sandra Näslund med skicross, den 21 februari 2014 slutade den då blott 17-åriga skidtalangen femma i OS och nu är hon 21 år gammal vårt största guldhopp inför spelen i Pyeongchang. Att säga att det gått fort för Sandra Näslund är inget annat än en underdrift.
– Jag minns att jag var väldigt nervös i Sotji när jag skulle köra. Det var stort men jag hade svårt att ta in mycket av det också, att jag var på en så stor tävling. Allt där i början hade gått så fort. Utvecklingskurvan gick rätt upp och rätt vad det var så var jag bara där på OS.
”Visste inte om man skulle gå vilse”
Sandra Näslund hade då debuterat i världscupen bara ett år tidigare.
– När jag började i landslaget som 16-åring var jag inte så bekväm. Jag hade inte rest så mycket även om jag hade varit runt på många tävlingar i Sverige. Jag minns hur man nu var tvungen att ta sig till Stockholm på egen hand eftersom det oftast var där man samlades. ”Ska jag byta här och var ska jag gå här”. Det var mycket man inte visste och jag hade ju knappt varit på Arlanda innan. Man visste ju inte om man skulle gå vilse där. Men jag minns inte att det gick dåligt någon gång så jag hamnade nog på rätt ställe trots allt.
Det gjorde hon verkligen. Hon hamnade nämligen högst upp i världscupen 2017/18 med 390 000 kronor i inkörda prispengar bara under 15 dagar i december förra året. En stor hjälp på resan till toppen har varit tidigare lagkamraten Anna Holmlund.
– Det var väldigt bra att ha Anna att titta på. Redan när jag kom in var hon en av de bästa i världen och man visste att om jag är nära Anna så är jag högt uppe. Så det var väldigt bra att ha henne på varenda träning och kunna jaga och försöka slå henne.
Pappa har betytt mycket
Den som, förutom henne själv, betytt allra mest för Sandra Näslunds karriär är dock troligen pappa Patrik.
– Han har varit med på varenda tävling och skjutsat många mil och han var även min tränare när jag höll på med alpint när jag var yngre. Han har hjälpt mycket och varit ett stort stöd. Han betyder mycket så klart.
Extra mycket kanske eftersom Sandra förlorade sin mamma Catrin i väldigt ung ålder.
– Min mamma gick bort när jag var liten. Jag skulle fylla två år. Hon hade cancer.
Har du något minne av henne?
– Nej, ingenting.
Hur har det påverkat dig tror du?
– Det är klart att det påverkar en, sedan vet jag inte på vilket sätt. Det är svårt att säga. Jag har ändå haft en väldigt bra uppväxt, jag har ingenting att klaga på så och jag tror att jag är mycket närmare både min farmor och farfar och mormor och morfar nu än vad jag kanske hade varit om jag haft min mamma kvar. Så på så sätt kanske jag inte hade haft samma relation med dem som jag har nu.
Farmor klev upp på scenen
Just farmor Britta Näslund spelade också en oväntat stor roll i segerfirandet av Sandras hittills största triumf, VM-guldet i Sierra Nevada i mars 2017. För när 21-åringen skulle hyllas på torget hemma i Kramfors stod plötsligt farmor Britta oväntat bredvid henne på scenen och höll tal.
– Det var kul, jag var inte alls beredd på det. Hon var med i någon damklubb tror jag och jag skulle få något pris av dem. Då var det väl ingen av de andra tanterna som vågade gå upp så då gjorde farmor det istället. Det var kul att hon gick upp på scenen. Det var faktiskt häftigt.
Målet är nu att det ska bli fler guld och fler segerfiranden. Först i helgen när världscupen i skicross gör ett stopp i Idre men i allra helst i Sydkorea den 23 februari.
– Jag ser en bild av att jag står där högst upp på pallen med en guldmedalj runt halsen. Det är mitt mål med OS så... Ja, det finns inte så mycket mer att säga där.