Laul: Släpp loss bengalerna – men låt dem bli tillåtna först

Släpp bengalerna loss, det är höst.

Men låt dem bli tillåtna först.

Senaste veckan har jag ägnat åt pyroteknikens historia och debatt. Jag citerade ur boken ”Vad för jävla pack är ni?” där en Djurgårdsbengal på Stockholm Stadion 1992 nämns som den första i svensk fotboll.

Där har jag fått bakläxa: Hammarbysupportrar påpekar att de tände bengaler både under snömatchen mot Köln på Råsunda 1985 samt SM-finalen mot IFK Göteborg 1982.

I alla fall.

Det är en besvärlig fråga som lockar folk att häva ur sig tvärsäkra argument.

– Snart inträffar en katastrof, säger Isabel Thorén på Rikspolisstyrelsen hur hon nu kan veta det när någon sådan inte har inträffat trots över 20 års oavbrutet eldande på svenska fotbollsläktare.

Jag hoppas verkligen att hon får fel.

– Vi kommer köra vår grej, oavsett vad myndigheterna säger, förklarade den ultrassupporter jag träffade i Malmö i helgen.

Inte särskilt konstruktivt, det heller.

Runt makten och de som utmanar den pågår debatten bland övriga fotbollssupportrar. Också där finns olika läger.

På ena sidan: De som inte själva bränner men som ser ett stort värde i ultraskulturens sånger, tifon, pyroarrangemang och bortamatchuppslutning.

På den andra: Fotbollssupportrar som är trötta på böter, avbrutna matcher och att ungdomar tar lagar och regler i egna händer.

Det är lätt att få för sig att positionerna är låsta men riktigt så illa är det faktiskt inte.

Inom kort sker förändringar som lär påverka både pyroteknikanvändningen och debattklimatet.

Bättre för klubbarna

Från och med 2015 är det tänkt att bötessystemet i svensk fotboll ska förändras. Det strikta ansvaret försvinner. En klubb kan fortfarande bli bötfälld men regelverket ska i stället ta fasta på vilka ansträngningar som görs för att förhindra otillåten pyroteknik. Förening som gör allt i dess makt går fri.

Samtidigt förbereds en väg där pyroteknik tillåts under ordnade former: Ansökningsförfaranden, särskilda zoner, godkända pjäser, ansvarsförsäkringar och en del annat.

En förändrad inställning till pyroteknik från förbund och polis kan leda till lägre böter för klubbarna, färre otillåtna eldningar och en mindre polariserad debatt.

Intill det så kallade ”Samarbetsspåret för tillåten pyroteknik” blir polisens toleransnivå för otillåtna eldningar allt lägre.

På Swedbank stadion i Malmö klev polisen upp på Helsingborgs läktare för att stoppa ett pyroarrangemang mitt under Skånederbyt härom veckan:

– Det var inte sista gången vi arbetade på det sättet, förklarade polismästaren Patric Heimbrand.

I söndags tog polisen i Borås beslut att skjuta upp matchstart och andra halvlek mellan Elfsborg och AIK då det eldades på läktaren. I går stoppades spelet på Gamla Ullevi mellan IFK Göteborg och Djurgården när Supras Göteborg firade tio år. Även på Tele2 Arena försenades mötet mellan Hammarby och Sirius då Ultras Boys 15-årsjubileum rökfyllde arenan så ett brandlarm gick.

Enligt Mats Enquist på intresseorganisationen Svensk elitfotboll, Sef, måste frågan lösas.

Hanterar vi inte detta så kommer vi snart inte att få tillstånd att spela match över huvud taget. Där har myndigheterna varit tydliga, säger Enquist.

Alla måste göra eftergifter

Det kanske är ett tomt hot för sådana är det nämligen gott om i den här debatten, har jag märkt.

Ultrasgrupperna hävdar att utan deras insatser på läktaren faller svensk fotboll i glömska på grund av den förhållandevis låga kvaliteten. Andra supportrar menar att elden och röken får publiken att tröttna, att till sist kommer bara bengalbrännarna själva att gå.

Jag tror inte på något av det.

Jag tror att vi alla får göra vissa eftergifter. Inse att fotbollsläktaren är en plats för många olika intressen och viljor. Det går varken att göra exakt vad man vill, eller ha det exakt som man själv vill.

Å ena sidan: Släpp bengalerna loss, det är höst.

Å den andra: Låt dem bli tillåtna först.

Del 1: ”Det illegala måste stoppas

Del 2: Ultran Hannibal: ”Därför bränner jag”