Det största av allt stort: Christians 17,83

BUDAPEST

Det är ju något märkligt över detta att Carolina Klüft alltid har en förmåga att få hela svenska folket att sitta med hjärtat i halsgropen.

Det är den ena bilden vi kommer att minnas av VM 2004.

Den andra är bilden av en ny svensk världsrekordhålllare i friidrott. Christan Olssons 17,83 är störst av allt stort i VM 2004.

Det blev bara två guld.

Bara, alltså.

Vi kan numera skriva sånt om en sport där vi i den gamle tideräkningen fick vara djupt tacksamma om vi kunde åka hem med ett brons. Nu fick vi bara två guld mot fyra i Birmingham senast men vi fick ett silver och ett brons och hur vi än räknar är vi fortfarande trea i medaljligan.

Det är ofattbart bra. Bara Ryssland och USA är före och sen kommer lilla Sverige som återigen slår friidrottsvärlden med häpnad.

Just när världen andats ut efter den svenska invasionen i medaljligorna de senaste åren föddes ju nästa stjärna i går. Johan Wissman fick återigen det där lämmeltåget av utländska kollegor att visa sig. Plötsligt stod de där och undrade: Vem är han, var kom han ifrån, hur bra kan han bli, hur kan en svensk blond vit man springa så fort i en gren som brukar domineras av svarta löpare? Och framförallt: hur gör egentligen ni svenskar för att få fram alla dessa osannolika friidrottare?

Usel förklaring

Jag svarar mödosamt som jag gjort några år nu. Men det finns ju ingen enkel förklaring. Jag säger nåt om duktiga klubbtränare, Patrik Sjöberg, VM i Göteborg 1995, en märklig samling hyperindividualistisk lagda lagspelare och en nästan total brist på pengar hos ett förbund som nu skördar de märkliga effekterna av att man nästan var bankrutt efter VM 1995.

Det är en usel förklaring, jag vet, men ingen jag pratat med har gett någon bättre. Det är egentligen obegripligt. Svensk friidrott är en humla som flyger fast den inte borde kunna. Men den flyger snart lika vackert som en kondor.

Vackrast av alla flyger Christian Olsson. Ett världsrekord är större än vi ens kan föreställa oss och för Christian var det större än medaljer och prispengar och ära.

En medalj finns i statistiken och sitter där stark och självlysande men ett rekord sätter honom bland de stora. Bland de verkligt stora. Där vet alla svenska friidrottare, Holm vet det, Kajsa vet det, Klüft vet det för vi har ju haft så många stora från Gunder Hägg till Patrik Sjöberg.

Inomhusvärldsrekordet i tresteg var möjligt att slå. Christian visste det. Han har jagat det hela vintern och ibland har banorna varit för usla som i Göteborg men oftast har motståndet varit för uselt. Det krävs två för att dansa och Christian har inte orkat mobilisera tillräckligt mycket adrenalin. I går kom det. I går kom den när brasilianaren Gregório hoppade 17,43 och satte press på Christian. Det gav minnen av Jonathan Edwards dagar när Christian var tvungen att ta i för att vinna. Det var strålande. Det är ju det som gör tresteg till en levande gren. När Christian är för överlägsen är den ju inte... så kul. Som att dansa ensam. Bra motion men inte... så kul.

Christians stora utmaning nu blir att hitta - utmaningen. Ett OS-guld är en utmaning. Det är större än allt. Större än ett världsrekord.

Men sen kommer tomheten. Vem eller vad ska utmana Christian? Vem vågar och kan? Jag har uppriktigt sagt ingen aning.

I går skrev jag om höjdhoppet och om den farliga friidrotten. Jag satt och tänkte att någon läkare borde utfrågas i tv-sporten om friidrotten verkligen borde vara tillåten.

Gav bort guldet för ett brons

Knappt hade bläcket torkat förrän Karolina Klüft låg där på båren och bars ut. Klockan stannade på 16.15.43. Sverige stod stilla igen. Efter övertrampen i försöken släppte anspänningen och då kom de perfekta hoppen, långa, vackra och i total världsklass. Bara en par ryskor i sitt livs form kunde stoppa henne från ett VM-guld.

Klüft har haft en skada tidigare. En knäskada efter junior-VM i Chile. Under VM i Paris i somras brukade Jenny Kallur skoja om hur illa Klüft värmde upp; ett par snabba knäböjningar bara, så var det klart. Jag hoppas verkligen att det var ett skämt för annars var ju skadan i går inte särskilt oväntad.

Men kanske ska man inte ska få vara lugn när Klüft idrottar. Efteråt skyndade sig alla att intyga att skadan inte var allvarlig, bara en liten bristning. Alla var så ivriga att jag nästan blev orolig på allvar. Klüft gjorde fel som hoppade längdhopp i VM, det vet vi nu. Hon gav bort ett guld i femkamp för ett brons i längdhopp och en ansträngning hennes kropp inte tålde.

Det som skulle bli en vilopaus blev en bristning i låret. Så kan det gå.

Johan Wissman är en stjärna nu. Hela friidrottsvärlden vet vem han är.

- Jag har förlorat ett guld, sa han.

Kanske men ett silver för en rookie är ju självklart bra. Hade han haft bana sex hade han vunnit guld.

Hur känns det att vara världsstjärna, frågade någon. Känns rätt okej, sa han. Men 200 meter inne är en helt annan sport än 200 meter ute. De stora stjärnorna försöker inte ens.

Wissman har en fördel av att hans hemmabana i Helsingborg ser ut som en innebana och han är extremt bra på den här typen av kurvlöpning. Grenen är slumpmässig och försvinner nästa mästerskap. Det är svårt att omsätta silvret till uteförhållanden men om vi ska vara positiva så är det väl i alla fall en semifinalplats i OS. Ska vi vara mycket positiva är det en finalplats. Då är det så stort som en liten blond kille från Skåne kan begära.

Lärdomen av VM 2004? Kanske att Carolina Klüft lärde sig att man ska lyssna på sin kropp. Och att den unga ryskan Slesarenko nästan klarade 2,08 i höjdhopp. Det var något för Kajsa Bergqvist att fundera över.

Och, som sagt, att friidrott är en farlig syssla.