Leon Reuterström om livet under könskorrigeringen

Firar på Sportbladets flak under Pride

Publicerad 2019-08-03

Ett år har gått sedan Denise lämnade och Leon klev in.

Ett år fyllt av osäkerhet, svåra frågor men också av enormt mycket kärlek.

Äntligen kan Leon Reuterström vara den han alltid har varit.

– Det har varit en väldigt lång mental resa, men jag har fått så mycket kärlek och positiv feedback. Det har varit min drivkraft.

Under 2018 tog Leon Reuterström sitt livs tuffaste beslut. Han bestämde sig för att sluta spela ishockey för att äntligen kunna hitta hem. För att genomgå en könskorrigering och bli den personen han alltid har varit, men så länge förträngt.

– Det är galet vad tiden går, det har ett väldigt intensivt efter det jag lade av med ishockey och bestämde mig för att göra en könskorrigering. Jag tänkte att det är väl ett intresse som går över, men det har hållit i sig, berättar Leon Reutersvärd för Sportbladet.

– Det var väl kanske inte så väldigt genomtänkt att gå ut offentligt, men det gick så fort. Jag har haft en tur och fått otroligt mycket positiv feedback. Det är många som tycker att jag har hjälpt dem vilket ger mig energi att fortsätta och ta varje möjlighet jag får för att göra skillnad.

På lördag ska han delta i Pridetåget för första gången, han ska åka på Sportbladets flak och vara en del av det stora kalaset som sprider kärlek när det drar fram längs gatorna.

– Det ska bli jättekul och spännande, jag har aldrig tagit en aktiv del av det tidigare. Nu känns det som om det är på tiden, säger Leon.

– Jag har tyckt att det har varit kul att titta, men jag är inte typen som hoppar och dansar i tåget. Det känns som om flaket passar mig bra.

Han ser fram emot att njuta av all glädje och vara den han är.

– Jag vill bara må bra och vara en i mängden. Det har hänt så mycket.

Plats för transpersoner inom idrotten?

Den tjej som älskade ishockey, levde för sin idrott och lämnade rollen som målvakt i Leksands IF finns inte mer. I stället har Leon tagit över, men utan ishockeyn, vännerna och den gemenskap som idrotten för med sig.

– Det känns fortfarande som om jag ska komma tillbaka, som om jag bara har sommaruppehåll. Men det går inte att tänka så, jag vet att det är slut. Självklart saknar jag idrotten, gemenskapen och spelet. Det är klart at jag har funderat på om jag kan spela igen, men de första åren när jag genomgår min könskorrigering måste jag tänka på min kropp och på alla de enorma förändringar som sker. Jag behöver landa i mig själv innan jag finner modet, om jag finner modet att spela igen.

Han fortsätter:

– Var passar jag som transperson in i ishockeyn? Inte i ett damlag, men i ett herrlag? Det är mycket som måste falla på plats innan det går att fundera över de frågorna.

Du har ändå möjligheten att komma tillbaka, en man som korrigerar sig till kvinna kan aldrig återvända. Hur ser du på det?

– Som transperson blir man utestängd från idrotten och det är bra att frågan tas upp. Den är jätteviktig. När man hållit på med idrott i hela sitt liv blir idrotten en del av ens identitet och den är svårt att släppa. Men det är svårt att komma tillbaka, vilket omklädningsrum ska jag välja?

Den frågan är svår och den frågan är stor. Det är dessutom en fråga som han inte bara behöver ställa till sig själv utan den omfattar även andra medmänniskors reaktioner.

– På stan ser folk mig som en kille, men enligt mitt personnummer är jag en tjej. I min vardag undviker jag till varje pris situationer där jag måste vara det ena eller det andra. Jag kan inte gå in i damernas omklädningsrum, sticker jag in huvudet där reagerar andra och det blir fel. Ska jag gå in i herrarnas? Vad säger snubbarna? Måste jag gå på en offentlig toalett gör jag det bara där man kan stänga dörren om sig och jag undviker badhuset. Jag är rädd att någon ska säga något, tycka att det är konstigt. Jag vill inte att det ska bli fel. Detta är en lång mental resa och det är många barriärer som man måste gå över. Det krävs ett enormt tålamod och man måste prata om det.

Han pratar om vikten av att ta hjälp av andra som delar erfarenheterna för att lindra den egna bördan och inte tillåta osäkerheten att ta över.

– Jag står mitt emellan och kan få stöd i beslutet att byta om på toan eller duscha i badshortsen av andra som redan varit i den här situationen. Det är lättare att peppa någon annan än sig själv. Det är lite som när man känner sig spinkig på gymmet, troligen är man själv den enda som bryr sig och tycker att det känns märkligt.

Familjens viktiga stöd

För Leon har familjen och flickvännen varit enormt viktiga, precis som det faktum att han äntligen känner att han har hittat sig själv. Efter år av förnekelser kan han nu se vad det var som saknades och har accepterat att han föddes i fel kropp.

– Känslan har funnits dör sedan jag var fyra år, men jag insåg det av en slump sedan jag träffat en läkare som ställde frågan rakt ut. Då var jag 16 år, men jag kunde inte ta i det. Jag var hockeyspelare så det tog ett par år innan jag insåg att jag var tvungen att ta tag i allt som jag hade sopat under mattan i så många år. Det är skönt när man tittar tillbaka på bilder och alla, även mina kompisars föräldrar säger att det är självklart, jag alltid har varit en kille född i fel kropp.

•Vilket råd vill du ge till andra som känner att de är i samma situation som du har varit i?

– Oavsett ålder ska man göra det man kan och föräldrar ska stötta sina barn. Ett namn kan man alltid byta och man ska känna efter. Man vet inte om det är rätt innan man har testat. Det enda man vet är att det liv man lever absolut inte är rätt. Så ska det inte kännas.


PODD: Från Stonewall Inn till
Stockholm Pride – hela historien

Med anledning av Stockholm Pride 2019 tillägnar Aftonbladet Daily ett helt avsnitt åt Pride-rörelsens historia.
   Det är i år 50 år sedan polisen stormade en HBTQ-bar i New York. Efter otaliga razzior hade gästerna fått nog: kravaller, som varade i dagar, bröt ut och Stonewallupproret var igång – startskottet för Pride-rörelsen.

Lyssna:  iPhone  Acast  Spotify

Eller ⬇️ klicka på PLAY-knappen

Följ ämnen i artikeln