Wennerholm: Det här kan räcka till medalj, Tornéus
BERLIN. Det är mäktigt att kliva in till EM-festen på Olympiastadion i Berlin.
Europas, ja, världens mäktigaste friidrottsstadion.
Senast jag var här skrev Usain Bolt historia med sina 9.58 på 100 meter och 19.19 på 200.
Nu hoppas jag det skrivs ny.
Det har mest varit svarta rubriker inför detta EM, med Meraf Bahtas tre prickar som solkat förhandssnacket.
Men så fort jag klev in på denna fantastiska stadion skingrades alla de tankarna och jag mindes bara VM-festen 2009.
Alla friidrottsmästerskap borde gå på den här arenan, med sin fantastiska och kunniga publik och enorma atmosfär.
Nu fick jag se Michel Tornéus skingra alla tvivel om sin svajiga form redan i första hoppet.
Hade räknat bort Tornéus
Han gick från outsider till medaljkandidat i finalen på onsdag.
I ett enda skutt.
Jag hade väl i princip räknat bort Tornéus från medaljerna efter hans skadefyllda år och förberedelser som varit så långt från optimala det går att komma.
Men han fick en perfekt plankträff och landade på 7,91 i första hoppet och satte nytt årsbästa i en minusvind 1,2.
Det lovar mera.
Han var klar för final redan då och kunde gjort som Mattias Sunneborn i Atlanta 1996. Gått ut och bytt om direkt. Men Tornéus var väl påläst om den chansningen, då Sunnerborn klarade sig till final med ett nödrop till slut.
Han stannade kvar på innerplan, även om han lät bli att göra sina två sista hopp. Det gjorde han rätt i. Den sparade kraften kan ge en medalj på onsdag.
Ett av de sämsta kval jag sett
Då tänker jag inte på Tornéus 7,91, som är långt ifrån något jättehopp med hans mått mätt.
Jag tänker på motståndet.
Det här längdkvalet var ett av de sämsta jag sett i ett mästerskap.
Det räckte med 7,71 för att bli sist av de tolv till final och den andre svensken Thobias Montler Nilssons 7,78, räckte med råge.
Det var bara två man som tog sig över kvalgränsen åtta meter och 20-årige greken Miltiádis Tentóglou var outstanding med sina 8,15 redan i första hoppet.
Senare tog sig även tysken Fabian Heinle över med sina 8,02.
När Michel Tornéus tog EM-silver i Amsterdam senast 2016 landade han på 8,21.
I år känns det som ett möjligt guldresultat.
Övriga svenskar, då?
Ja, det var som jag var inne på redan inför detta EM.
Turistklass.
Av de sju svenskar som tävlade den här första EM-dagen, var fem inte ens i närheten av att ta sig vidare.
Jag kan tycka synd om en sådan som släggkastaren Anders Eriksson, som gått upp tre varje morgon och lagt sig vid sex på kvällen den senaste månaden, då han bor i USA.
Allt för att anpassa sig till europeisk tid inför EM.
Men han var ändå inte riktig vaken den här dagen och blev sist av de femton startande i sin kvalgrupp på måttliga 69,19.
Säsongens sämsta tid
På 100 meter var ingen av de tre svenskarna ens i närheten av att ta sig vidare. Och sämst gick det för den jag trodde hade en chans - stortalangen Henrik Larsson från Karlstad.
Nu hade han tydligen en krampkänning där han stapplade in sist i sitt heat och som 35:a totalt av 39 startande. Där fanns åtminstone en rimlig förklaring till att han gjorde säsongens sämsta tid med sina 10,62.
På 400 häck blev Isak Andersson näst sist i sitt heat och 19:e man totalt av 25 startande.
Då ska vi komma ihåg att de bästa européerna var seedade och slapp de här försöksomgångarna,. Avståndet till toppen är gigantiskt.
Solen gassade över Berlins olympiastadion på måndagen och temperaturen nådde 28 grader i skuggan.
Nu ska det stiga rakt uppåt i två dagar för närma sig 40 grader på onsdag.
Det talas mycket om att hantera värme och sörpla i sig vätskeersättning för de tävlande.
Men säg det mästerskap som inte varit varmt.
När jag landade i Osaka inför VM 2007 var det som att kliva in i en finsk ångbastu.
Det var 43 grader - i skuggan.
I Sevilla 1999 var det också närmare 40-strecket vissa dagar och aldrig under 30. Men värme garanterar bra resultat. Glöm aldrig det.
