"Det vore enklare om jag dött"

Bräck om livet efter kraschen, papparollen, den långa vägen tillbaka och stödet från Letterman

COLUMBUS, OHIO. Han är den enda människa som överlevt en krasch i 193 G.

Så, är Kenny Bräck glad att han lever?

- Det hade varit lättare om jag dött, säger racerstjärnan.

Förra gången vi sågs var på Indy 500 för tio månader sedan.

Då var Kenny i högform, vältränad, solbränd och taggad som en igelkott.

I går var det en annorlunda 37-åring vi träffar hemma i Columbus, Ohio.

Kenny hoppar på en krycka. Han är blek, tärd, full av ärr på kroppen, mycket mager - och dessutom långhårig (samt lätt färgat orange).

- Ja, men det är ju modernt nu du vet, flinar han. Och vad gäller vikten, då skulle du sett mig för någon månad sedan. Då vägde jag 55 kilo. Det var inte mycket. Nu har jag snabbt ökat till 60-61 och jag tror inte det ska dröja så länge tills jag når min normalvikt på 69 kilo.

Alltså, för den som inte förstår vidden av kraschen den 12 oktober:

Den var enorm. Den svarta lådan har uppmätt G-krafterna till fantastiska 193.

- Ingen har överlevt en sådan krasch. Ingen, säger Tom Blattler, Kennys pr-man.

Så om Kenny - mot alla odds - skulle lyckas köra en tävling igen kommer det att bli årets IRL-series absoluta höjdpunkt med en mediabevakning lika stor som vid självaste Indy 500. Det vore ett under, varken mer eller mindre.

Men vägen dit är lång. Inte ens Bräck, en obotlig optimist, gör sina vanliga självklara uttalanden.

Är redo - i drömmarna

- Först innan jag vet något måste jag bli återställd. Men i mina drömmar så är jag redo att åka i Japan och sedan comeback i USA till Indy 500.

Dagarna består av runt fyra timmar träning, mycket simning, främst är det höger fot som är kritisk.

Vad innebär det att din gallblåsa är bortopererad?

- Den är väl som blindtarmen vad jag förstår. Den är bara där för att kunna jävlas. Jag saknar den inte. Man kanske behövde den för 10 000 år sedan, med den kost de åt då.

- Jag äter samma mat som förut, har samma mage.

Två år kvar på kontraktet

Kenny Bräck har två år kvar på sitt kontrakt med Rahal. Han vill inte säga hur betalningen sker numera när han inte kör, men sträcker sig så långt som att säga att det är "svårt att ta betalt för tjänster man inte utför".

- Jag har inte ett kontrakt som är tre år där jag inte utför någonting.

Är du orolig för ekonomin?

- Nej. Ekonomin kommer inte att påverka om jag ska köra igen. Det är om jag först blir så medicinskt frisk att jag kan köra, och om jag känner mig så frisk att jag kan göra ett gött resultat.

Kenny har också kört in en hel del pengar, även om det är svårt att uppskatta hur mycket.

Ett antal miljoner bör han dock vara god för.

- Jag kan inte klaga på det. Om jag slutar i dag så har jag haft en bra karriär. Jag har vunnit mycket.

Att Kenny överhuvud taget säger ordet "sluta" visar att det är allvar. Den extremt målmedvetne Bräck brukar inte vara så logisk. Han är en typisk idrottsman som alltid siktar mot toppen.

Men han säger också:

- Jag känner nog, om jag blir frisk, att jag skulle kunna ha två tre år bra år till i mig.

- Lika intensivt jag gick in för racingen går jag inför rehaben nu.

- Jag har inte börjat tänka på vad jag skulle göra om det är slut. Kanske kommer den dagen, men det får jag tänka på då.

Kenny Bräck var två, tre tillfällen nära döden på grund av komplikationer efter olyckan. Blodproppar.

Hur kändes det att vara döende?

- Tja, jag visste ju hur jag mådde, jag kände det inte så. Och när vi fick höra det igen, om blodproppen, så hade jag ju redan hört det tre gånger att jag kunde dö. Så för mig var det "okej, nu vi är där igen". Men Anita blev så klart orolig.

Och mitt i alltihop blev han också pappa.

Men där har invalidiseringen faktiskt varit en liten fördel.

- Jag har ju varit hemma mer än jag hade annars. Närhet till båda föräldrarna är nog bra. Men i den här åldern, bara en månad, då är de ganska mammasjuka. De ser mamma som ett stort mål mat.

- Ligger hon hos mig så börjar hon att skrika. Sedan kommer Anita och då blir hon tyst. Hon ser nog henne som en stor portion?köttfärs, eller nåt.

Svårt att byta blöja

Kan du hjälpa till rent praktiskt?

- Det är svårt att byta blöjor med ett ben och krycka"Men jag hjälper till så gott jag kan.

Vad säger du om jag säger att du får skylla dig själv?

- Jag har aldrig bett om någon medömkan från nån. Det är inte mer med det. Jag tycker inte att det är kallt att säga så. Det finns människor som förstår sig på vissa grejor och så finns det dem som ratar vad de inte förstår sig på. Det får en leva med.

- Jag vet ju riskerna med racing. Jag överväger varje år riskerna, om jag är beredd att ta dem, hur stora de är och så vidare. Sport är att ta sig själv och sitt material till de extremaste av gränser. Och jag menar, i år har två fotbollsspelare dött. De har sämre statistik än vi till dags dato"

- Men, självklart är det så att det inte var som att jag gick ut på ett övergångställe och blev överkörd av ett rattfyllo.

Har David Letterman (som deläger stallet) hört av sig?

- Ja, jag har pratat mycket med Letterman. Han har varit väldigt sjuk själv. Han vet vad det innebär att gå igenom en sån här grej. Han har varit väldigt stöttande. Jag har pratat med honom ofta.

När grät du senast?

- Jag började gråta när jag låg på sjukhuset i Indianapolis. Det var för att ett par vänner kom på besök. Av glädje.

- Jag var tvungen att fråga doktorn vad det berodde på, jag gråter ju aldrig! Jag blev förvånad själv. Han sa att vad som helst kan hända, att man kan bli väldigt emotionell.

- Men deprimerad har jag aldrig varit. Det hade också kunnat hända, sa läkaren.

Hur kändes det när du såg kraschen på film?

- Tja, det är en krasch. En våldsam krasch. Men jag får inga känslor alls. Jag kommer ju inte ihåg nånting. För mig är det som att titta på en krasch, bara.

När kände du att du var på rätt väg?

- Det var nog när jag vred om nyckeln till min bil för 3-4 veckor sedan för första gången. Det var en otrolig frihetskänsla. Att kunna ta sig ur huset, för det första, och kunna hoppa in i bilen och köra iväg själv.

60-70 procent frisk

Hur mår du?

- Jag är väl 60-70 procent frisk. Rehaben har gått fort framåt sedan nyår. Det händer ju inga mirakel, men jag ser tydliga framsteg. Det är höger fotled, än så länge, som jag inte borde belasta för mycket.

- Sedan har jag inte samma rörlighet i ryggen, jag är stelare. De har ju opererat ihop tre kotor. Inga problem i mitt dagliga liv. Förutom om jag skulle spinga maraton. men det gjorde jag ju inte förut heller.

Är du glad att du lever?

(lång tystnad) - Njaaa, ja, det är jag ju naturligtvis. Sedan hade ju hela den här processen varit mycket enklare om jag varit död. Då hade jag sluppit gå igenom allt elände.

- Så man kan se det på olika sätt. Men det är klart att jag är glad att jag lever.

Kenny skrattar igen.

Han är på väg. Nånstans.

Medaljjakten slutade med dödskamp och timslånga operationer

Fredrik Virtanen