Niva: EM-platsen tar vi på tisdag
Känslorna på Friends är både dubbla och kluvna
En insats att glädja sig åt, en seger att gräma sig över.
Känslorna på Friends är både dubbla och kluvna – men de är framförallt många och starka.
EM-platsen tar vi på tisdag. Här och nu behövde vi en match att svepas iväg av.
When the world falls apart, some things stay in place.
Långt innan jag medvetet tänkte i sådana banor uppskattade jag fotbollens beständighet, dess förmåga att var en konstant i en föränderlig värld.
Marken kunde rämna under fötterna, bollarna rullade vidare ändå.
Jag minns Tipsextra-sändningen eftermiddagen efter att Olof Palme blivit skjuten, Champions League-kvällen den 11 september 2001. Jag kommer ihåg hur Jesper Blomqvist avgjorde mot Barcelona kvällen efter att Estonia förliste, hur Olof Mellberg nickade Sverige till EM samma dag som Anna Lindh knivhuggits.
Jag minns dessutom hur lycklig jag blev över de där målen – precis lika glad som jag blivit på minde ödesmättade dagar – och hur jag nästan skämdes över det.
Med tiden har känslorna nästan blivit de omvända.
Saknade helt relevans
Intellektuellt har jag ju förstått att det inte går att möta döden genom att själv sluta leva, att det är kulturen, konsten och idrotten som överhuvudtaget ger tillvaron sitt värde. Emotionellt har det faktiskt varit svårare.
Natten före kvalet ringde jag in till redaktionen och meddelade att de helt enkelt fick lov att stryka den där flåsiga vinna-eller-försvinna-krönikan jag skrivit inför matchen. Den funkade inte längre, den saknade helt relevans.
Där och då klarade jag inte ens av att låtsas som att jag brydde mig.
När jag åkte upp till Friends var det näst intill någon typ av pliktkänslor som drev mig. Det där med EM eller inte EM framstod som mer eller mindre likgiltigt.
Men så fylldes läktarna och så hölls den tysta minuten och så sjöngs ”Du gamla, du fria”. Mikael Lustig vrålade rakt ut när nationalsången klingade av, och Nicola Rizzoli blåste i den där visselpipan som aktiverar förtrollningen.
Hände det inte där så hände det efter en dryg minuts spel. Oscar Lewicki pressade in en glidtacklingspassning, Marcus Berg jobbade fram en hörna och såväl kort- som långsidor ställde sig upp och skrek fram Sverige.
Sedan fanns inte längre något annat. Sedan existerade det inte någon värld utanför Friends.
Passande nog utvecklade sig också matchen till en Vilda västern-duell.
Danmark fick visserligen bra betalt för sin högra press under den första kvarten, men när vi väl hittade förbi den så blev det uppenbart att det gick rätt lätt att hitta fram till klara målchanser.
Vi mår bättre nu
Marcus Berg sköt det första skottet mitt på, det andra utanför. Zlatan Ibrahimovic vinklade en vänster på fel sida om stolpen, Emil Forsberg vred in en höger i nät.
Högerbacksantilopen Mikael Lustig dominerade hela sin kant, och Oscar Lewicki växte ut till en tvärhandshög jätte. Erik Hamrén var fem meter ute på planen för att protestera mot ett domslut, och Zlatan Ibrahimovic var en fantomräddning ifrån att dunka in en frispark i krysset.
Offensiven i första halvlek var bättre än den varit på sisådär tre år, och när Sundsvallscyklonen Emil Forsberg sedan virvlade fram en straff direkt efter paus gick det att skönja en EM-plats någonstans uppe vid jumbotronen.
Så lättplockad var den nu inte.
Benen blev tröttare, huvudena räddare. Matchen kantrade över till den där typen av nedräkning där det ena laget inte längre spelar, utan bara försöker få undan bollen hit, dit eller i alla fall någonstans.
Det går att spela den sortens nagelbitarfotboll i tio eller femton minuter, men det är väldigt sällsynt att komma undan med det i en hel halvtimme. Förr eller senare studsar en boll fel eller så missar Martin Olsson en markering och så stöter Nicolai Jörgensen in målet som förändrar allt.
Om det är skillnaden på en EM-plats och en hemmaplanssommar?
Det får vi se på tisdag. Det får vi utvärdera när pulsen har lagt sig lite och den här intryckscocktailen slutat skumma som värst.
Det här var en fotbollsmatch att leva med i, att svepas iväg av. Här och nu känns det inte som att det existerar något viktigare än ett sent bortamål – och det är en befrielse att kunna skriva så.
Det är ingen synd att fortsätta bry sig om fotboll i dessa tider. Det är snarare en överlevnadsmekanism, en livlina, som vi ska vårda och värdesätta.
Seger för Sverige, vittring för Danmark. Ingen har anledning att vara missnöjd. Vi mår bättre nu än vi gjorde när vi gick hit.