Dominerar – utan att ens kunna spela

Därför har Götzes val krossat en fotbollsstads kollektiva hjärta

Han hade allt som alla fotbollsromantiker alltid hade fantiserat om.

Stjärnan i hemstadslaget, på väg att ­leda kompisgänget mot världsdominans.

Ändå valde Mario Götze frivilligt att lämna Borussia Dortmund.

Nu är han killen som dominerar en Champions League-final utan att ens kunna spela.

Senast Mario Götze pratade offentligt var i en intervju med Die Zeit, några få ­dagar efter den extraordinära vändningen i Champions League-kvartsfinalen mot Málaga.

Han framstod som en ung man med många grubblerier och en hel del tvivel.

Tidningen använde det stora anslaget. Omedelbart konstaterades det att Mario Götze var Tysklands mest begåvade fotbollsspelare, att han hade slagit igenom redan som 17-åring, att han vunnit Bundes­liga två gånger, att han som 20-åring nu skulle spela Champions League-semi, att han minsann levde drömmen.

Men Mario Götze verkade inte så övertygad.

Han pratade istället om bördan det innebar att vara professionell fotbollsspelare – både mentalt och fysiskt – om att vara en kugge i maskineriet, om en ständigt när­varande monotoni.

– Fotbollen har givit mig så mycket. Ekonomisk trygghet – absolut – men också en vacker känsla av att vara trygg inom laget. Och ändå är det inte alltid så enkelt att vara­ lycklig. Är det inte konstigt?

Vid det laget hade Mario Götze redan bestämt sig för att lämna Borussia Dortmund. Hans tränare Jürgen Klopp hade också fått reda på det.

Dagen efter känsloexplosionen mot Málaga hade klubbens sportchef Michael Zorc kommit till träningsanläggningen och sagt att han behövde berätta något. Jürgen Klopp har själv beskrivit det som att de ­efterföljande orden drabbade honom som en hjärtattack.

Samma kväll skulle han egentligen gå på en glittrig filmpremiär, nu ville han inte ens gå utanför dörren.

– Jag sa till min fru: ”Det finns inte en chans. Jag kan inte ens prata. Det funkar ­inte att gå ut”.

Klubbledare efter klubbledare ringde till Klopp. De ville träffas på någon restaurang för att ha krigsråd, för att gå igenom läget och fundera ut vad som behövde göras. Klopp viftade bara bort dem, förklarade att han behövde vara ensam.

I och med att han märkte hur nyheten påverkade honom själv förstod han samtidigt också hur den skulle drabba hans spelartrupp.

Allt kretsar kring Dortmunder Jungs

I alla år har Südtribune sjungit: ”Wir sind alle Dortmunder Jungs”, ungefär ”Vi är alla­ Dortmund-grabbar”.

Innebörden har varit större än det som ryms i själva texten. Sången har fungerat som en sorts lojalitetsförklaring gentemot själva staden, de förhållanden, den mentalitet och den gemenskap som råder där.

Här spelar det ingen större roll att himlen förblir grå och att gruvorna stänger ner. Här biter man ihop och ser fram emot fotbollsmatchen på lördag eftermiddag, precis som ens pappa fortfarande gör och hans farfar gjorde före honom.

En gång Dortmunder Jung, alltid Dortmunder Jung. I går, i dag, i morgon och i all evighet därefter.

Väldigt mycket är beundransvärt med ­laget som ska spela Champions League-­final i morgon, men det allra mest fantastiska är nog att det kretsar kring just den här typen av Dortmund-grabbar.

Kevin Grosskreutz, Marco Reus och Nuri Sahin har själva vuxit upp här. Mats Hummels, Marcel Schmelzer, Neven Subotic, Ilkay Gündogan och Sven Bender var så unga när de kom att de snabbt formades och adopterades.

De är alla jämnåriga – födda mellan 1988 och 1990 – och har för vana att göra allt tillsammans. De pratar på samma sätt, köper kläder på samma ställen, lyssnar på samma sorts musik och resonerar påfallande ofta väldigt lika. De är brödrabandet som först ska erövra världen och sedan återvända till stampizzerian i Dortmund för att snacka igenom saken.

Det var det här som Mario Götze var en del av – det är det här som valt att lämna.

Flera av spelarna reagerade ungefär som unga män brukar göra ifall de tvingas gå igenom en ofrivillig separation. Jürgen Klopp har pratat om deras ”hjärtesorg”. Mittbackschefen Mats Hummels kunde inte ens sova natten efter att han fått beskedet.

– När Kagawa flyttade kunde man förstå det, och skulle det ske med Lewandowski vore det väl också begripligt. De är inte från Tyskland, men det här var en svår chock. Att förlora någon som kommer härifrån, någon som vet exakt hur vi fungerar och hur vi tänker, men ändå föredrar en annan klubb... Det var svårt att ta in, förklarar Hummels.

Linjär algebra

Mario Götze har alltid varit en lite ­annorlunda Dortmunder Jung.

När han kom till staden som sexåring ­hade han redan bott några år i USA, och föredrog faktiskt att använda engelskan som förstaspråk. Släkten kom nerifrån södra Tyskland, och familjen flyttade ­bara till Dortmund eftersom pappan hade fått jobb där.

Marco Reus och Kevin Grosskreutz växte upp med pappor som båda var fabriksarbetare. Mario Götze hade däremot en far som var universitetsprofessor, med linjär algebra och parallella algoritmer som specialområden.

Det som var självklart för andra var inte självklart för honom.

I de mellersta tonåren märkte han själv hur han lockades av andra saker än sina lagkamrater. Då de ville sätta sig på pizzerian och se en match på storbildsskärm efter träningen föredrog han att åka till universitetet, lyssna på någon av pappans föreläsningar och suga in stämningen i cafeterian.

Mot slutet av gymnasiet ville han visserligen själv hoppa av skolan för att fokusera på fotbollen – men han beskrev det som en uppoffring snarare än en befrielse.

– Ibland föreställer jag mig ett annat liv. Då tänker jag att jag skulle njuta av att läsa vid universitetet, av att lära känna både professorerna och studenterna. Jag skulle vilja åka utomlands – inte som fotbollsspelare, utan som student – för att vidga mina egna horisonter genom andra kulturer.

I takt med framgångarna förvandlades de unga Dortmund-talangerna till hela regionens självklara medelpunkter. Tillvaron började rotera runt dem. När de hade vunnit något mötte fans upp vid deras hem för att gratulera. När de samlades för att äta på Vapiano så bildades det folksamlingar utanför.

Stora stjärnor i en liten stad. Alltid uppburna, aldrig anonyma.

Vissa ser en sådan tillvaro som sagolik. Mario Götze upplevde den som alltmer kvävande.

– Det kan låta otacksamt att klaga på det här livet, men det finns tillfällen då även en fotbollsspelare helst av allt önskar sig att få vara ifred och slippa bli observerad. Att alltid tänka på hur man framstår, att aldrig träffa nya människor utan att de ser dig som en kändis. Det är nästan omöjligt att skapa nya, riktiga vänskaper. Det finns två sidor av det här yrket – en som jag älskar, en annan som jag hatar.

Sov i Bayern München-lakan

Lojalitet är ett flexibelt begrepp.

Från början ingick inte ens Mario Götze i den ”Generation ’88” som alla numera förknippar honom med. Han är född 1992, och är alltså ett par år yngre än alla de andra.

I själva verket var det hans storebror Fabian Götze som främst umgicks med de andra grabbarna i det alltmer vinstvana kompisgänget. Han hade också nått fram till Dortmunds reservlag i de sena tonåren, men då kom en period av skador och sjukdomar som fick klubben att göra sig av med honom på ett ganska osentimentalt sätt.

Lojalitet riskerar att se annorlunda ut för den misslyckade jämfört med hur den framstår för den framgångsrike. Och lojalitet gentemot en familj är oftast något annat än lojalitet gentemot en fotbollsklubb.

De senaste åren har Mario Götze aldrig givit intryck av att vilja stanna i Borussia Dortmund hela karriären. För de som lyssnat har frågan inte varit om han ska lämna klubben, utan när han ska göra det och vart han ska flytta.

Bayern München. Nu.

Det har påståtts att han valt pengarna, men Mario Götze kommer från ett välbeställt hem, har varit ekonomiskt oberoende sedan han var 17 och hade kunnat tjäna ännu mycket mer i England.

Det har gjorts ett stort nummer av att han faktiskt föddes i södra Tyskland och sov i Bayern München-lakan som pojke, men det här är inte frågan om någon sorts nostalgiskt hemvändande.

Mario Götze har ofta pratat om en vilja att utforska både sin omvärld och sin talang. Han har dessutom flitigt refererat till Pep Guardiola som fotbollens främste visionär.

Ambitiös universitetsstudent

När han nu lämnar sin uppväxtmiljö resonerar han ungefär som en ambitiös universitetsstudent som tröttnat på sin lilla hemstad. Han vill lära av den främste pedagogen – och han vill leva utan att grannarna bryr sig om när han kommer hem på kvällarna.

I vanliga fall lämnar den sortens uppbrott ett par oroliga föräldrar bakom sig. Den här gången har det inneburit att en känslosvallande fotbollsstad fått sitt kollektiva hjärta krossat.

Dagens fotboll är långt mycket mer ombytlig än det verkliga livet, men lämnar ändå betydligt mindre utrymme för ömsesidiga separationer.

Mario Götze är inte den enda familjemedlemmen som skaffat sig ny klubbadress den här våren. Efter flera svåra år har nu storebrorsan Fabian fått kontrakt med en tredjedivisionsklubb från Bayern, och de senaste veckorna har bröderna varit i München för att leta lägenhet.

Kvar i Dortmund? Ett familjehem som färgbombats, en lillebror som blivit mobbad i skolan på grund av fotboll – och ett grabbgäng som försöker lära sig att vinna Champions League-finaler utan sitt största snille.