”Gått från att vara värdelösa till att betyda någonting”
Publicerad 2016-09-13
22 år efter Folkmordet i Rwanda har landets sittande volleybolldamer blivit historiska
RIO DE JANEIRO. Några av kvinnorna förlorade sina ben under Folkmordet i Rwanda – de andra blev av med sina på dåliga sjukhus.
De har blivit ärrade och varit utstötta – men tillsammans har spelarna nu också skrivit historia.
– Volleybollen har förändrat hur vi ser på oss själva och ibland också andra människors sätt att se på oss, säger lagkaptenen Liliane Mukobwankawe.
Liliane Mukobwankawe gör allt för att få sina lagkamrater att fokusera på matchen. Det andra setet mot Iran har inte alls börjat som hon hade hoppats. Hon smäller handen i golvet: ”Come on now!”.
Publiken eldas igång av en publikvärd och när bollen till slut sitter bjuder de på matchens högsta jubel. Rwanda tar sin första poäng i setet, till 1-5, men precis som i premiären mot världsettan Kina blir till slut det en förlust i tre raka set mot Iran.
Men det lyser i ögonen på spelarna vid varenda bollvinst, lyckad manöver och applåd från läktarplats. Satsningen har bara pågått i tre-fyra år.
– De kan bättre, men är så imponerade av allt runt omkring och har inte helt fokus på matchen. Med det är förståligt, de är inte vana vid allt, säger nederländske förbundskaptenen Pieter Karreman.
"Vill visa Rwanda för världen"
Rwandas sittande volleyboll-lag är det det allra första afrikanska damlag som lyckats kvalificera sig till Paralympics i sporten. Det betyder mycket för spelarna.
– Vi är väldigt glada över att vara här. Vi är här för att visa Rwanda för världen, säger 27-åriga lagkaptenen Liliane Mukobwankawe när Sportbladet träffar henne efter matchen.
De är tolv spelare i laget, där alla på ett eller annat sätt är ärrade av folkmordet 1994 då cirka en miljon människor mördades i landet. De äldsta spelarna Claudine, 36, och Agnes, 40, är två av dem som förlorade sina ben för 22 år sedan. Många andra i laget har tvingats amputera ben på grund av en sjukvård som inte fungerat.
– Vi har varit på minnesplatsen tillsammans och man kan se att kvinnorna som skadades i kriget tycker det är svårt att vara där. Men det är jobbigt för resten också, allas liv har påverkats. De saknar alla någon efter kriget, säger Pieter Karreman.
Fungerar det här laget till och med läkande?
– Jag vet inte om man kan se det så, men helt klart är att sport för människor samman och det är fint att se så mycket glädje och så många leenden.
Vill inspirera
I Rwanda är möjligheterna för människor med funktionsnedsättningar fortfarande väldigt små trots att de är många efter kriget.
Liliane Mukobwankawe suckar och konstaterar att anpassningarna under Paralympics är rena drömmen. Hon hoppas att det framgångsrika volleyboll-laget kan hjälpa utvecklingen framåt.
– Jag hoppas att vi inspirerar de där hemma, och att vi visar de i Rwanda och Afrika att människor med funktionsnedsättningar kan åstadkomma någonting, säger hon.
När Liliane var sju år skickade hennes föräldrar iväg henne att köpa mjölk i affären, men efter att ha blivit påkörd av en bil blev hennes liv aldrig detsamma. Den dåliga vården gjorde att läkningen gick illa och i dag kan Mukobwankawe inte böja sitt ena ben och måste ha kryckor för att kunna gå.
Lagkaptenen berättar att sporten fungerat som en räddning för henne.
– Den betyder så mycket för mig att jag inte vet hur jag ska förklara det. Volleybollen har förändrat hur vi ser på oss själva och ibland också andra människors sätt att se på oss. Det är många som uppskattar sporten, säger hon.
"Helt makalöst, obeskrivligt"
Jag frågar förbundskaptenen Pieter Karreman hur han ser på spelarnas prestation med tanke på historien och förutsättningarna där hemma.
– Det är helt makalöst, obeskrivligt. Innan hade de ingen aning om vad de var kapabla till att göra, de satt bara hemma och gjorde ingenting. I andras ögon har de gått från att vara värdelösa till att betyda något, säger han.
Men trots stoltheten över att vara på plats i Rio och glädjen över att ha skrivit historia finns det ett mål som betyder ännu mer.
– Vi hoppas verkligen att vi kan vinna en match, säger Liliane Mukobwankawe.