Skandalsimmaren: ”Kunde vara död”

Per Bohman

Ervin i Sverige: ”Värsta konkurrenten är Nysrand”

Anthony Ervin, 31, är skandalsimmaren som försvann från sporten – i nio år.

– Jag utsatte mig för saker som lätt kunde ha blivit min död, säger han.

I somras gjorde Anthony Ervin en mirakelcomeback i OS – och nu ska amerikanen tävla i Stockholm.

Anthony Ervin har just avslutat ett lättare teknikpass inne på Eriksdalsbadet. I helgen ska han simma i världscupen i Stockholm.

– Min värste konkurrent är Stefan Nystrand, säger han.

Men det har varit en lång väg tillbaka till eliten för den forne supertalangen.

Drygt två år efter OS-guldet 2000 sjönk den då 22-årige Anthony Ervin ned i droger, alkohol, sexmissbruk och snabba kickar.

– Jag tog igen allt jag missade som ung, då jag bara tränade. Levde som alla andra 20-åringar, fast värre, mycket värre – och i New York med allt vad den stadens möjligheter innebär. Jag omfamnande det sociala livet, berättar Anthony och brister ut i sitt hesa, lite hetsiga, skratt.

”Fullständigt vårdslöst”

Han beskriver beteendet som "fullständigt vårdslöst".

– Det var en tuff tid och jag lät mig göra farliga saker. Jag kunde inte hantera friheten på ett måttligt sätt.

Hans levnadsbana var nära att bli ödesdiger.

– Jag utsatte mig för saker som lätt kunde ha blivit min död. Jag kunde dött.

Vad hände?

– Jag vill inte prata för mycket om det.

Anthony har varit omgiven av skandalskriverier sedan comebacken och avstår, vänligt men bestämt, att kommentera sitt tidigare liv. Men klart är att han varvade ett utåtagerande beteende med långa depressioner i flera år.

Du var borta i nio år från simningen. Hur lyckades du träna upp dig på så kort tid och kvals in till OS i London?

– Jag levde osunt. Rökte en massa. När jag bestämde mig för att sluta röka…

Anthony stannar upp och ler menande:

– Cigaretter, alltså. Då förändrades mycket i livet. Jag var tvungen att ersätta cigaretterna med något, och det blev träning.

Ganska snabbt insåg Anthony att han fortfarande var just...snabb.

– Det är en lyx att kunna träna varje dag. Jag fattade inte det som yngre.

Han är rastlöst självsäker på det där sättet folk bara tycks vara i USA och beskriver sig själv som ”rock’n’roll”.

– Om det var tufft att komma tillbaka? Nej, det var inte svårt alls, säger han förstrött och plockar upp någon annans chokladbit som han intensivt börjar mumsa på.

”Människor säger mycket...”

Och Anthony blev knappast en strykpåse när OS-tävlingarna väl började. Han kom femma, och hans svenske kompis Peter berättar att Anthony hade vunnit om inte "starten varit så jävla dålig".

Många menar att du kunde ha bärgat ditt andra OS-guld?

– Jo, men människor säger mycket saker, säger Anthony avfärdande.

Han undviker att dras in den självspäkande prestationshetsen som blev så destruktiv i början av karriären.

– OS i Sydney präglades av en extrem press. Vi vann inte lagkappen – som USA alltid ska göra – och hetsen och stressen blev enorm. Jag kunde inte sova för jag trodde att min guldchans var borta.

Men Anthony överraskade alla och knep guldmedaljen på femtio meter fritt.

– Det var helt otroligt, jag kunde inte tro det. På ett år gick jag från en hyfsad high school-simmare till OS-guldmedaljör.

Hur hanterade du det som 19-åring?

– Jag gillade inte uppmärksamheten. Ville bli anonym. Så jag slutade. Hade ju ändå redan upplevt allt inom simningen. Jag älskade inte den längre, säger han.

– Det gör jag nu.

Jag försöker än en gång pressa Anthony på lite detaljer från hans vilda leverne. Vad hände egentligen när han var nära att stryka med i en motorcykelolycka, har Anthony verkligen hittat gud som det står i den legendariska Rolling Stone-artikeln om honom och

stämmer det att han misslyckades med ett allvarligt självmordsförsök?

Men Anthony pallar inte snacka mer med mig. Särskilt inte om det där.

– Du känner inte mig, och det där är personligt. Du får ta och köpa boken när jag skriver den. Jag ska dra och käka.