Svahns allvarliga knäskada: Inte fått allt på guldsked
Publicerad 2020-01-23
Linn Svahn har vid 20 års ålder upplevt fler triumfer än många skidåkare gör på en hel karriär.
Och fler bakslag.
För att förstå vidden av hennes prestationer måste vi känna till överträningen, fallet på träning, knäskadan – och operationen.
– Hon har inte fått allt på en guldsked, säger landslagstränaren Martina Höök.
Linn Svahn är nyss fyllda 20 år.
Hennes intåg på seniornivå, de fyra segrarna på sex sprintstarter, överträffar alla debuter vi tidigare sett i världscupen.
Det låter som en okomplicerad karriär, en raketresa mot stjärnorna, men så är sannerligen inte fallet.
På söndag gör Svahn sin sjunde VC-sprint, den här gången i klassisk stil i tyska Oberstdorf. Inför tävlingen behövs en grundkurs i svahnologi.
Uppväxt i Lycksele
Hur kan hon redan kännas så given på den stora scenen? Hur kan hon från säsongens början ha haft som mål att vinna i världscupen, när hon inte var del av A-landslaget? Varifrån kommer distansen till de egna resultaten?
Linn Svahn växte upp i västerbottniska Lycksele. Hon testade brottning, fotboll, orientering och slalom innan hon i tonåren valde längdskidorna. Hon skulle komma att gå två år på det lokala skidgymnasiet och sedan flytta till Östersund för att fullborda det fyraåriga skidprogrammet.
Som femtonåring följde hon upp segern i USM med att vinna en juniorsprint där Moa Lundgren och Frida Karlsson också var i final. Vintern 2015–16 blev hon svensk juniormästare i Torsby, togs ut i den yngsta landslagsgruppen och höjde på eget bevåg träningsdosen till sommaren.
Men på den yttersta elitnivån är gränsen tunn. En sommardag klev Linn Svahn över den.
”Vi har bromsat mer än gasat”
Hon var 16 år och förklarades övertränad. Hårda pass skulle göra mer skada än nytta, så hon fick varva ner och vila sig i slag.
– Hon har varit målinriktad och seriös från första stund. Många gånger har vi fått bromsa mer än gasa för att hon haft sådan drivkraft. Så nej, det är ingen man har behövt tjata på för att få att träna, säger landslagstränaren Martina Höök.
Tveksam på sin form deltog hon ändå på ett snöpass i november 2016. Hon föll och slog i knäet, till synes inget allvarligt, men inflammationen gav inte med sig. Efter en magnetröntgen konstaterades en knepig skada som ingen rehabträning rådde på.
Ett par frustrerande månader följde. I februari 2017 opererades Linn Svahn och hoppade på kryckor ett par veckor. Säsongen var körd för egen del, så för att inte tappa kontakt med sporten engagerade sig Svahn i sina landslagskamraters prestationer. Peppade Frida Karlsson, hejade på Johanna Hagström, vägrade låta lusten till sporten sina.
Hoppade på kryckor
En förlorad vinter följdes av några tappade månader säsongen därpå. Återkomsten i december 2017 gav ett par fjärde- och femteplatser, men riktigt framgångsrik blev hon inte förrän följande vinter.
2018–19 gav stafettbrons på junior-VM. Seger på tio klassiskt i Hudiksvall. Dubbla triumfer i Sollefteå. Och en sistaplats i Skandinaviska cupen i Madona som är värd att nämna.
För det är bara några månader sedan som en av världens främsta skidlöpare blev 52:a av 52 åkare. Vi nämner det inte för att gnugga in besvikelsen i hennes ansikte, utan för att visa vilken sorts idrottare vi har att göra med.
Dagen innan, första mars 2019, hade Linn Svahn slutat tvåa i en sprintfinal där hon varit yngst. På distansloppet öppnade hon optimistiskt, men i en snäv kurva gick båda pjäxorna sönder, skidorna for ut i skogen och Linn Svahn tumlade av banan.
Om tränaren Martina Höök minns fortsättningen?
Ja, hur skulle hon kunna glömma?
Bryter inte lopp
– Man är alltid rädd att någon gjort sig illa, men hon kom springande med en sko och en skida i händerna. Det var ju jaktstart dagen efter, så hon ville inte ge upp. Hon var ett åskmoln, men i mål skulle hon.
Martina drog av sina pjäxor och gav dem till Svahn som nyskodd halkade i mål åtta minuter från täten. På fem kilometer. Men hon hade trots allt ett resultat och fick därför starta i minitourens avslutande jaktstart.
Inför helgens sista lopp hoppade nio åkare av. De var ändå för långt efter. Svahn var en evighet från nästjumbon, hon skulle inte hinna ikapp ens om hon liftade med en snöskoter, men de tio kilometerna skulle ändå tillryggaläggas. Besegras.
Linn Svahn blev braksist, 43:a av 43.
Men hon gav inte upp den här gången heller.
Ingen som Sportbladet pratat med minns att hon någonsin har brutit ett lopp. Vid krascher slår blixtar ur ögonen, men hon sliter sig alltid i mål. Tjurar, svär – och glömmer. Som i Davos för ett par veckor sedan, då hon vann sprinten på lördagen men fullt förståeligt var chanslös på söndagens distanslopp. Där stretade hon ändå på och blev 53:a.
Eller kanske mer talande: i säsongspremiären i Gällivare stod Linn Svahn mot äldre och mer meriterade åkare i sprintfinalen. Fem av dem kraschade och bjöd schweiziska Nadine Fähndrich segern, men i plockepinnet därbakom reste sig en målmedveten tjej snabbast och stakade mot mål.
”Ser inte varandra som konkurrenter”
Ja, hon var ett åskmoln. Men Linn Svahn slog VM-åkaren Jonna Sundling och blev tvåa.
– Hon har inte fått glida in i världscupen och vinna. Hon har inte fått någon dans på rosor. När man kämpar så som Linn gjort, när man tar sig igenom tunga grejer blir man starkare, och det behövs för att möta världsåkare. Du måste ha lärt känna dig själv, säger landslagstränaren Martina Höök.
Efter segern i Dresden häromveckan verkade hon lika glad åt Maja Dahlqvists och Johan Häggströms tredjeplatser. Hur kan en 20-årig nykomling bete sig så?
– Det där är genomgående för alla de unga åkarna. De har jobbat i lag många år och insett att de kan slå de bästa genom att stärka varandra. Det är tydligt att de inte ser varandra som konkurrenter.
Så vad säger du? Varför är hon så här bra?
– För att... Linn är Linn.