Wegerup: Då kunde det blivit storförlust
WINNIPEG. Gode gud och alla andra däruppe i himlen över Kanada.
Vilken VM-premiär.
En sådan show, en sådan spänning.
Så mycket känslor, så mycket nerver.
Men när slutsignalen gått var det den nigerianska trumpeten som tutade i triumf.
Det finns oavgjorda matcher som känns som segrar.
Och så finns det den andra sorten. Sverige gick från Winnipeg Stadium efter 3-3 mot Nigeria med bara en poäng och en känsla av förlust.
Inte för att resultatet var orättvist, tvärtom.
Men för att de blågula två gånger haft ledningen och tappat den. Litervis av svensk svett vattnade konstgräset och efteråt även några bittra tårar.
Sverige stod för en kämpainsats som jag inte sett på långa tider och det är något att ta med sig till mötet mot USA.
Klarade inte stå emot
Men mot spelare som sprang som prärievargar klarade svenskorna inte att stå emot i längden. Trots de grönvitas bristande disciplin, periodvisa fladdrighet, oorganisation och rutinerade men tämligen opålitliga målvakt.
Förbundskapten Okons taktik bygger på snabba anfall med mycket väggspel och korta, kvicka instick.
Sveriges ytterbackar hade ofta stora problem att följa med och i den hårda pressen fick svenskorna även svårt att vårda det egna passningsspelet.
Caroline Seger slog bort flera bollar farligt i uppspelsfas och innan Kosovare Asllani gick ut skadad kom hon ofta fel, till synes obekväm i sin nya roll.
Lotta Schelin blev också för osynlig på topp och Sverige kändes illa ute vid nästan varenda nigerianskt anfall.
Nigerias skapade mest och hördes bäst, med sin envisa trumpetare.
Ändå var det Sverige som tog ledningen. Att båda de första målen kom på hörnor är ett styrkebevis för både Pia Sundhage och spelarna. Hörnorna var länge ett sorgebarn men som man nu tränat upp till att bli det anfallsvapen en hörna ska vara.
Therese Sjögran stod för precisionen, Nilla Fischer för styrkan.
Nigeria fortsatte dock att oroa och blixtra med ljuset hastighet men Sverige slet och stod emot – ett tag.
När målen kom tycktes nigerianskorna röra sig i en egen fart medan svenskorna fått fjärrkontrollen riktad mot sig med kommandot ”slow motion”. Nilla Fischer blev plågsamt frånsprungen och matchen vände.
1-2, 2-2 och Sverige kändes farligt illa ute.
Ett begåvat byte
Så, ett begåvat byte. Linda Sembrant kom in och i ett vackert väggspelsanfall ordnade Lina Nilsson och Lotta Schelin framspelningen som bäddade för Sembrants 3-2.
Lina Nilsson fick slita ont på kanten i försvarsspelet men offensivt imponerar hon ofta med sitt sätt att gå in i banan.
Nigeria pressade, Sverige slet. Om nigerianskorna var prärievargar var Sofia Jakobsson den där snabbfotade fågeln Hjulben i tecknade filmer. Överallt, snabb, outtröttlig.
Problemet var bara att nigerianskorna var så många fler i samma löpklass och fortsatte att forsa fram i anfall efter anfall.
Okobi, Oshoala Ordega. Ohejdbara. Och så 3-3.
Och Sverige riskerade ändå ännu mer. Hade Nigeria spelat lite mer discplinerat kunde det slutat med storförlust.
Efteråt stod Pia Sundhage med bottenlös besvikelse i sin blå blick. Allt medan de nigerianska reportrarna här intill på pressläktaren jublade ikapp.
Två ögonblicksbilder av ett oavgjort resultat som smakade bottenlöst bittert för det ena laget och bar segerns sötma för det andra.
Och när vi lämnade arenan ville den nigerianska trumpeten aldrig tystna.