Leifby: SVT & TV4 bjuder på lama kavalkader
TV4 och SVT har kablat ut sina VM-krönikor.
Eller som de är nuförtiden – halvlama kavalkader.
Med några dagar kvar på året brukar de komma, årskrönikorna och sammanfattningarna, de som förr i tiden kunde ge oss en VM-sommar tillbaka för en timme eller två, eller åtminstone berätta någonting vi inte redan kände till om matcherna, resultaten, spelarna eller mästerskapen.
Men det var då.
När SVT och TV4 publicerade sina krönikor härom dagen var det som om de hade skickat manus i rörpost till varandra.
De var snudd på identiska, den ena kändes som en reprisering av den andra, båda lika förutsägbara som Kalle Anka på julafton.
Visst hände det att jag ryckte till vid något tillfälle och att jag saknade sommarens VM-fotboll, men å andra sidan krävs det inte särskilt mycket för att den känslan ska infinna sig.
Lasse Granqvist är en dignitär som alltid skänker alla sportsvep en annan betydelsegrad, och Björn Nordlings honungslena berättarröst är det inget fel på, men fick vi egentligen veta någonting vi inte redan visste, se något vi inte redan har sett flera gånger?
Nej.
Krönikorna följde samma mönster, innehöll samma skeenden.
Putin, ”Granen”, bråket med den tyska bänken, Janne, Jimmy Durmaz, Mbappé hängdes bara upp på rak lina, en efter en.
Kommentatorer gallskrek, snygga mål och en viktig straff tonsattes med något Hans Zimmer-aktigt, men allt mynnade bara ut i en timmeslång uppvisning i det uppenbara.
Båda kanalernas försök var kemiskt fria från överraskningar, perspektiv, fördjupning eller intressanta åsikter.
Det mest exklusiva som bjöds var historien om när Ola Toivonen gick runt i omklädningsrummet och sa ”ingen ska åka hem i morgon”.
Wow.
Har rätt att kräva mer efter ett VM
Visst var det fint att se Pavards yttersida igen, men det målet kan vi se 800 gånger om dan om vi vill.
Nog var det skoj att återigen höra Janne Andersson säga ”pinne” i stället för ”en poäng”, men lite mer än så har vi faktiskt rätt att kräva efter ett VM-slutspel i fotboll som miljarder människor har följt dokumenterat via sina telefoner och sociala medier.
VM-engagemanget gick inte riktigt att skönja i krönikorna.
Vad hände med historierna och den journalistiska ambitionen?
Var var VAR, och var var funderingarna kring det faktum att Putin och Ryssland fick ta ett fotbolls-VM och göra det till ett demagogiskt redskap i en månad?
Det var mest ”skoj för Ryssland”.
Nej, det kommer att dröja minst 10–15 år innan jag ritar fyrkanter i luften och kräver att få se de här krönikorna igen.
Samtidigt som fotbollsrevyerna rullades ut kom också Viasat med sin exposé över ett mästerskap de själva sände, och nästan kramade ihjäl.
Tre Kronor försvarade ett VM-guld i Köpenhamn och Stenbeck-gänget satte ihop två timmar där en timme ägnades åt turneringen, matcherna, målen och Rikard Grönborg på plats i studion för att fördjupa och förklara.
Den andra timmen fick vi följa med hem till NHL-spelarna som var de stora stjärnorna i Sveriges världsmästarlag.
I USA kunde profilerna briljera – ofta utan att få benen avsparkade.
En helt annan hunger och skaparlust
Hos svenskarna i Dallas Stars fick vi kliva rakt in i deras träningskomplex, Mika Zibanejad visade upp sin takterass i New York och satt och plinkade i sin musikstudio, och hos Mattias Ekholm och Ida Björnstad i Nashville fick vi sitta ner vid köksbordet en stund.
Samtidigt som Erik Granqvist satt barnvakt åt lille William.
Orakade och eftersvettandes satt Tre Kronor-lirarna och tänkte tillbaka på en VM-turnering och det är påtagligt hur mycket mer öppen hockeyn är jämfört med den tilltäppta fotbollen där allt mest är besvärligt.
Och visst blir det lättare för oss att minnas när spelarna själva säger att de aldrig kommer att glömma.
När VM-sammanfattningen skulle stängas fick förbundskapten Rikard Grönborg titta på Janmarks, Klingbergs, Lindholms och de andra spelarnas personliga videohälsningar till honom.
Om SVT och TV4 mest kändes mätta och belåtna visade Viasat upp en helt annan hunger och skaparlust.
Den största dagen är en dag av törst, ni vet.