Wennerholm: En enda lång hyllning till en av de största

Mats Wennerholm

helskärm

KARLSTAD. SM i Karlstad blev en helg med många ansikten.

Melwin Lycke Holm och Moa Granat presenterade sig som svensk friidrotts framtid.

Och så avslutades allt med ett långt farväl.

Michel Tornéus sista tävling som aktiv blev en enda lång hyllning till en av de största.

Det kunde naturligtvis ha slutat lyckligare för Tornéus.

Nu blev det nästan en repris på hans tyngsta ögonblick i hela karriären.

Då han blev slagen med en enda centimeter av amerikanen Will Claye och lurad på ett OS-brons i London 2012.

Nu hoppade Tornéus 7,72 i sitt sista hopp som aktiv, han sjätte i längdtävlingen.

Det tog upp honom på en bronsplats. Men då svarade höjdvinnaren Andreas Carlsson med 7,74 och det blev en fjärdeplats till i sista tävlingen.

Nu tror jag inte att det sved speciellt mycket.

Michel har 22 SM-guld att trösta sig med. Tjugo av dem i längdhopp och två i tresteg.

Och han var ändå den stora vinnaren den här dagen.

Tornéus stora hyllning

Ingen fick en större hyllning från publiken på Tingvalla.

Välförtjänt naturligtvis efter en karriär på femton år, sex mästerskapsmedaljer och massor av segrar.

Var det tar vägen nu vet jag inte.

De närmaste veckorna är vikta åt inspelningen av nästa Mästarnas mästare i Grekland, men sedan är han naturligtvis en given ledare som svensk friidrott måste ta till vara.

Jag vet inte hur många friidrottare som vittnat om det stöd och den uppmuntran han gett dem.

Jag tror han har stor del i Irene Ekelunds lyckade comeback, som gav dubbelseger på 100 och 200 meter i SM och tider som skvallrar om att hon är på väg tillbaka på allvar.

Senast hon tog ett SM-guld var 2013, då hon var ett sextonårigt underbarn utan minsta bekymmer i världen.

Nu är hon tillbaka efter sex tunga år, med ständiga skador och motgångar.

Melwin och Moa gör entré

Jag tänkte på det särskilt när det var två nya underbarn som klev fram på SM.

Några av de yngsta SM-medaljörerna någonsin.

Melwin Lycke Holm med sitt SM-brons i höjd i sitt första senior-SM utomhus.

Att få träffa pappa Stefan och farfar Jonny där i höjdhoppskurvan kastade mig tillbaka till en tid då svenskt manligt höjdhopp stavades ständig succé.

Medaljerna rasade in på mästerskapen.

Men sedan Linus Thörnblad slutade har återväxten varit skral. Även om Fabian Delryd chockade med 2,33 från ingenstans förra året, så försvann han lika snabbt med en fotskada.

Nu var han på väg tillbaka, då han fick bryta med skadekänningar i höjdfinalen.

Jag hoppas Melwin får vara frisk och fortsätta utvecklas.

Det kommer inte att gå lika fort som det gjort hittills med rekordslakt i varje åldersklass, men det finns många kloka höjdexperter att prata med i släkten.

Moa Granat blev samtidigt en av de yngsta medaljörerna på damsidan någonsin, när hon nyss fyllda femton sprang hem SM-silvret på 400 häck.

Hon kan bli något stort och har också friidrotten i blodet, då pappa Marko Granat sprang hem två SM-guld på 400 meter och ett på 400 häck.

Det blev inga nya namn klara för VM, men det hade jag inte räknat med heller.

Däremot klev några av de redan klara fram.

Framförallt spjutkastaren Kim Amb, som inte ens var VM-klar för en vecka sedan och som nu förvandlats till en medaljkandidat.

Han har gjort sitt livs fyra längsta kast de senaste åtta dagarna.

Det längsta på 86,03 kom när han kastade hem ett av SM-helgens mest överlägsna guld - nästan tio meter före tvåan.

Det tackar jag för.

Två givna VM-sensationer

Det vimlar inte av svenska medaljkandidater i VM.

Men de två största är jag inte ett smack orolig för.

Daniel Ståhl är som en maskin i diskusringen. Det är världsklass varje gång.

Och om Armand ”Mondo” Duplantis deppade oväntat mycket över andraplatsen i torsdagens Diamond League-final, så tog han snabb revansch.

Samtidigt som stavhoppet avgjordes i SM, vann han galan i Berlin mot tuffast möjliga motstånd och inför 40 000 åskådare.

Den här gången var det amerikanske världsettan Sam Kendricks som fick ge sig.