Limpar: ”Det var han som tröstade mig”

Petra Thorén

Elfsborgs spelare grät och klappade om varandra.

Vid ett annat bord satt Anders Limpar och mindes vem som tröstat honom.

– In i det sista var Klas så stor att han tröstade en av sina bättre vänner trots att det borde ha varit tvärtom, säger Anders Limpar, 49.

Det var sorgen som fyllde Globen i går. Starka känslor, saknad och värme.

Direkt i inledningen av Fotbollsgalan hyllades Elfsborgs manager Klas Ingesson och BP:s mittback Pontus Segerström, som båda nyligen gått bort i cancer.

Elfsborgs spelare och ledare var på plats och mindes ännu en gång sin avlidne manager. Vid ett annat bord satt bronslaget från VM 1994 samlat. Stjärnorna förenades för att minnas sin lagkompis, deras vän.

– Det var en vacker hyllning. Jag tror inte man kan hylla honom tillräckligt, säger den före detta mittfältaren Stefan Schwarz och fortsätter:

– Det var känslosamt, han var en så fin människa som tillförde väldigt mycket både på och utanför planen. En referens till alla, unga som gamla. Med sin fighting spirit och sitt stora leende.

”Fått lugn och frid”

När Klas Ingessons hustru Veronica skickade en hälsning i inslaget i tv-sändningen kunde Anders Limpar inte hålla tårarna tillbaka.

Den förre mittfältaren har varit på resande fot i åtta veckor och när han kom hem fanns hans vän inte längre kvar i livet.

– Jag pratade med Klasse en vecka innan han dog och frågade hur han mådde och då sa han att hade han precis slutat med medicinen och fått ett lugn och en frid i sin kropp, berättar Anders Limpar och fortsätter:

– Jag sa att jag inte kunde komma hem men Klas sa att det var lugnt för det skulle bli jättebra dit han skulle komma. Han sa att ”jag lever nog inte så länge till, kanske två veckor, så jag hoppades att du hinner hem”. 

– Jag tappade allt och började grina. Då tröstade han mig, det var så sjukt stort av honom. Jag kunde inte få fram ord. Det här var på tisdagen, en vecka senare dog han. Jag trodde att jag skulle hinna hem, men jag gjorde inte det.

– Jag bodde med honom i tio år, jag har känt honom i 30 år. Vi firade semestrar, vi jagade. Han var som min bror, säger Anders Limpar.

”Som ett avslut”

Flera av spelarna i 1994-­laget kände Klas Ingesson väl. I minnesinslaget berättade Kennet Andersson om hur saknaden fortfarande gör alldeles för ont. Spelarna i bronsgänget tycker att det var värdefullt att få samlas tillsammans den här kvällen.

– Det var som ett litet avslut för ett lag, säger Stefan Schwarz.

Även galans crescendo blev en påminnelse om att livet är så mycket större än fotboll.

När Zlatan Ibrahimovic höll sitt tacktal efter guldbollen påpekade han att priset var i skuggan av det som hänt med Klas och Pontus. Med tårarna nära berättade PSG-stjärnan om att hans bror gick bort för några månader sedan i en liknande sjukdom.

Klas Ingesson blev 46 år, Pontus Segerström dog 33 år gammal.

GALANS GÄSTER: MITT BÄSTA MINNE AV KLAS INGESSON

Magnus Hedman, 94-laget:

– Det är många minnen men det fanns en sak som hände under VM -94 som gjorde att jag började se upp till honom. Han la armen runt mig och sa Magnus ta det lugnt, du är vår nästa landslagsmålvakt, ha bara tålamod. Det gjorde att jag såg upp till honom redan då.

Patrik Andersson, 94-laget:

– Han har aldrig tvekat att ta ansvar när det bränner till, jag tänker på straffar i avgörande lägen. Att kunna misslyckas, men ändå ta ansvar nästa gång. Det är inte så ofta man ser den kompletta helhet som han hade, samtidigt som han var så uppoffrande.

Lasse Nilsson, Elfsborg:

– Jag har ett härligt minne från en av de första träningarna när vi skulle gå igenom löpningar vid inlägg, eftersom vi bara har en forward ville han att den skulle gå på första stolpen. Jag sa att jag höll inte med om det och då sa han: vet du vad Lasse nu gör du som jag säger! Det var alltid raka rör.

Anders Svensson, Elfsborg.

– Det är svårt att ta ut ett. Han skällde ut mig rejält i paus mot Helsingborg: ”du gör som jag säger”. Jag sa: ”det ska jag göra” och nickade. Han tittade på mig när jag skulle gå ut till andra halvlek och frågade om jag var okej. Vi var ganska lika, ganska känslosamma och kan ropa och skrika en del, men i stridens hetta.

Håkan Mild, 94-laget.

– Det är många minnen. De finaste är från tidigt 90-talet med IFK Göteborg. En ung Klas Ingesson, starkast av alla.

Martin Dahlin, 94-laget.

– En lagspelare som alltid satte laget främst och inte tänkte så mycket på sig själv. En kompis, en grundpelare. Det var det som genomsyrade hela 94-gänget. Johan Larsson, Elfsborg:

– Det var efter att han ramlade på Ullevi. Då skickade jag ett sms till honom från mig och på lagets vägnar. Jag skrev att vi tänkte på honom och han svarade aldrig på det utan undrade hur vi kände oss efter 90 minuter. Det var Klas i ett nötskal.

Roland Nilsson, 94-laget:

– Det finns många fina minnen. Det är jättesvårt att bara säga ett. Det man kommer ihåg var hans glada ansikte, han hade alltid ett leende på läpparna. Det hade han med sig hela

vägen.