Wennerholm: Duon snodde showen
OSLO. Det skulle vara Mondo Duplantis stora kväll.
Men det var Erika Kinsey och Kalle Berglund som snodde den svenska showen.
Erika bevisade än en gång att hon är redo att flyga högre än någonsin och Kalle Berglund knäckte både ett 44-årigt svenskt rekord på engelska milen och sig själv.
På något sätt ligger det i tiden.
Svensk friidrott har två lok i Daniel Ståhl och Mondo Duplantis, som tuffar på och drar de andra med sig. Två landslagskompisar som är bäst i världen just nu och visar att allt är möjligt.
Jag tror det påverkar mer än de flesta tror.
Det är definitivt en ny Erika Kinsey som tävlar den här sommaren.
Hon har tagit ett kliv upp på en nivå som lovar mer än de 1,96 hon redan tagit två gånger en säsong som knappt börjat.
En höjd hon inte hade tagit på fyra år inför den här sommaren.
Ja, hon leder damernas höjd i Diamond League. Bara en sån sak. Hon är så bra att hon knappt vågar tro på det själv.
Mådde pyton
Och Kalle Berglund som är beredd att offra allt i slutet av ett lopp, samtidigt som han vet att han kommer att få betala priset efteråt.
Han satt och hulkade och mådde pyton ett bra tag innan han kunde svara på några frågor. Ja, ett tag kände han att det bara handlade om att överleva i kampen mot en kropp som protesterade och ville vända ut och in på sig själv.
Jag har aldrig varit förtjust i udda sträckor som en engelsk mil, som andas mer brittisk nostalgi än nutid.
Men ett rekord är ett rekord och av alla udda sträckor är milen den som springs oftast. Och Kalle visade väl redan nu att Johnny Kroons 34 år gamla svenska rekord på 1500 meter knappast överlever ännu en sommar.
Inte haft en lugn stund
Att Armand Duplantis var både trött och sliten i sin första tävling var ingen överraskning.
Han landade i Sverige i söndags, hade en lång presskonferens med nya sponsorn Puma i tisdags och var ett av huvudnumren när Bislett Games höll sin presentation på onsdagen.
Jag har följt honom de här dagarna och han har inte haft en lugn stund.
Till och med morfar Lars-Åke och mormor Ingrid där på läktaren misstänkte att det inte skulle bli så höga hopp den här kvällen och de är de verkliga kännarna.
Men jag är inte ett dugg orolig när det gäller Duplantis.
Få har prickat mästerskapsformen som han gjorde inför EM i i Berlin förra sommaren, då han fick en hel värld att häpna.
Han satte tre juniorvärldsrekord i samma tävling, innan han till slut seglade över 6,05.
Det är bara Sergej Bubka och Renaud Lavillenie som någonsin har hoppat högre än vad svensken gjorde i Berlin.
Då var han fortfarande bara var 18 år.
Jag förstår mycket väl att ett nytt världsrekord redan ingår i framtidsplanerna och då måste han hoppa 6,17 eller högre om han ska slå Lavillenies 6,16.
Men han har all tid i världen.
Jag kan inte låta bli att lida med Lovisa Lindh i hennes jakt på gamla tider på 800 meter.
Hon missade VM i London 2017, då hon var i sitt livs form, men tvingades dra sig ur med en stressfraktur i ena foten bara dagar innan hon skulle börja tävla.
Nu har hon slitit, kämpat och tränat sig tillbaka med VM i Doha som nästa mål.
Det skulle kännas grymt om hon missade det mästerskapet också.
Men det finns enormt mycket negativt med att få ett längre skadeavbrott.
Det är förlorad tid som måste tas igen och det går inte över en natt.
Nu känner hon sig lika bra fysiskt som när hon satte sitt svenska rekord i Lausanne en underbar sommarkväll när klockan stannade på 1:58,23.
Jag vill tillbaka till den tiden lika mycket som Lovisa.
Och snacka om att ha tur med vädret.
Det var samma skitväder i Oslo som i Stockholm tills det bara var några timmar kvar till tävlingsstart.
Jag har gått omkring här huttrande i en dunjacka i två dagar och rusat mellan taken för att undvika regnet.
Men så sprack himlen upp över regntunga gator och Bislett-stadion badade i sol precis innan tävlingsstarten, samtidigt som temperaturen snabbt steg tre, fyra grader. Och Karsten Warholm kunde frälsa hemmapubliken med ett nytt europarekord på 400 häck (47.33).
Någon där uppe måste gilla arrangörerna i Oslo.