OS-drömmen känns mer verklig än någonsin
MALMÖ. Malmö är inte Rio, men det kändes så för några sekunder här på inne-SM i friidrott.
När Susanna Kallur stormade fram till en överlägsen seger på 60 meter, tog sitt första SM-guld på nästan nio år och bevisade att ingenting är omöjligt.
Plötsligt satt jag och petade sand mellan tårna på Copacabana, full av värme, full av förväntan inför en sagolik comeback på 100 meter häck.
Sedan vaknade jag och insåg att det är en hel ocean mellan dröm och verklighet.
Men en sak kan jag säga efter att ha sett Susanna Kallur springa hem SM-guldet på 60 meter inomhus.
Drömmen känns mer verklig än någonsin.
Här kliver hon in och fullkomligt dominerar som 35-åring med minimalt med sprintträning i bagaget.
Tio år äldre än tvåan Elin Östlund, arton år (!) yngre än startfältets yngste Hanna Axelsson.
Och segertiden på 7,34 är bara tiondelen från det personliga rekord hon satte 2007, då hon var en världsstjärna på korta häcken och i toppform.
Ett mysterium ingen kunde lösa
Det är helt sjukt – för att använda ett av Sannas klassiska uttryck – hur lite hon tappat under alla år hon varit borta.
År då hon legat på lika många operationsbord som Peter Forsberg, fått skruvar isatta, utskruvade och ditskruvade igen.
Hennes smalben har varit samma följetong som Foppas fot.
Ett mysterium som ingen läkare i världen kunnat lösa.
Men så kom lösningen för Sanna någon gång i november, då det blev klart att hon drabbats av någon sorts spöksmärta från smalbenet.
Allt var läkt, men nerverna fortsatte att sända signaler till hjärnan att det fortfarande gjorde ont.
Några behandlingar och inflammatoriska tabletter senare så var det problem borta. Sedan dess har smärtan varit som bortblåst.
Det här var de första stegen
Sanna har kunnat ta kliv efter kliv mot den där internationella comebacken hon drömt om i snart åtta år.
Det kändes som om tävlingarna här i Malmö var de första stegen mot OS i Rio.
Att hon var tillbaka där hon slutade 2008, då hon var en av världens bästa häcklöperskor.
Det var det året hon satte världsrekordet på 60 meter häck med 7,68 inomhus i tyska Karlsruhe.
Jag var där och såg henne krossa allt motstånd och skriva in sig rekordböckerna.
Det är ett världsrekord som står sig än.
Året innan hade hon satt personligt rekord på 12,49 på 100 häck, två hundradelar från Ludmila Engqvists svenska rekord, vid en tävling i Berlin.
Samma 2007 var hon också på väg mot sitt första VM-guld i japanska Osaka, då hon blev tacklad av slutvinnaren Michelle Perry på sista häcken och sjönk ner till en fjärdeplats.
Hon var i den absoluta världstoppen och kunde vinna vilken tävling som helst.
Och hon var fortfarande på väg upp vintern 2008, vilket världsrekordet var ett klart bevis för.
Kanske får vi svaret nu
Men så drog hon baksidan när hon värmde upp inför VM-semifinalen inomhus i spanska Valencia senare samma vinter.
Efter det kom hon aldrig riktigt tillbaka.
Hon gjorde bara tre lopp på 100 häck innan fallet i OS i Peking, där hon chansade och sprang på sprutor med sin nyupptäckta stressfraktur i smalbenet.
Och där tog det stopp, precis då jag och alla andra fortfarande satt och undrade hur bra hon egentligen kunde bli.
Nu kanske vi får det svaret till slut.
Jag har följt Susanna Kallur hela hennes karriär.
Sett hennes obeskrivliga glädje när det gått bra, och sett henne fälla fler tårar än jag kan räkna när det gått åt andra hållet.
Få idrottare har visat idrottens själ lika öppet och känslofyllt som Susanna Kallur.
Jag har besökt henne i huset i Falun och pratat hockey (läs Leksand) i timmar med hennes lika trevliga man Klas genom åren.
Och jag kan garantera:
Sanna är lika mysig och genuin som hon verkar.
Eller nej.
Hon är ÄNNU mysigare och genuinare än hon verkar.
Unik bland tusentals
Det är en människa man önskar allt gott och all framgång. Det går inte att säga ett ont ord om henne.
På det sättet är hon nästan unik bland alla tusentals idrottsmän och kvinnor jag träffat genom åren.
Därför vill jag inte jinxa någonting nu när det efter sju år och åtta bedrövelser plötsligt ser ljusare ut än någonsin.
Jag tänker inte säga att hon redan är i Rio.
Men kvalgränsen på damernas 100 häck är 13,00 och det är en tid Sanna gjorde i sömnen när hon var som bäst.
Håller kroppen för häckträning och tävlande kommer hon klara den kvalgränsen utan några som helst problem.
Resten är upp till högre makter.
Men finns det en Gud så står hon på startlinjen i Rio.