”Någonting säger att jag måste fortsätta”

Jimmy Lidberg om den svåra vägen till OS-brons och ”kriget i hans hjärna”

helskärm

Svett, slit, skador, stress, sömnproblem och en ständig kamp för att få ekonomin att gå runt.

Jimmy Lidbergs väg till OS-medalj var lång, krokig, snårig och gjorde ont, så ont.

Tre veckor efter bronset säger 30-åringen att det ”pågår ett krig i hans hjärna”.

– Någonting säger att jag måste fortsätta, säger han.

På många sätt var det en seger att han ens var där, att han ens klarade av att gå upp på mattan.

Motgångarna hade hopat sig för Jimmy Lidberg under uppladdningen till London-OS. Var det inte det ena, så var det alltid det andra.

– Vi levde under en enorm anspänning under lång tid, säger 96-kilosbrottaren när Sportbladet hälsar på honom, frun Johanna och barnen Melina, sju, och Lexus, ett och ett halvt.

Jimmy utvecklar:

– Jag vet knappt var jag ska börja. Mina föräldrar hade skiljt sig ett och ett halvt år tidigare. Jag och Johanna gick på knäna ekonomisk och fick ta ett stort banklån för att kunna satsa på OS överhuvudtaget. Alla skador... jag kunde knappt gå ett par veckor innan OS. Jag hade en sparringpartner som skulle komma till Stockholm men det sket sig, så jag fick åka utomlands med kort varsel. Jag ville ta med familjen men det gick inte alltid. Det var en fruktansvärd stress hela tiden, jag fick svårt att sova. Det kan bli så när man har ett så absolut mål som ett OS och det inte går som man vill.

”Vi får ta två hundår”

Mot alla odds så höll både satsningen och kroppen. Trots att höften var i så dåligt skick att förbundskaptenen Benni Ljungbeck mellan matcherna skämtade om att ”plocka fram rullatorn” brottade Jimmy Lidberg sig hela vägen till ett olympisk brons – och glädjescenerna som utspelades därefter är omöjliga att glömma.

Jimmy sprang rakt ut till hustrun Johanna och kastade sig i hennes armar.

Tårarna sprutade.

Kamerorna smattrade.

– Jag vet ju vad vi gått igenom. Jimmy har varit så trött att han velat spy, han var varit nära att ge upp. Men jag har sagt ”Gubben, du har tränat hela ditt liv, ska du ge upp när det är två år kvar? Du får ta två hundår, och jag får ta två hundår. Vi ska klara det här”, säger Johanna.

Att det betydde mycket för dig märktes på tv-bilderna…

– (Skratt) Ja, jag var rätt hysterisk i matcherna, jag lever mig med så mycket. Men det gör jag alltid, skillnaden var bara att det var OS och alla tittade. Och att kamerorna zoomade in mig hela tiden...

När familjen bjuder in till lägenheten i Gamla stan i Stockholm har det gått tre veckor sedan den där dagen i London, och tankarna på framtiden har börjat ta form.

Det visar sig att Jimmy Lidberg, trots alla hinder och smärtor, faktiskt är sugen på att fortsätta med brottningen.

Vill vinna ett guld

– Det kan inte vara samma förutsättningar som det varit, då skulle familjen och ekonomin braka. Det är krig i min hjärna, jag tänker ”det räcker nu”, men någonting säger att jag måste fortsätta. Jag vill sätta pricken över i:et med ett guld i ett stort mästerskap. Många kallar mig världens bästa som inte vunnit VM eller OS. Det är min drivkraft.

Stöttar du det, Johanna?

– Han måste vara hemma mer, 230 resdagar om året håller inte, inte minst för hans egen skull. Och sen vill jag att hans kropp ska vara så hel så möjligt så jag slipper oroa mig hela tiden. Men om Jimmy verkligen vill, då är jag den första att stötta honom.