”Jag är jättemotiverad för en sista säsong”

avKristoffer Bergström

Nu blickar ”Silver-Emma” mot en ny karriär – efter OS i Rio

Foto: PONTUS ORRE
Från cykelbanan till bageriet? Emma Johansson har många idéer till sin framtida sysselsättning: ”Jag är sugen på att göra annat”, säger hon.

Är det någon som vill anställa en av världens bästa cyklister?

Hon är 32 år, extraordinärt uthållig, kallas Silver-Emma och kan tidigast börja till hösten.

Vilka branscher som ska höra av sig?

– Jag kan designa kläder, jobba i butik, jobba på bageri eller vara reseledare, säger Emma Johansson.

Foto: BILDBYRÅN
Johansson med sitt silver i Peking-OS 2008.

För cyklisten är livet enkelt: hon trampar så länge hon kan. För att tillryggalägga 350 mil går det inte att stirra mot målet. Du måste vara i stunden, trampa på, följa taktiken, klättra vidare, fortsätta, fortsätta.

Men vad händer när du bestämt dig för att sluta? Hur stannar du i ögonblicket när du vet att mållinjen för 20 år av ditt liv närmar sig?

Sportbladet for till kanarieön Fuerteventura för att reda ut vad som rör sig i skallen på Emma Johansson sedan hon beslutat sig för att lägga av efter OS i Rio nästa sommar.

Vi träffar 32-åringen på en golfbana intill det hotell som ett hundratal svenska idrottare delar under det pågående SOK-lägret. Det är 24 grader hett, tunt penslade moln över en blå himmel och Emma står bredbent, pondusfyllt, med armarna bakom ryggen.

Dagarna är späckade här. Hon tränar på egen hand men kan luncha med simmaren Sarah Sjöström, gymma nära längdhopparen Michel Tornéus och lyssna på föredrag med boxaren Anna Laurell Nash sittande i samma stolsrad.

Styrka och distans

Hon är en av få på anläggningen som har en OS-medalj hemma. Hon vann silver i linjeloppet i Peking 2008 och skulle säkert ha nått pallen också i London om det inte vore för en trafikolycka i början av 2012 då hon bröt båda nyckelbenen.

– Nu är det lågsäsong och fokus på uppbyggnad. Mycket styrketräning och långa distanspass. Men jag är jättemotiverad för en sista säsong, säger hon.

Hur länge har du tänkt på Rio?

– Det är en konstig fråga. Vi tävlar så mycket, jag kör 60–65 tävlingar om året. Härnäst kommer tävlingen i februari så tankarna ligger där. Men i bakhuvudet vet jag att Rio kommer den dagen och att banan ser ut sådär.

Är din karriär slut direkt efter Rio?

– Fram till Rio är det full gas, ordentlig satsning, så tar jag det som det kommer efter det. Jag har ett tvåårskontrakt med mitt nya lag (hon lämnar Orica-AIS för Wiggle Honda och blir lagkamrat med Emilia Fahlin), men de vet att jag ska trappa ner. Jag är sugen på att göra annat. Fortfarande vara med, men få en mjuk övergång till ett annat liv.

Vad ska du göra?

– Det önskar jag komma underfund med 2017. Annars kan det lätt bli en tomhet.

Tränare?

– Ja. Jag kan tänka mig att jobba inom idrotten, men också att göra något helt annat. Det vore kanske skönt med något annat, bara ett år, för att få distans. Jag kan designa kläder, jobba i butik, jobba på bageri eller vara rese- ledare.

Vad har du för talanger?

– Min största talang är att jag är en fajter. Bestämmer jag mig för något så når jag dit med hårt arbete. Jag är ingen supertalang på andra saker, men kan jobba hårt. Det har gjort att jag kommit så långt i cyklingen.

Så det är bara för företagen att ringa dig nu?

– Jag är öppen för alla förslag, men kom inte förrän 2017. Det är Rio som är det riktiga fokuset.

Hur hanterar du ovissheten?

– Okej. Jag tänker också att om jag hade vetat vad jag ska göra så vore jag färdig i tanken redan nu. Det hade heller inte blivit bra.

Du nämnde banan i Rio. Du har lärt dig den, förstår jag. Hur är den?

– Den är tuff. Det gynnar mig för jag är stark. Cykel är taktiskt, det handlar inte bara om att vara den starkaste cyklisten, men ju tuffare banan blir desto mer utslagsgivande blir det.

Hur tränar du fram till OS för att vara beredd på de tuffa backarna?

– Det blir viktigt att vara tidigt i form, jag måste släppa upp på styrketräning tidigare för att få en lättare känsla i kroppen.

Emma Johansson var tio år när familjen flyttade från byn Kyrkdal till Sollefteå. Där skidade hon på vintrarna och cyklade mountainbike på somrarna.

Upptäcktes i Holland

När hon kom in på Skara Cykelgymnasium placerade hon längdåkningen i hobbyfacket och satsade mot världseliten på sadeln.

Moutainbike byttes mot landsväg. 2004 flyttade hon till Spanien för att attrahera ett proffsstall, men fick vända hem utan kontrakt. Utan en tanke på att ge upp blev hon au pair i Holland och upptäcktes där av det spanska stallet Bizkaia-Panda Software-Durango, som lät henne ställa upp i Giro d’Italia och Tour de France.

När OS i Rio dundrar i gång har hon cyklat i tjugo år och tillhört Europatoppen i tio.

Hon har ingen lust att åka till Brasilien och bli sjua, målet med livets sista stortävling är att vinna guld.

– Absolut, jag är med därframme i nästan alla starter jag gör. Jag har en otroligt hög lägstanivå, jag har varit med många år och är stabil mentalt och fysiskt. Jag har också blivit ganska smart vad det gäller det taktiska spelet och vet vad som ska ske, säger Emma Johansson.

Märker du det på hur andra behandlar dig?

– Givetvis. Många tycker att följer Emma är det skönt, för hon har ett bra öga för det. En ”no name” kan komma i väg och plötsligt är det för sent och så sitter alla och tittar på varandra. Mycket kan hända i cykel, det gör det fantastiskt och frustrerande.

ARTIKELN HANDLAR OM