Zlatan avgör när sommaren börjar
KÖPENHAMN. Åren har gått och kroppen har nötts och vi åkte till Danmark och undrade om sanden i timglaset var på väg att ta slut.
Men vad bryr sig Zlatan Ibrahimovic om tiden?
Tiden bestämmer inte när Zlatan slutar. Zlatan avgör när sommaren börjar.
Hur mycket väger egentligen tusen reservationer? I alla fall inte lika mycket som en enda Zlatan Ibrahimovic.
Vi har vår svagaste spelargrupp på flera generationer, kanske rent utav det tunnaste utbudet vi någonsin haft. Vi har taktiska tveksamheter, stora anspänningsproblem och skadebekymmer som aldrig tar slut. Vi har en förbundskapten som få av oss riktigt litar på, och ett landslag som haft förtvivlat svårt att generera något engagemang hemma i stugorna.
Och ändå.
Ändå lyckas inte danskarna besegra oss. Ändå står vi här efter sju sorger, åtta bedrövelser och fjorton vedermödor med en EM-biljett i handen.
Nu önskar jag ju att jag kunde skriva att jag egentligen aldrig tvivlade – att jag någonstans alltid varit övertygad av lagets inneboende kraft – men det vore ju en ren och skär lögn.
Jag var orolig och osäker...
Jag har tvivlat mig igenom hela den här kvalhösten, ända till Moskva och tillbaks.
Jag var orolig efter segern matchen på Friends, jag var osäker när jag tog mig ut till Parken och jag var pessimistisk efter den inledande kvarten.
Hemmapubliken hade sjungit nationalsången så det hördes hela vägen över Sundet, de hade hoppat så att det bokstavligt talat gungat i betongen här på läktarna. Deras rödklädda lag hade inlett beslutsamt, förlagt spelet runt det svenska straffområdet.
Men hur är det nu den är formulerad, den där inhamrade Hamrénska fotbollssanningen? Mål förändrar matcher?
Jotack. Kim Källström förvandlade ett givet baklängesmål till en ribbträff i ena änden, sedan aktiverade han den mest efterlängtade av hörnvarianter i den andra. Och Zlatan Ibrahimovic fick något väldigt svårt att se löjligt enkelt ut.
Kim och Zlatan, Zlatan och Kim.
De två har ju följts åt i det svenska landslaget i nästan femton år nu – ända sedan de debuterade under samma läger i Tipshallen i Växjö – och det går ju inte att påstå att resan varit gnisselfri.
Vi har straffstölden och vänsterbacksgnabbet och två starka karaktärer som aldrig riktigt gått ihop utanför planen.
Men på planen? Där är det de två som fortsatt att kombinera fram målchanser även under de perioder då inget annat fungerat med den svenska offensiven. Zlatan Ibrahimovic kan göra sin båglöpning, och vara säker på att Kim Källströms vänster kommer att hitta antingen den långa eller korta bollen fram till honom.
Kim och Zlatan, Zlatan och Kim, Zlatan och Zlatan och Zlatan och Zlatan.
...men det blev aldrig spännande
Det blev aldrig ens särskilt spännande i Parken. Med skämtfiguren Nicklas Bendtner på topp förmådde inte Danmark skapa något egentligt tryck överhuvudtaget.
2-0-målet blir inte mindre förlösande, euforiskt eller klassiskt för det.
Jag vet verkligen inte hur många frisparkar Zlatan Ibrahimovic har slagit bort i landslaget – däremot misstänker jag att Kim Källström har koll – men det gäller som bekant att välja sina tillfällen.
Runt muren, förbi målvakten, in nät och in i historieböckerna.
Nu är han danskdödare också. Nu är han legendarisk på ytterligare ett nytt sätt, när vi trodde att alla varianter var uttömda.
När slutsignalen gick sjönk Zlatan Ibrahimovic ner på knä, sträckte armarna mot himlen. Han kan röra den med sina fingrar, och han kan ta ner den med sina fötter.
Jag har kritiserat Erik Hamrén för en hel räcka olika saker, men han ska beröm för hur hans lag genomförde den här kvällen och han ska ha en eloge för hur han hanterat vår enda superstjärna genom åren.
Vi kan återkomma till den där diskussionen om individualism kontra kollektivism en annan dag, men nu har vi ett färskt frisparksminne att dregla över och en stundande EM-resa att planera.
Tio minuter efter slutsignalen är nu Parken redan tömd på folk, förutom en halv kortsida jublande fans och ett studsande gäng gula spelare som stormar ett tv-bås.
Regnet faller i ett novembermörkt Köpenhamn, men sommaren är här nu.
Vi ska spela EM. Alla andra kan gå hem.