Wennerholm: Aldrig sett henne så ledsen och tårögd

Mats Wennerholm

Kajsa hoppar av.

Men hon kommer tillbaka.

För Kajsa är tjejen som alltid kommer tillbaka och jag är inte det minsta förvånad om hon tar OS-guld i Peking nästa år.

Jag har följt Kajsa under hela hennes karriär.

Från mästerskapsdebuten i VM i Göteborg 1995 till årets sista tävling i Zürich i fredags.

Då vandrade hon bort i natten med pojkvännen Måns Herngren efter tävlingen och jag visste att hon inte skulle tävla mer den här säsongen.

Hon sa det inte rakt ut, men det syntes på hela henne.

Kajsa tyckte inte det var roligt längre.

Det märktes redan efter VM-finalen i Osaka.

Jag har aldrig sett hennes så nedstämd och ledsen och tårögd. Hon fick samla all kraft bara för att orka förklara varför det gick som det gick.

Och sedan avbröt hon med orden:

– Nej, nu måste jag sticka iväg och gråta lite.

Det säger det mesta om Kajsa som idrottskvinna.

Hatar att förlora

Hon hatar att förlora och lika glad som hon är då det går bra, lika ledsen är hon då det går åt andra hållet.

Det är rätt unikt att ha kvar den inställning då hon snart fyller 31 och har tillräckligt med miljoner på banken för att kunna ta det med en axelryckning.

Men det är den inställningen som gör mig övertygad om att hon kommer tillbaka nästa säsong.

Den här säsongens misslyckande kommer att vara det som driver och ger henne kraft under den tunga höstträningen.

Vem som tränar henne är en annan fråga.

Helt klart blev det en brytning med tränaren Yannick Tregaro redan i juni, då Kajsa själv tog över träningen och sedan har coachat sig själv.

Apropå Yannick har han haft en minst lika tung säsong som Kajsa.

Hans gloria har inte bara hamnat på sned, utan rasat ner och lagt sig som en snara runt halsen.

Christian Olsson försvann redan på träningslägret inför VM, med den skada i baklåret han fick då han plötsligt skulle hoppa längd i inomhus-SM i våras.

Med fel fot dessutom.

Jag vet att många är kritiska till att Yannick inte stoppade honom i det läget.

Den skadan förföljde sedan Olsson hela säsongen och han kom aldrig tillbaka på allvar.

Och ska vi vara ärliga har Emma Green stått still sedan sitt sensationella VM-brons i Helsingfors 2005, den säsong hon hoppade sitt personbästa 1,97.

På två hela säsonger har det inte blivit högre för supertalangen Green.

Yannicks största framgång den här säsongen är Anton Anderssons 17,10-skutt i SM.

Jag säger det inte för att vara elak, utan det är bara kalla fakta och har spätt på debatten om hur viktig tränarens roll egentligen är.

Men Yannick är oftast en trevlig prick, även om den här säsongen visat att han haft betydligt svårare att hantera motgång än framgång.

Å andra sidan har väl Mattias Claessons säsong på 800 meter visat vikten av att ha stöd av en tränare.

Claesson tränar sig själv, men senaste genomklappningen i Finnkampen visar att han behöver några goda råd av en utom­stående.

Även om jag gillar grundinställningen.

Men tillbaka till Kajsa.

Hon är vår näst största kvinnliga friidrottare genom tiderna.

Hon får bara stryk av omöjliga Carolina Klüft, som staplar gulden på varandra i sjukampen.

Men Kajsa har gjort maximalt med sin talang.

Hon hade tagit medalj i samtliga mästerskap hon varit med i under 2000-talet, före sjundeplatsen i Osaka.

Hon tog OS-brons i Sydney 2000, VM-brons i Edmonton 2001, EM-guld i München 2002 och VM-brons i Paris 2003, innan hon missade OS i Aten 2004 med avsliten hälsena.

Sedan fortsatte hon med VM-guld i Helsingfors 2005 och EM-brons i Göteborg förra året.

Hon är värdig ett lyckligt slut.