”Var min allra största fotbollsupplevelse”
Uppdaterad 2020-04-02 | Publicerad 2020-03-29
- Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.
- Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.
- Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.
VEM? Kalle Corneliusson, nummer 10
VAR? Napoli, Italien
NÄR? 2004/05
/Kalle Corneliusson berättar själv/
”Serie A var ju den stora ligan för oss 70-talister i början av 1990-talet. Det var ”Uno, Kryss, Due” med ”Don Tomasso”, det var ”Tutti in campo” och alla de här tv-programmen. Italien var det man drömde om, Italien var dit man ville.
När jag fick ett erbjudande från Salernitana vintern 2003-04 kände jag bara: ”Ja!”. Jag ska dit, jag ska göra en fin vårsäsong och sedan ska jag vidare till Serie A. Och det var nära att hända. Det gick bra för mig på våren, och jag var väldigt glad över att ha blivit värvad som mittfältare. Jag hade alltid sett mig själv som mittfältare – snarare än ytterback – och det var roligt att det funkade så bra på den positionen.
Efter den första våren var det tal tal om Serie A-klubbar. Lazio och framförallt Udinese var på tapeten – men det blev inget. Salernitana hade väldigt ont om pengar, så de försökte väl kräma ut lite för mycket för mig.
Ingen fara. Jag trivdes väldigt bra med både staden Salerno och klubben Salernitana, så jag hade inga problem med att köra en säsong till där. Jag hade kommit ganska långt med att lära mig språket och jag hade friat till kvinnan som skulle bli min fru – så hela livet kändes på uppåtgående.
Men efter en träning fick jag så bara ett meddelande från tränaren om att jag skulle in till klubbkontoret. Jaha...?! Det var väl bara att åka dit. På vägen in till stan från träningsanläggningen hann jag tänka en del: ”Undrar vad det här handlar om?”.
När jag kom fram berättade de att Pierpaolo Marini – sportchefen som scoutat mig och försökt värva mig till Udinese – hade bytt klubb. Han hade gått från Udinese till det nya Napoli, som precis gått i konkurs, blivit tvångsdegraderat och sedan rekonstruerat nere i Serie C.
Och nu ville han ha mig dit istället.
Först hade han försökt köpa mig – men Salernitana ville fortfarande ha för mycket betalt – så istället hade klubbarna kommit överens om ett utlåningsavtal där Salernitana blev väldigt väl kompenserade. Jag var väldigt tveksam. Eller rättare sagt, jag sa helt enkelt nej. ”Nänä, jag är i Italien för att spela i Serie A, det här vore ett steg åt helt fel håll. Det är inte alls intressant för mig”.
Jag var ganska kort på det mötet, men det var inget konstigt med det. Salernitana-ledningen sa att de förstod, så jag åkte hem och tänkte att det var utagerat.
Men på träningen dagen efter hann jag bara med uppvärmningen innan jag och brassen Leandro blev placerade vid sidan. ”Ni får inte vara på fotbollsdelen, ni får gå med fystränaren istället”. Okej...?! Efter träningen så ringde jag lagledaren som höll i allt för att fråga vad det hela egentligen handlade om. ”Du ville ju inte flytta till Napoli, så vi har försatt dig i fuori rosa”. Det var en ny term för mig, men jag lärde mig snabbt innebörden. Fuori rosa betyder att ägaren inte ger tränaren lov att använda dig, att du helt enkelt står utanför truppen på obestämd tid.
En klassisk utpressningssituation.
Snabbt spred det sig till lagkamraterna hur allt låg till, och flera av dem var från närområdet och hade spelat ungdomsfotboll i Napoli. De förstod överhuvudtaget inte hur jag hade kunnat tacka nej. En kille hette Raffaele Longo, kom från Neapel och hade spelat Serie A-fotboll för Napoli på 1990-talet. Han sa: ”Jag hade kunnat krypa på mina bara knän från Salerno till Neapel bara för att få spela där igen”.
Jag behövde fundera. Vid den här tiden var jag 27 år – skulle fylla 28 – och borde egentligen stå på någon sorts karriärstopp. Jag och Leandro delade rum, så vi pratade mycket om hur vi skulle göra. ”Här kan vi ju inte stanna, våra karriärer kommer att tvärdö”. Vi insåg att Salernitana menade allvar, och efter två, tre dagar insåg vi båda att vi inte hade något att välja på. Det var bara att ta det alternativ vi hade.
Så det blev Napoli. Det här var bara några dagar innan transferfönstret stängde, så jag och Leandro fick flyga upp till Milano och lösa allt med pappren där. Sedan direkt iväg på ritiro, träningsläger. Napoli hade inte betalat sina skulder till kommunen, så hela den första månaden var vi baserade på ett hotellkomplex i Paestum, tio mil söderut längs kusten.
Vi levde i exil, en hel spelartrupp som satts ihop på nolltid – 20-25 man som aldrig hade träffat varandra förut. Men jag fick en väldigt positiv känsla direkt. Så fort jag kom blev jag väldigt väl omhändertagen. Där fanns ju Tomasso, materialaren som Dries Mertens dedicerade sitt mål till när han gick om Maradona och blev klubbens bästa målskytt någonsin. Han var världens skönaste människa, hade sin lilla mocca- och espressobryggare som säkert var 20-25 år gammal redan då. Han hällde socker i på ett speciellt sätt, så det var fruktansvärt gott kaffe han gick runt och serverar hela tiden. Och där fanns massören Carmine som hade varit med redan på Maradonas tid, som till och med följt med till Argentinas landslag bara för att Diego gillade honom så mycket.
Trots att klubben var rekonstruerad fungerade saker och ting förvånansvärt bra redan från början. Hela staben hade blivit kvar, och alla som jobbade med administration på kontoret var också samma människor som varit där förut. De hade koll på bitarna.
Från början hade jag själv inte riktigt förstått hur stort det här med Napoli verkligen var, men snabbt fick jag förklarat för mig att hela södra Italien bestod av Napoli-fans: ”Nedanför Lazio är det egentligen det enda som finns”. Och redan i första träningsmatchen märkte jag att det var ett helt annat drag än något jag upplevt tidigare.
Att sedan spela på San Paolo var... magiskt.
Som de säger i Italien – det är en fantastisk piazza. Herregud, redan när jag var där var ju arenan otroligt sliten. De hade inte gjort någonting alls med den sedan VM 1990, och då hade de bara byggt ett tak på den och målat lite. Omklädningsrummet var slitet, av samma snitt som en skolgympasal. Med all grå betong kändes det som att vara tillbaka i 1950-talet, att spela i en helt annan tid.
Spelargången kom upp bakom målet i ena curvan, och de här vallgravsliknande gångarna gick runt hela arenan. I normala fall gör ju löparbanor så att det blir en viss distans mellan läktarna och planen. Även om det är fullsatt på Nya Ullevi så hör du ändå bara publiken som ett sorl som spelare, blåser det bara lite hinner rösterna från klackarna liksom ebba ut innan de når fram. Men San Paolo var som en gryta. Det kändes som att publiken bara var några meter ifrån planen trots att de egentligen var 25 meter bort – sånt tryck var det där inne.
Den nya ägaren som köpt konkursboet och räddat klubben var ju Aurelio De Laurentiis, filmmagnaten som äger Napoli än idag.
Före min tid hade den gamla ägaren höjt biljettpriserna jättemycket, utarmat supportrarna för att på så sätt värva spelare och bygga klubben. Han hade verkligen låtit fansen betala för satsningen, men samtidigt mest bara byggt upp skulder.
Det Di Laurentiis gjorde istället var otroligt enkelt – men samtidigt otroligt smart. Han ägde ju filmbolag och biografkedjor över hela Italien. Han hade gjort det väldigt billigt att gå på bio i Italien, för att istället tjäna pengarna på kaffe, läsk, popcorn och andra produkter med jättehöga marginaler.
Nu gjorde han likadant med stadion. Han vände på det helt. Om en bra biljett hade kostat 100 euro tidigare så kostade den 10 euro nu, så folket började vallfärda igen.
Under åren då de kämpat i Serie B och varit missnöjda med ägarna hade det varit 8-10 000 på matcherna. Och med så lite folk är San Paolo en hemsk arena, en ödslig arena. Men nu kom det 45 000 redan på första Serie C-matchen – och då var det något helt annat.
Det var underbart att spela där, helt otroligt. Att spela derbyn på Råsunda är svincoolt och i viktiga bortamatcher mot grekiska och turkiska klubbar har det också varit ett otroligt drag på läktaren – men San Paolo var ändå en annan nivå.
Det var underbart att spela där, helt otroligt. Att spela derbyn på Råsunda är svincoolt och i viktiga bortamatcher mot grekiska och turkiska klubbar har det också varit ett otroligt drag på läktaren – men San Paolo var ändå en annan nivå.
I Italien brukar man ju säga att det är först kyrkan och sedan fotbollen, men i Neapel är det nog fotbollen först och kyrkan därefter. Det är ju en klyscha, visst, men Neapel besannar liksom många av de här klyschorna. Det är den fattige mannens revansch, möjligheten att känna sig som en vinnare i ett liv man annars förlorat – allt det där.
Och mitt i allt så var det ju det där med tröjan, med numret på ryggen.
I Serie A och Serie B finns det ju truppnummer – du spelar med ett och samma nummer hela säsongen – men det gjorde det inte i Serie C. Där skulle varje lag ställa upp från nummer 1 till nummer 11.
Numren följde laguppställningen, och så som vi ställde upp skulle vänsteryttern ha nummer 10. Och de gånger jag startade så var det jag.
Egentligen hade ju Napoli pensionerat nummer 10 – ingen skulle ha den tröjan – men inför första seriematchen uppdagades det här. Klubben försökte överklaga, men det hann aldrig ens behandlas. Så jag och den andra killen som konkurrerade om platsen som vänsterytter fick svara på mycket frågor om hur det skulle kännas att spela i 10:an, och jag sa typ: ”Det enda jag och Maradona har gemensamt är att vi är lika många”. Det går ju inte att jämföra sig med utomjordingar.
Ska jag vara ärlig hade jag hellre sluppit 10:an. Absolut. Det var liksom för stort, för omöjligt att ens vara i närheten att leva upp till.
När jag var liten är det klart att jag också tänkte tanken på att det skulle vara coolt att spela i Napoli med nummer 10 som Maradona – och jag var inte ensam om att tänka så. För de flesta i min ålder så var han guden. Jag är född 1976, så mitt Panini-album med samlarbilder från VM 1986 var komplett. Och där var ju Maradona etta – sedan var avståndet så långt att det inte kom någon annan förrän på plats nummer nio, och då var det väl Platini. Maradona var så högt över alla andra.
Än idag finns det tre frågor som jag får. Den första är om Dan Corneliusson är min pappa. Den andra är om jag verkligen spelat i Maradonas nummer. Och den tredje handlar om det där med gurkan.
Än idag finns det tre frågor som jag får. Den första är om Dan Corneliusson är min pappa. Den andra är om jag verkligen spelat i Maradonas nummer. Och den tredje handlar om det där med gurkan.
Om man nu ska vara ihågkommen i någon annans medvetande hade jag hellre varit det för min egen prestation snarare än något annat – men det här med Maradona är väl i så fall det närmaste jag kommer. Jag spelade onekligen i den där tröjan.
Vi fick två tröjor per match, och alla motståndarspelare ville alltid byta med mig. Men jag var disciplinerad, bytte aldrig utan sparade allt. Idag har jag givit bort några stycken, men har två eller tre kvar hemma.
Det var roliga matcher att spela, även om det inte blev så många starter. Enda gången jag gjorde mål för Napoli var i den första träningsmatchen, efter ett fantastiskt förarbete av Ignazio Abate. Han var väl den som verkligen lyckades från den där truppen, blev landslagsman för Italien och spelade i Milan med Zlatan.
Första gången jag träffade honom trodde jag att vi var typ jämngamla, men jag var 27 och det visade sig att han var 17. Han var ett riktigt fysiskt praktexemplar, men hans mamma var tydligen Europamästarinna i någon friidrottsgren och hans pappa stod ju i mål i Inter. På den tiden var han vindsnabb ytterforward, och redan där var jag ganska övertygad om att han i alla fall skulle ta en plats i Milan. Det syntes verkligen att det fanns potential där.
Vi hade två tränare den här säsongen, och båda blev förbundskaptener. Gian Piero Ventura blev den första italienska förbundskaptenen någonsin att missa ett VM, då hans landslag förlorade mot Sverige i play off-matcherna till VM 2018. Edy Reja är förbundskapten för Albanien idag.
Från början hade vi Ventura, och han var en ny bekantskap för mig. Väldigt entusiastisk, charmerande... Lite Erik Hamrén-aktig, om du förstår vad jag menar?! Han gillar att träffas varje dag, att vara nära spelarna. Vi gjorde mycket sociala grejer med honom, en gång varje vecka hade vi gemensam middag. Vissa har distans till sina spelare, men han gillade tjatet och att vara en i gänget.
Från början hade vi Ventura, och han var en ny bekantskap för mig. Väldigt entusiastisk, charmerande... Lite Erik Hamrén-aktig, om du förstår vad jag menar?! Han gillar att träffas varje dag, att vara nära spelarna.
Precis som Hamrén hade Ventura också något flamboyant över sig, och hade dessutom ett väldigt rikt språk som han målade upp bilder med. För min italienska var det väldigt utvecklande, för de första dagarna hade jag svårt att hänga med. Sedan bara... ”Aha, det är liknelser”. Efter något halvår hade jag inte alla nyanser i språket, även om jag faktiskt hade kommit ganska långt. Som svensk hade jag lite naivt tänkt mig att jag skulle kunna klara mig med engelska i början – men i södra Italien gick det ju inte ens att beställa spaghetti med tomatsås på hotellet utan att de undrade vad jag egentligen pratade om.
I Salernitana hade jag visserligen Valentino Lai från Malmö som lagkamrat, men ingen där pratade engelska. Det här var ju på den tiden då man använde böcker – inte Google Translate – så det var bara att köpa sig en parlör direkt. Att förstå lärde jag mig väldigt snabbt, men att få alla krångliga italienska tempus rätt i talet tog betydligt längre tid.
Edy Reja var mer auktoritär än Ventura, mer avvaktande – men egentligen gillade jag ändå honom mycket bättre än Ventura. Han var mycket tydligare. Och då fick jag ändå inte ens spela under honom.
I vinterfönstret värvades det in en massa nya spelare, och det innebar att vi var sex, sju stycken inlånade som helt enkelt fick beskedet att vi inte skulle få spela under våren eftersom de inte ägde oss. De ville satsa på de här nya spelarna som de skrivit fyra- och femårsavtal med, och det är väl inte obegripligt att de föredrog dem framför oss som skulle vara kvar i fyra, fem månader.
Vi var några som hamnade i kläm där, men trots att Edy Reja inte fick ta ut mig var han väldigt bra mot mig ändå. Många gånger berömde han min inställning till situationen, och jag var väl lite svensk där. Första veckorna hängde jag väl lite med huvudet – ”det är ingen idé, hur bra jag än är kommer inte få spela ändå” – men när jag lipat lite insåg jag att det inte skulle hjälpa att tycka synd om sig själv. Jag försökte göra mitt bästa varje träning.
Och till sist – när hela säsongen skulle avgöras med ett Play Off upp till Serie B – så lyckades Edy Reja få igenom att jag i alla fall skulle vara uttagningsbar igen. Under flera månader hade jag inte ens varit med i matchtruppen, men när det var som allra viktigast fick jag i alla fall sitta ombytt på bänken igen. Det hade varit väldigt tufft att bli satt åt sidan på grund av ett klubbpolitiskt beslut, men det här tog jag ändå som ett litet kvitto på att jag gjort rätt och som en liten betalning för allt slit jag lagt ner.
Jag kände mig väldigt stärkt av det när jag väl skulle gå vidare, jag kunde lämna Napoli med högt huvud.
Under min tid i klubben bodde jag inte inne i Neapel, utan i ett litet fiskeläge som heter Pozzuoli. Det är en extrem trafik på ringvägen runt staden – Tangenziale – och det blev tidigt klart att klubben skulle få sin nya träningsanläggning och bas i Castel Voltuorno norr om staden. Vi tittade på några ställen inne i Neapel, men för att undvika trafiken blev vi rekommenderade att bo i Pozzuoli. Jag kapade 40 minuters enkel resväg, och fick det dessutom mycket lugnare.
Båten till Ischia går från Pozzuoli, och vi kunde plocka färska clementiner utanför köksdörren på baksidan av vår lägenhet. Väldigt trevligt, förutom att staden är byggd ovanpå vulkanen Solfatara, så det luktar svavel överallt som på Island. En dag gick jag förbi tidningsståndet och såg förstasidan på nyhetsmagasinet Focus: ”Pericolo numero uno: Pozzuoli”. Rent geologiskt är Pozzuoli tydligen den farligaste platsen i hela Italien, för det är byggt på både aktiva och vilande vulkaner. Det kommer att smälla – det vet man ju – men det är ingen som vet ifall det blir i morgon eller om det blir om 10 000 år.
Men alldeles oavsett naturkrafterna är ju det här området som en tryckkokare. Väldigt många har sett filmerna och tv-serierna om Neapel, och jag måste säga att jag själv ställer upp på mycket av den där mytologiseringen av staden. Den är speciell.
Kontrasten mot lilla Salerno var jättestor. Där fanns det också ett parallellsamhälle – men där var det en enda familj som styrde allt. Blev du av med din vespa så gick du bara till capon i området och förklarade läget, gav honom registreringsnumret – och sedan var den där vespan tillbaka ganska snabbt. De tolererade ingen annan olaglig verksamhet utöver sin egen. De bedrev sin knarkhandel och urholkade stadens finanser på olika sätt – men för invånarna var det väldigt lugnt i Salerno. Det var inga misshandlar och ingen småbrottslighet som störde medborgarna. Och det var alltså mycket för att det inte pågick någon maktkamp där.
Läget i Neapel var helt annorlunda. Där var det väl fem eller sex olika familjer som låg i ett ganska kraftigt krig om territorier, och det förde med sig en väldigt kraftig mordvåg som sköljde över staden. Det var väldigt oroligt, och på så sätt var det verkligen Fördomarnas Neapel just då.
Vi spelare fick väldigt tydliga direktiv om att inte åka in till stan i onödan, om att inte ha på oss klockor och märkeskläder om vi ändå gjorde det. Vi skulle inte sticka ut, men med mitt blonda hår gjorde jag ju det ändå. Inte på ett sånt sätt så att det blev farligt, men så att jag verkligen inte kunde gå någonstans utan att bli igenkänd. Det räckte inte med keps och solglasögon.
Stämningen i Neapel kan vara hotfull – du kan känna dig mer otrygg än du gör på andra ställen – och eftersom det inte gick att flyga under radarn var det inte läge att till exempel gå ut och käka efter en förlust. Sånt valde jag bort. Och så fort vi rörde oss med laget hade vi alltid poliseskort, om vi så bara skulle till en pizzeria och käka efter träningen.
Eftersom trafiken var som den var testade jag ändå att åka pendeltåget en gång när jag skulle in till Neapel, men herregud... Det gjorde jag inte fler gånger, där var det folk som slet i mig precis hela tiden. Men de som kom fram var ändå alltid vänliga. Även om de var entusiastiska fanns det inget att frukta i de situationerna. Myten om Neapel påverkade mig ganska mycket framförallt i början, men med tiden slappnade jag av mer och mer.
Jag har varit på väldigt få andra ställen i världen där människorna är lika varma. Napolitanarna har en väldigt stark och tydlig kulturell identitet, en egen typ av humor och en dialekt som nästan slår över och blir ett helt eget språk. Jag har fått uppleva både hur de ser på sig själva – och hur norditalienarna ser på ”I terroni”, jordarbetarna från Neapel. Det gränsar verkligen till ren rasism, de ses som lägre stående och smutsiga varelser. Så är det verkligen. Italien är ett gammalt fascistland, och det finns en del i det som lever kvar, helt klart.
Ibland kan det ju kännas som att livet går på repeat. Du gör samma saker på samma sätt, det ser likadant ut hela tiden. Det kan gå ett par år, och när du tänker tillbaka inser du att du knappt ens kommer ihåg dem.
Neapel var den raka motsatsen till den där händelselösa vardagen som bara pågår. Allt var så spännande. Det är inte säsongen jag tittar tillbaka på och känner ”wow” runt hur bra laget var eller hur jag själv spelade – men det är året jag tänker tillbaka på och känner ”wow” när det kommer till min upplevelse som person.
Det hände så mycket. Varje dag var som en vecka.
De Laurentiis brukade lägga sina filmpremiärer i Neapel, och ville alltid att vi skulle vara med på dem. En gång fick jag sitta bredvid Danny DeVito på middagen, eftersom jag var den enda där som kunde engelska. Det var jättetrevligt att snacka med honom, men jag kan ändå inte komma ifrån att det rent fysiska intrycket var det som var mest slående. Jag är själv en kortvuxen person, men Danny DeVito... Herregud, så liten han var.
Men ber du mig att bara välja ett enda från året i Neapel så är det ändå enkelt – då blir det absolut Ciro Ferraras avskedsmatch, som spelades alldeles innan jag flyttade därifrån. Det är bland det sjukaste jag varit med om i hela mitt liv.
Inför matchen var det ingen som visste säkert om Maradona skulle komma eller inte. Det gick en massa rykten, men det var ingen som visste säkert om han var i stan eller inte. Det var någon som hade förföljt en bil, men det var ingen som hade fått honom på bild.
Var han i stan? Var han inte i stan? Han hade inte varit i Neapel en enda gång sedan han lämnade stan 1991, och det var tveksamt om han ens kunde åka tillbaka. Hade skattemyndigheten dragit tillbaka sina krav...? Var han klar med maffian, eller hur skulle de reagera om han kom tillbaka...?
Vi bussades in till arenan och kom in till vårt omklädningsrum, och där finns spelarna som Ciro Ferrara bjudit in – spelare från hela hans karriär i Napoli och Juventus. För mig var det som att gå in i mitt gamla Panini-album från 1986. Där var Michael Laudrup, där var Michel Platini, där var Careca – det var helt sjukt. Hälften av alla idoler jag haft var samlade i det omklädningsrummet.
Och sen så kommer ju Maradona. Han var verkligen där. Vi fick träffa honom med laget, och vi hade en spelare som hette Roberto Sosa som hade spelat i Udinese förut. 1.90-1.95 lång, en riktig sån här powerforward, hur stor som helst. Han började gråta som ett barn.
Han var från Argentina, och han fick träffa Diego. Han bara: ”Jag kan dö nu! Jag har min fru, mina barn och nu detta – mitt liv är komplett”.
Sedan skulle matchen börja, och det är ju fullsmockat, helt galet med folk. Vi som var med i a-laget skulle ju inte spela, men vi blev ändå uppropade en-och-en. Sedan tog Ciro mikrofonen, hälsade alla välkomna och presenterade spelarna som faktiskt skulle vara med i matchen. Zlatan var med, Thierry Henry var med. Zinedine Zidane, Alessandro Del Piero, Gianfranco Zola, Gianluigi Buffon, Gianluca Vialli, Pavel Nedved – det tog ju 20 minuter att gå igenom alla.
Så till slut sa Ciro: ”Och sedan så har jag en liten present till er. Min bästa kompis är här också”. Och alla förstod ju, de började sjunga den här sången: ”Ho visto Maradona” Den gick som i kanon runt läktarna och vi stod där på innerplan och... så kom han upp.
Det var fyrverkerier och jag trodde att himlen skulle ramla ner. Det var ju inte hans match – det var Ciros match – men jag tror att han sprang tre ärevarv själv. Han pendlade väl lite både med sitt missbruk och med sin vikt, så han var lite småtjock domare snarare än att lira själv.
Den kvällen var nog det största jag upplevt på en fotbollsplan, och det är egentligen helt galet att jag inte ens var med och spelade själv i det som var min kanske allra största fotbollsupplevelse.
Men så var det ju i Neapel – matcherna jag själv spelade var inte det viktigaste. Det var så många intryck, och så tvära kast och så intensivt liv. Ett år där var som fem år någon annanstans. Jag är väldigt tacksam för min tid där. Inte för fotbollen eller för lönen – men för den personliga utvecklingen, för upplevelserna, för minnena. De hade jag inte kunnat köpa för pengar, och de hade jag aldrig kunnat få någon annanstans.”