Bergström: Orealistiskt – ändå detta underbara pirr
Jag gillar knappt Stockholm. Jag tycker att folk kunde vara lite snällare här. Jag bryr mig föga om Slussens ombyggnation, Abbamuséets besökarantal och Östermalmshallens hektopriser.
Ändå detta pirr.
Ändå detta förrädiska, ologiska pirr över tanken på OS här.
Att OS går med underskott? Lika troligt som att en man föder barn.
Formuleringen är inte min utan Jean Drapeaus. Han var borgmästare i Montreal 1970 och använde mustigt språk för att gjuta mod i sin befolkning inför fördelningen av sommarspelen sex år senare.
Den kanadensiska staden hade medvind. De hade just arrangerat världsutställningen och döpt sitt nystartade basebollag, The Expos, efter den. Klart att Drapeau var sugen på att smälla upp en olympiastadion kallad The Big O i centrum.
Vad allt skulle landa på? 775 miljoner kronor, trodde siffernissarna.
Liknande budget som Montreal
Visst fick Montreal OS 1976. Men sedan följde ett pärlband av oväntade händelser. En köldknäpp, skenande stålpriser, utökad säkerhet efter Münchenmassakern, tidsbrist, strejker till följd av för hård arbetstakt.
Notan landade på 11 miljarder, 13 gånger dyrare än tänkt. Big O döptes i folkmun om till Big Owe. Taket rasade, basebollaget flyttade därifrån och skulden tog 30 år att betala igen.
Ett halvsekel efter tidernas mest misslyckade OS-budgetering vill Stockholm bli själva motsatsen till Montreal. Ironiskt nog är prislappen, penningvärdet åsido, i samma härad som kanadensarnas.
För 13 miljarder kronor ska det smällas ihop ett vinter-OS i budgettappning.
– Du tar tunnelbanan eller cyklar till invigningen på Friends Arena och prisceremonierna blir nedanför Kungliga Slottet, säger Richard Brisius, vår lite mindre mustige Jean Drapeau.
Första gången jag fördjupade mig i den svenska kandidaturen var året 2015 och SOK-basen hette Stefan Lindeberg. Han fick allt att låta simpelt. Göteborg, Malmö och Stockholm kunde dela på vinter-OS och sorgebarnet Europeiska Spelen. Intäkterna skulle med marginal täcka arenabyggen och kommunikationer.
Klart att det är lockande
Musten rann ur projektet när Lindeberg slutade ett par månader senare. Men nu har det alltså fått luktsalt och vaknat. Trots alla bråk och skilda åsikter. Trots den politiska oenigheten. Trots att det, mig veterligen, inte är klart om kälksporterna ska exporteras till Lettland eller hållas i ett nybygge i Hammarbybacken.
Och vet ni.
Det låter helt galet. Svårbegripligt i så många led. Orimligt som att pressa ut ett gulligt tvillingpar ur penisen. Klart att vi inte kan ha OS. Klart att vi inte kan. Klart att... all ekonomi åt sidan, klart att det är lockande.
Själv har jag ingen aning om huruvida kalkylen håller. Det är långt bortom min kompetens. Hela förutsättningen för kandidaturen är att IOK vill krympa kostymen och öppna för småländer genom sitt projekt Agenda 2020. Bidragen har höjts och maffighetens betydelse tonats ner.
Jag var pappaledig i vintras, så mitt senaste vinter-OS på plats var i Sotji 2014. De spelen kostade 300 miljarder. En beräkning i mängden sa att vägen från sol- och badorten Sotji upp till bergen där skidtävlingarna hölls blivit så kostsam att det hade varit billigare att hälla fin whisky i en tio meter bred ränna samma sträcka.
Stockholm väger upp bristen på backar (Götgatan räknas inte, så alpintävlingarna förväntas hållas i Åre) med en tydlig miljöprofil. Trycker på gratisord som cykel, tunnelbana, befintliga arenor, vinka till kungen.
Tänk Samuelsson på vallen...
Tre städer återstår.
Det blir Calgary, Milano eller Stockholm. När jag läser på amerikanska och brittiska sajter verkar vi inte ligga bättre eller sämre till än de andra två, trots att vi saknar politisk enighet bakom projektet.
Jag kan inte börja hoppas än. Det är för konstigt. Jag tror ju inte att vi väljs och skulle vi göra det är säkert något med siffrorna fel eller så kommer ingen snö eller så dyker Erdogans turkiska förslag Erzurum upp bakvägen och snor allt.
Nej. Jag ska inte hoppas.
Men vet ni?
Jag ska i smyg visualisera Sebastian Samuelsson skjuta för OS-medalj på hemmaplan, sista vallen, någon osnuten norrman bredvid. Fantisera om Stina Nilsson på upploppet, ett låst läge i curlingens semi, en kontring mot Kanada i hockeyn, en skräll i puckelpisten.
Bara i smyg sådär. Oansvarigt och löst. Bara låta tanken pirra.