En lång – inte bred folksport

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I längden blev längden för avgörande

Den är tät, teknisk, tempofylld.

Basketen, denna så ljuvligaste av sporter.

Ändå gav jag den korgen.

I längden blev längden för avgörande.

Sällan har ett silver varit så guld värt. De svenska silver-damernas bragd – för en bragd var det – i U19-VM gav lika mycket mersmak för framtiden som njutning för stunden.

Svensk basket behövde det silvret. För uppmärksamheten, självförtroendet, nyrekryteringen. Att det kom på damsidan gör inte saken sämre. Basket är en sport med stor potential att locka till sig kvinnliga utövare. I likhet med volleyboll och handboll, och i motsats till hockey och fotboll, ses inte basketen som en okvinnlig sport – tvärtom. Det gillar såväl flickföräldrar som sponsorer.

Basket – inte första valet

Basketen har mycket av det som fotbollen saknar. När jag själv höll på med båda sporterna uppskattade jag basketen just för tempot och för att det blev så många poäng (mål) och hela tiden hände något.

Ändå var och är basketen inte det första valet för idrottsintresserade ungdomar. Fotbollen är en världssport, skidåkningen är (eller åtminstone var) en nationalsport. Basketen var däremot länge en exotisk växt, utan rötter i den svenska myllan.

När jag började spela som nioåring, 1981, fanns inget flicklag i Falkenberg där vi bodde. Min baskettränare till far fick mig intresserad och jag började träna i Varberg, tre mil norröver. Ensam tog jag tåget från Falkenbergs gamla station. Så nervös jag var inför den första resan, så stolt när den var avklarad. Ett stort steg för en liten flicka från en liten stad.

Bär idrotten i tysthet

I sju år pendlade jag sen till Varberg, läste läxorna på tåget och fick efter träningen skjuts av snälle tränare Andersson som väntade med mig på stationen en halvtimme tills tåget söderut kom. Vecka ut och vecka in. Det är sådana ledare som i all tysthet, utan stora rubriker, åthävor och löner, bär upp vår idrott.

Varannan helg måste vi till Göteborg för att spela match, där fanns alla motståndarlagen i vår serie. Ändlösa bilresor på gamla E6:an. Oräkneliga matcher i förorter på kartans skuggsida. Sunkiga omklädningsrum och porrbiografer intill parkeringen.

Jag älskade det. Allra mest älskade jag när vi ”lantisar” i våra lysande lila linnen spelade ut de tuffa brudarna som hånat oss före match.

Gud ville hjälpa mig

Vi var inte stora, varken i orden eller på jorden, men vi var bra. Så tog vi oss till södra ungdomsallsvenskan och det blev resor till Linköping och Värmland. Basketen tog alltmer tid. Samtidigt hade jag skolan – och fotbollen i division två. Jazzbaletten hade jag redan valt bort, liksom pianospelet. Nu var det tid för ett nytt val. Basket eller fotboll?

Kanske ville Gud eller Ödet hjälpa mig. För så kom Hon då till klubben, vår nya spelare. 1,87 meter lång. Trevlig utanför planen, halvbra på den. Vi var flera som var bättre. Men vad hjälpte det? När man spelade mot henne på träningen var alla försök att ta bollen under korgen fruktlösa. Vi viftade, hoppade, kämpade. Hon stod där och bara la i boll efter boll, tog retur på retur.

1,70 – ingen längd

Det dröjde inte länge förrän hon var på väg in i flicklandslaget. Ingen av oss var avundsjuk, men många fick sig en tankeställare. För mig blev det en av flera avgörande faktorer när jag valde bort basketen vid 16 års ålder. I dag är jag 1,70 lång och trivs fint med det. Men det är ingen basket-längd.

Den som såg finalen mellan USA och Sverige i söndags såg också hur avgörande längden var. USA var det bättre laget, ingen diskussion. Men att USA:s snittlängd var längre än den längsta svenskans, det säger också en del.

Där är basketens dilemma, det som gör att den aldrig kan bli en riktig bred folksport. Bara lång.

Jennifer Wegerup