Hitta svaret - annars blir det midsommar hemma
Wegerup: Sundhage har inte samma tro på sig själv och laget längre
WINNIPEG. Sitter det i benen?
Sitter det i huvudet?
Frågorna är många kring Sveriges krampaktiga spel.
Man bör snarast hitta svaren.
Annars blir det midsommar på hemmaplan.
Jorden är platt som en pannkaka.
När vi stod och tittade på Sveriges träning, under stekande sol i det plattaste av prärielandskap, är det lätt att förstå den gamla teorin.
Stämningen var dämpad. Först den egna besvikelsen. Och sen, ovan på det, USA-Australien. Alla som såg den matchen inser att det finns en reell risk att Sverige blir sist i gruppen och får åka hem till midsommar.
Kramp var ordet för dagen, frågorna kring Sveriges fysiska kollaps lika många och envisa som myggorna kring planen.
Landslagsläkare Yelverton Tegner höll, som väntat, inte med SOK:s chefsläkare Bo Berglund som säger att Sverige är för dåligt tränat.
Pia Sundhage, hon menar att mycket sitter i huvudet, i anspänningen. Även Marika Domanski-Lyfors, som jag pratade med en stund på tu man hand, tog upp nerverna.
Den tidigare förbundskaptenen påminde om att Sverige alltid har svårt att börja bra.
Allvarligaste problemet
Så vem har rätt? Vad är fel? Svaren är flera och går in i varandra.
Till att börja med: Nigeria är ett oberäkneligt landslag. Jag skrev redan före premiären att jag föredragit att starta mot USA. Nigeria kan gå långt, men är ändå ett lag som svenskorna ska klara att slå med ett mer sammanhållet spel.
Skadorna. Många av spelarna har störts och är inte i sin vanliga form.
Jag tror tyvärr att SOK:s Bo Berglund kan ha delvis rätt i sin kritik. Självklart är svenskorna väldigt vältränade. Men det är tydligt att man inte klarar att leva upp till planen om att vara VM:s löpstarkaste lag.
Bristen på matchträning. Sverige har haft för få träningsmatcher på högsta nivå inför VM. Att spelarna kom från ligaspel räcker inte. En match som allsvenskan går inte att jämföra med en VM-premiär i skyhögt tempo.
Matchbilden. Sverige klarade inte att följa sin spelplan. Då fick alla jaga något kopiöst. Orken tröt, krampen satte in.
Avsaknaden av bredd i truppen. När Sverige tvingas till byten blir det smärtsamt tydligt hur få starka alternativ vi har utanför förstaelvan.
Så till den mentala biten, den som Pia Sundhage återkommer till. I mina ögon det allvarligaste problemet. Domanski-Lyfors har rätt i att Sverige nästan alltid har det svårt i premiärer. Hur kan vi på så många år inte lyckas ändra på det? Sveriges ledare pratar om spelare som var så skärrade att de tappade kontrollen över sitt spel.
Även Sundhage har ändrats
Men vi såg Nigerias spelare komma ut kaxiga, livliga, fulla av självkänsla.
I nästa match såg jag USA med sin vanliga vinnarvilja. Och, mer intressant, de unga australiensiskorna. Orädda, respektlösa, stenhårda, fartfyllda.
Så varför är svenska spelare mer rädda för att misslyckas än ivriga att lyckas? Det intressanta, och sorgliga, är att även Pia Sundhage ändrats, sen hon kom tillbaka från USA. Då var hon mer pratglad, rakare, hårdare i sin kritik. Hon utstrålade självförtroende och glädje. Nu är hon betydligt mer dämpad, försiktig och har inte samma tro på sig själv och laget längre.
Sant är att hon i USA hade mer siden och spets att brodera med, i Sverige får hon tråckla ihop ett lag av enklare tyg.
Men resurserna är inte hela förklaringen.
Sundhage sa själv till mig för några år sen: ”Visst, jag är gammal kommunist. Men jag måste erkänna att amerikanernas vinnarmentalitet är fantastisk”.
Jag hade hoppats och trott att Sundhage skulle kunna överföra den känslan på det svenska landslaget, få laget att drömma och lyfta.
Istället är vi kvar på jorden, med kramp i benen.