”Läskigt att inte plåga skiten ur mig”
Publicerad 2016-11-19
Skadan kunde ha blivit slutet – nu är Olsson tillbaka efter ett förlorat år: Klart jag vill vinna VM
Bruksvallarna. Självplågaren har tvingat sig själv att lugna ner sig.
Ensamvargen har blivit lagets pådrivare.
Johan Olsson, 36, är tillbaka efter ett förlorat år och för Sportbladet berättar han om skadan som kunde ha blivit slutet, osäkerheten inför återkomsten och sin roll i att lotsa fram svensk skidåknings framtid.
– Det är klart jag vill vinna VM-guld i år också men jag vill vara mer delaktig, säger han.
Den 18 april 2015 gled Johan Olsson i mål som tvåa på säsongsavslutande Fjälltoppsloppet i Bruksvallarna, en dryg minut bakom segrande Anders Södergren. Då var det tänkt som en uppstart på en långloppssatsning, men när Sportbladet slår sig ner med Johan Olsson i samma skidort 581 dagar senare har den tvåfaldiga OS- och VM-guldmedaljören inte haft en nummerlapp på sig sedan dess.
Att den lilla skidorten i Härjedalen blir comebackort känns givet. Det var här som Olsson, helt avskuren från sin familj, piskade sin kropp till guldform inför hemma-VM i Falun trots att tårarna rann av saknad, det var här han nötte intervaller i samma backar så många gånger att en del av tävlingsbanan nu mer är döpt efter honom och det är här han nu laddat upp inför återkomsten på ytterligare en lägervistelse.
– Det är passande att det är här, det får man definitivt säga. Jag vet inte hur många veckor jag legat här på läger, men det är säkert minst ett år sammanlagt i min karriär.
”Älskar plåga mig”
Normalt sett hör det till försäsongsrutinen att Johan Olsson säger att han inte har en aning om vilken form han är i eftersom sommaren och hösten ofta varit skadetyngd eller sjukdomsstörd. Folk brukar, av goda anledningar, kalla det en mörkning. Men när Johan Olsson nu återigen säger att han är nervös för att han inte vet vilken fysisk status han är i finns det goda anledningar att tro på honom.
– Jag har tillsammans med (landslagstränaren) Ola Ravald och (landslagsläkaren) Per ”Pliggen” Andersson utvärderat mycket av min träning inför i år och för att få mer kontinuitet har jag fått snäppa ner intensiteten på allt och köra mer volym i stället för att ligga nära mitt tak som jag gjort förut. Det gör att jag inte kunnat testa var jag står. Förut visste jag att klarar en viss fart på bandet så är jag bra och klarar jag inte det får jag ställa in mig på att kriga i helgen.
Du har inte haft några markörer att kolla av formen mot?
– Nej… och det är läskigt! Det har jag sagt rakt ut till Ola och ”Pliggen” också. Jag älskar att plåga skiten ur mig på träningspassen, det är min vana liksom. Så nu när jag inte får göra det känns det alltid som ”ska jag verkligen nöja mig med det här?”.
I stället för självplågeri har Johan Olsson fått en sensommar och höst med bara åtta sjukdagar.
– Det överlägset tråkigaste som finns är att inte träna alls. Bara en enda förkylning i höst är riktigt jäkla bra när man har småungar.
Tackar barnen
Småungarna, Molly, 5, och Signe, 2, är med i Bruksvallarna tillsammans med frun Anna. Och Johan tackar barnen för att nervositeten ändå kan hållas i schack trots ovana förberedelser.
– Barnen tar bort en del av nervositeten, jag hinner inte tänka på det. Jag försöker bara släcka bränder, skrattar han.
Vad söker du för svar i morgon (läs: i dag), är det hur du ligger till mot övriga fältet?
– Det är klart att jag kommer att kolla det och antingen bli glad eller bekymrad. Men inför VM i Falun var jag till exempel sjuk hela december och var i rent ut sagt värdelös form när jag började träna den andra januari så jag vet att det är rätt mycket som kan hända fram till dess.
– Det viktigaste för mig när att tävla och få tillbaka alla rutiner. Det är grymt viktigt att man har rutiner med uppvärmning och så…
… glömmer man det? Du har ändå hållit på i många år tidigare?
– Ja, det måste ske på instinkt, nu känns det som att jag måste ha facit med mig.
I fjol var Johan Olssons stora mål att vinna Vasaloppet. Men efter mycket sjukdomar blev det till slut en skada kring revbenen som fick honom att kasta in handduken. En nerv låg i kläm och musklerna i ryggen och på sidan drog ihop sig vid minsta belastning.
Rädd att karriären var över
Nu berättar han att den skadan påverkade honom långt in på sommaren i år, så länge och så illa att Olsson faktiskt hann bli rädd att karriären skulle vara över.
– Ja, den var jag orolig för, när jag bestämde mig för att komma tillbaka till landslaget var skadan inte läkt.
– Jag tålde ingen belastning alls. Fram till månadsskiftet juni, juli hade jag nästan inte belastat överkroppen alls på rullskidor. Det är klart att tanken fanns på att det här inte kommer att läka och att jag inte kommer tåla att träna i höst.
Lösningen satt i behandling av nacken och sedan i mitten av augusti har träningen gått smärtfritt.
Under försäsongen har Johan Olsson upprepade gånger hyllat det nya landslag han kommit tillbaka i som ett lag med mer motivation och fokus än någonsin tidigare.
– Jag tror alla kände att vi var grymt revanschsugna av olika skäl. Det är en känsla vi haft under hela sommaren, ett jäkla fokus.
Du har pratat mycket om laget, men skulle jag peka på en framgångsfaktor hos dig annars är det egoismen när det krävs, håller du med?
– Jag tror alla som håller på och driver sig så här hårt är egoister i viss mån. Man förkovrar sig själv och driver processen för sin egen skull.
Nu känns du mer delaktig i laget, varför?
– Ja, det har nog kommit med åren skulle jag säga. Man når en punkt där man inser att jag inte har så många år kvar – i skidkarriären, inget annat! – och att tiden är inne att dela med sig kring det jag har gjort.
Inte lika ego längre
– Förra vintern, när Calle och Marcus blev sjuka, jäklar vad tomt det blev. Många var inte riktigt redo, varken åldersmässigt eller fysiskt, att ta den uppmärksamheten. De killarna måste få lugn och ro att lotsas in i det här. En del i att jag är tillbaka nu är att jag vill ta större ansvar för framtiden, i det fallet är jag mindre egoist än inför VM för två år sedan.
Vad kan du lära en ny generation skidåkare?
– En del vi har jobbat med kollektivt i gruppen är att ha en större öppenhet i allt, att vi blir varandras lärare. Där är min uppgift att föregå med gott exempel, att även om man bara får en blick tillbaka säga ”du Jens Burman tänk på det här, att så här brukar jag tänka”. Inte hålla på saker och bara ha sitt hemliga guldkort om att så här brukar jag göra.
– Tiden är kommen att lägga ut min hand och visa det. Att så här tänker jag inför mästerskap, då är de här parametrarna viktiga. Det är viktigt att delge inför gruppen. Jag som är äldst måste vara först.
Djävulens advokat hade sagt att du är mer en lagspelare nu för du behöver laget mer än vad du gjort tidigare också?
– Haha, ja visst så kan det vara. Men då är det en win win-situation. Så why not?
Så planerar Johan Olsson sin säsong
Före jul:
Efter Bruksvallarna är planen att hitta tävlingsvanan och åka minst tre av fyra världscuphelger.
– Den enda jag är tveksam till är Lillehammer i och med att det är minitour med tre tävlingar på rad så tidigt på säsongen. Det är kanske tveksamt med mina luftrör.
Januari: Ingen Tour de Ski. I stället återvänder Johan Olsson till Bruksvallarna för ett träningsläger som han gör korta avbrott i för de två hemma-världscuptävlingarna i Ulricehamn och Falun.
– Det är viktiga tävlingar att prioritera och så är det inga vansinniga avstånd heller.
VM-uppladdningen i februari: Efter SM i början på februari åker han på höghöjdsläger hela vägen fram till VM-genrepet i estniska Otepää.
– Kan man göra den tävlingen är det ofta positivt. Speciellt att få en genomkörare när man kommer från höjd.
VM: 15 kilometer klassiskt, stafett och femmil är givna distanser. Skiathlon-loppet i början av veckan är mer osäkert.
– Det är ofta den som ryker. Jag själv har rätt långsam återhämtning, delvis beroende på min ålder. Tre mil fem dagar innan det viktigaste loppet är inte alltid optimalt.