Kerstin Palm, 71: ”Eländes elände – alltid djävulskap”
Uppdaterad 2017-09-11 | Publicerad 2017-09-10
Hon vann sitt första mästerskap samma år som Vasaskeppet bärgades och den första människan färdades i rymden.
Snart kan 71-åriga Kerstin Palm vinna sitt sista.
Vi träffade en av svensk idrotts mest märkvärdiga personer för att reda ut det bestående minnet från deltagande i sju raka OS.
– Det var ett eländes elände, säger hon.
Trodde du att hösten saknade mästerskap med svenska guldhopp har du helt enkelt inte letat tillräckligt.
I en källare i Bromma spänner två fäktare elvästarna och fattar pistolgrepp om floretterna. Det luktar blöt hund om lokalen. En klocka tjuter och Thomas Åkerberg, 58-åringen som deltog i OS i sin ungdom, trippar mot mitten av pisten. Han är klart mycket yngre än sin sparringpartner, hon som i oktober ska fäkta veteran-VM i slovenska Maribor.
Skorna tjuter mot underlaget under tre svettiga minuter.
I pausen drar 71-åriga Kerstin Palm av masken och stryker handen genom det kortklippta och svettiga håret.
Var världens mest OS-meriterade kvinna
– Jag har stålhöfter efter två operationer. Det har handikappat mig. En gång hade jag världens längsta utfall, det var nästintill spagatlängd, men det finns inte en suck att göra med stålleder i kroppen, säger hon.
Sörjer du att kroppen inte fungerar likadant längre?
– Ja. Jag hade attacker som var anpassade till utfallen. Jag vet inte hur många gånger jag varit på väg att göra dem och påmint mig att herregud, jag kan inte längre.
1961 var Göteborgstjejen Kerstin Palm 15 år och vann med sina kvicka utfall Nordiska mästerskapen i florett. Mellan 1964 och 1988 deltog hon i sju raka sommar-OS och blev tidernas mest meriterade kvinnliga olympier, ett rekord som slogs först 2012 då italienska kanotisten Josefa Idem kom upp i åtta.
Trots bedriften är Palm något av en bifigur i svensk idrottshistoria. SOK listar inte mycket mer än placeringarna i OS, Wikipedias presentation är inte fylligare. Vi upplyses om att hon vann junior-VM 1966 och som bäst kom femma i OS. Men vad döljer sig bakom siffrorna?
Mungipan rycker till när Kerstin Palm får frågan.
– Alla mina olympiader är en enda radda av eländes elände. Det finns inget undantag. Det var alltid något djävulskap som inträffade.
”En oseriös människa”
På allvar?
– Strax före OS 1964 dök det upp en fäkterska som sa att hon var jättebra, men hade blivit förbigången. Stockholmspressen med Expressen, Aftonbladet, DN och Svenska Dagbladet hakade på och journalister ringde hem till oss och frågade om jag var medveten om att jag hade tagit hennes plats till OS. Jag var 18 år och upplevde ett mediedrev. Jag hade bättre resultat men det framställdes som att jag hade knyckt hennes plats. Det var väldigt obehagligt.
Fick båda åka?
– Ja. Jag blev uttagen och alla artiklar fick en herre att förbarma sig över den stackars människan och betala hennes biljett. SOK gick med på det. I Tokyo hade jag halsfluss och hög feber och fick placering 17–24, vilket jag tyckte var ganska bra.
Var det frostigt mellan dig och den andra tjejen?
– Jag såg inte av henne. Hon åkte ut i första försöksomgången och bara försvann. Jag tror hon var ute och roade sig. Oseriös människa.
Vad hände i Mexiko City 1968?
– Jag fäktades utmärkt och var en av sex i final. Alla mötte alla. Då haltade en man fram till sidan av pisten och sa att han var domare. Han kunde inte röra sig. På den avgörande stöten i fjärde matchen stod domaren och drömde och vände på händelseförloppet. Det var alldeles uppenbart att jag hade träffat först. Där satt en mexikansk publik och buade ut domaren. Det var så himla märkligt.
Var medaljchansen körd?
– Nej. Jag kunde få en bra placering om jag vann sista matchen. Närkamper är inte tillåtna i florettfäktning och i ett ögonblick när vi stod bredvid varandra hörde jag ”halt!” och stannade. Det gjorde inte hon. Då visade det sig att haltet inte kom från domaren utan två småflickor, tolv-tretton år, som tjattrade vid apparaten vid sidan. Ba-ba-ba-ba hade låtit som halt och så förlorade jag. Det var inte klokt.
”Jag var jätteledsen”
Du blev femma. Vad hade hänt utan de två domsluten?
– Det är stor chans att jag hade vunnit guld direkt eller haft omfäktning om guldet.
Så du och Sverige blev berövat på ett OS-guld av två tjattrande barn och en gubbe?
– En halvblind amerikansk gubbe med käpp som sedan blev struken av tävlingsledningen för att han var så fruktansvärt dålig.
Ska vi bryta emellan med något annat än elände? Det finns väl glada saker också?
– Nej, det finns inga glada saker att gå igenom. Inget roligt alls.
Ett JVM-guld 1966?
– Ja.
Men vi tar sjätteplatsen i OS 1972 då.
– Ja. München. Pisten var upphöjd med två-tre centimeter så jag vrickade foten ordentligt. Jag hade tre segrar och två nederlag och visste inte om jag skulle vara en av tre som gick till final. De hade en stor anslagstavla, en sådan du hade på flygplatserna förr i världen, som lät rassel rassel rassel när resultaten kom. Kerstin Palm var fyra. Jag var jätteledsen.
– Tio minuter senare rasslade det igen. Nu var jag trea. Det räknades om en gång till. Tvåa. Jag höll på att få hjärtsnörp innan det räknats färdigt. Jag var psykiskt knäckt av det jävla rasslandet fram och tillbaka.
”Urinblåsan höll på att sprängas”
Det låter ändå överkomligt.
– Sedan skulle jag få hjälp av min dåliga fot, men då kom en kontrollant och bad mig avlägga dopningprov. Jag kunde inte kissa på kommando, tiden gick, det blev mörkt i hallen och finalen skulle gå tre-fyra timmar senare. Jag krävde att få åka och äta och ge ett nytt prov precis före finalen.
– På kvällen var det tidernas trafikstockning. Jag hade druckit och druckit men inte vågat kissa. Jag höll på att spränga urinblåsan i bilen. Det var fruktansvärt. Vi kom mycket, mycket försenade fram till arenan. Jag sprang till herrarna och avla urinprov när de ropade mitt namn i hallen. Jag var helt ouppvärmd när jag drog upp kedjor och kom upp på pisten.
Hur gick det?
– De hade knäckt mig. Jag hade inte en enda seger och blev sexa.
Hur löd eländet 1976?
– En pist ska ha två meter bakom sig på varje sida, men i Montreal var den feluppbyggd på ett snedplan. Jag kom ut där och vrickade foten. Jag tänjde ut både yttre och inre ledband på samma gång, vilket är ett rekord i sig, och trillade bakåt och spräckte svanskotan.
Vad hände?
– Man stoppade in mig i ett sjukrum, det var stor kalabalik, och SOK hade skickat en liten fysioterapeut med en liten låda som skulle hjälpa mig. Men den lilla mannen hittade en indier som också hade en liten låda, så i stället för att ta hand om mig började de jämföra bindor med varandra. ”Jaså, din är sådan, jaha, min är sådan”. Det var två små män med lådor som såg på när jag skrek att de skulle lägga förband och sätta en bedövningsspruta i min kota. Jag kunde inte stå. Till slut fick jag hjälp och haltade in på pisten. Jag blev nia.
Sedan blev det Moskva 1980.
– Där fäktade jag bara dåligt.
Okej. Los Angeles 1984 då?
– Där hade jag heller inget att skylla på. Jag fäktade mediokert. I slutändan blev jag tolva men var den enda som besegrade den blivande olympiamästarinnan som heter Luan Jujie.
Sedan är vi framme vid karriärens sista OS. 1988 i Seoul.
– Där hände inget speciellt konstigt.
1992 missade Kerstin Palm sitt första OS på tre decennier. Lusten var borta, kroppen utsliten. Hade någon då sagt att karriären inte var avslutad utan bara på paus hade hon fnyst.
2003 var hon en 57-årig tandläkare som saknade idrottslivet. Hon sökte sig tillbaka till en rörelse hon lämnat, till källare som doftade blöt hund, till tävlingar runtom världen.
Kan vara sista mästerskapet
2005 vann hon veteran-VM, hennes första guld som senior. 2007 tog hon sitt andra. När årets veteran-VM avgörs 15–21 oktober i Maribor kommer Kerstin Palm from Sweden som en superstjärna med sex stora internationella veterantitlar i ryggen.
Stålhöfterna hindrar henne från att vara så offensiv hon hade önskat, men reflexerna från förr är bibehållna och defensiven ännu mer solid. Likt majoriteten av de bästa florettfäktarna är hon vänsterhänt.
Träningspasset är över, Thomas går och duschar, Kerstin kavlar upp byxorna och klämmer runt knäskålen.
– Jag vet inte om det är mitt sista VM. Jag har aldrig satt sådana mål, men det kan bli så, säger hon.
Får du mycket skador på äldre dagar?
– Senast var det elaka punkter utanför knäet. De senaste månaderna har jag fått nio kortisonsprutor på olika ställen. Nu är det bättre men inte försvunnet.
När trodde du senast att karriären var över?
– Det trodde jag i oktober förra året. Eller januari i år. Det gör så ont.
Håller din kropp för VM?
– Jag ska göra så gott jag kan.
Hon har inte tjänat en krona på sin sport och ekonomiskt är också veteran–VM en förlustaffär. Men mästerskapet är del av den upprättelse hon ordnat åt sig själv de fjorton senaste åren.
Alla pallplatser hennes yngre jag upplevde sig bestulen på har hennes äldre jag snart kompenserat för. Kerstin Palm knackar sig i tinningen. Återerövringen är en inre tillfredsställelse, men just den glänsande metallen ger hon inte mycket för.
– Jag har vunnit ett 40-tal SM-guld men donerat prisskåpet till Göteborgs idrottsmuseum. 300 kilo medaljer. Jag ville inte sitta hemma resten av livet och putsa silver.