Svenska friidrottsidolen som plötsligt slutade

Dokument: Så var Bengt ”Benke” Nilsson

Uppdaterad 2018-05-16 | Publicerad 2018-05-15

En svensk idrottslegend, Bengt ”Benke” Nilsson, har hastigt avlidit vid 84 års ålder. Under några år var han 50-talets mest berömde och beundrade idrottsman, en dåtidens Borg eller Stenmark.

”Benke”, som han kallades, introducerade dykstilen i höjdhopp. 1954 slog han europarekordet fem gånger. Han var nära att slå världsrekordet 2.12 men stannade på 2,11. Han blev europamästare och tilldelades Bragdmedaljen. Tillsammans med två andra höjdhopparstjärnor, Arne Ljungqvist och ”Svängsta” Svensson åkte han land och rike runt för att inför storpublik tävla i höjdhoppsgalor.

Efter Melbourne-OS 1956, där han skadad fick dra sig ur tävlingen, slutade han tvärt, bara 24 år gammal och omåttligt populär – en publikmagnet varhelst han tävlade och omskriven stjärna och idol i alla tidningar, en Snoddas jämlike på alla folkliga arenor. Men han slutade tvärt med denna motivering som han beskrev för mig i en intervju 1993:

– Jag vill säga till varje idrottsstjärna. Håll på med idrotten tills livet börjar. Lägg av i tid, gör dig inte beroende. Spotta ut karamellen och stoppa in en annan i munnen. Berömmet, alla ryggdunkningarna, och numera alla dessa stålar som gör tonåringar till mångmiljonärer, är en drog som skapar divor och verklighetsrubbningar. Den stora konsten är att ta avsked från manegen och strålkastaren, att lära sig arbeta mellan nio och fem utan en enda applåd. Även om det innebär abstinensbesvär.

– Jag tänker på en fotbollsstjärna som Gunnar Gren. Hur han trånade efter att berätta hur det hade varit under glansdagarna. Hur han kämpade för att bli bekräftad i alla ögonblick. Och så dog han, ensam.

Skulle bli gymnastik

”Benke” föddes i Ångermanland, kom till Stockholm i femårsåldern och började tävla frö Westermalms IK. Han var klasskompis med Peter Dahl i realskolan och var under flera år granne och nära vän med tennislegenden Ulf Schmidt under deras många gemensamma år i Saltsjöbaden. Egentligen hade ”Benke” inte tänkt sig en höjdhopparkarriär, det lutade mest åt skridsko och gymnastik.

– Jag råkade gå fel under utbildningen på GCI (nuvarande GIH). Där hoppade dom höjdhopp. Och så gjorde jag ett skutt över ribban. Några elever tyckte det var kul och på den vägen blev det. Men det var ju inte dom förutsättningar som kom senare. Vi hoppade på banor med oregelbunden kolstybb och hoppgropen bestod av en stenhård sandhög. Det var så jag skadade höften inför OS i Melbourne, jag borde aldrig ha ställt upp egentligen men det var för svårt att säga nej, berättade ”Benke” i en av mina intervjuer med honom.

”Benke” förlovade sig med en livande gymnastikdirektör, Ingegerd Karre, ungefär samtidigt som han började sina målmedvetna studier. De gifte sig och fick tre barn. Han tog en fil kand-examen i beteendevetenskaplig ämnen och blev civilekonom på Handelshögskolan.

I flera år arbetade han på PA-rådet, Personaladministrativa rådet, och reste landet runt för att leta efter ledarbegåvningar till svenskt näringsliv. Så småningom startade han ett eget företag med exklusivt kontor på Strandvägen i Stockholm. Hans arbete gick ut på att skräddarsy rätt person för vd-rekryteringar. Han lyckades bra och vid vårt sista möte, som var ett långt samtal inför en intervju för Aftonbladet, berättade han stolt att han i ett stort antal år rekryterat var fjärde börs-vd i svenskt näringsliv.

Envishet

”Benke” Nilsson hade stark integritet och var inget enkelt intervjuobjekt. Men nu kände han att det var dags att berätta lite mer om livet och hur yrkeslivet hade gestaltat sig, ett slags bokslut. Jag hann fråga om några viktiga punkter att prata om när man letar efter duktiga företagsledare. Han talade inte om kön, enbart om duglighet.

– Ja, du vet… först ska man veta vad man ska göra, vem eller vilka man konkurrerar med och så gäller det att upptäcka vem som har den där inneboende lusten att bli bäst…

– Som du i höjdhopp, sa jag.

– Åt det hållet. Talang och envishet är en bra kombination.

Längre hann vi inte. Vi skulle ju ”ses sen” och utveckla resonemanget. Men döden hann före.

Följ ämnen i artikeln