De kallar honom Ibra – jag kallar honom för Hamlet vid Po-floden

Och så är ligan slut och cirkeln sluten. Det här slog mig mest i Serie A 2008-2009.

Huvudrollsinnehavare 1: José Mourinho har karisma i övermått. Självsäker och svårfångat blyg, en oslagbar kombination. The Special One har varit den helt dominerande personligheten i ligan den gångna säsongen, utan att ha åstadkommit några underverk. Det han har tillfört är framförallt ett nytt sätt att tala om fotboll, inte att spela fotboll.

Huvudrollsinnehavare 2: Zlatan, en enmansorkester. I år har han vunnit ligan till Inter och skytteligan till sig själv. Båda är storslagna prestationer, för Zlatan och för Sverige. Tack vare honom är vi tillbaka på fotbollskartan i Italien med en ny kultfigur.

Italienarna kallar honom Ibra, men jag kallar honom just nu för Hamlet vid Po-floden. Should I stay or should I go? Vad gäller Zlatan är vi hänvisade till kodade meddelanden vad gäller framtiden.

Huvudrollsinnehavare 3: Diego Milito. Han och Genoa är den mest gripande storyn den här säsongen. Med entusiasm och mirakulös kontinuitet, har Genoa segat sig upp till en femteplats i ligan, vunnit mot de största och hållit sig kvar. Med klassisk elegans väljer klubben att fira framtiden i Uefa i stället för att begråta Champions League som slank dem ur händerna i sista minuten. Milito premieras med en plats i Inter. Inte ett öga torrt i halva Genoa. Sampdoria jublar.

Huvudrollsinnehavare 4: Carletto. Ancelotti kommer från landet och det märks. Han är trygg och mogen, har humor och är helt renons på fåfänga, trots att han har vunnit mer än någon av de andra. Problemet är möjligen en viss mättnad, som han tycks dela med flera av sina lagkamrater, förlåt, spelare. Han lämnar Milan samtidigt som en annan oförglömlig klippa, Paolo Maldini. Hoppas hungern infinner sig igen i London.

Förlorare 1: Juventus. OK, de tog andraplatsen till sist och Vincenzo Iaquinta lovar gott för 2009–2010. Men det som Juventus har förlorat sedan Calciopoli är inte så mycket muskler och spel, som utstrålning, den självklara vinnarattityden.

La Vecchia Signora har sjunkit in i en trist anonymitet och därmed har italiensk fotboll förlorat en av sina historiska referenspunkter. Juventus får inte tappa sin identitet. Det förlorar hela ligan på.

Förlorare 2: Att Roma kom sexa och Juventus tvåa, går inte ihop. Visserligen har vi sett bättre upplagor av Roma än den nyss avslutade säsongens, men ändå. Någonstans på vägen försvann koncentrationen och ingen av de inblandade parterna fick fatt på den igen. Nederlaget i Champions League var realistiskt, men Roma och ”i romanisti” lever på hoppet. Det kommer vi att göra i höst också. Vem vet vem som äger klubben då.

Roligast: Det blev inte mer än en tolfteplats för Sampdoria. Men ligans bästa fotboll har ofta spelats i Genua den här säsongen. Radarparet Cassano-Pazzini är Italiens bästa inhemska anfallare, med en glädje, uppfinningsrikedom och närvaro som tar andan ur publiken. Cassanos landslagschanser är obegripligt förbi. Men Pazzini har goda möjligheter att följa med ”gli azzurri” till Confederation Cup.