VM i Mordor nästa? Min gräns går här
Friidrotts-VM tar slut i dag och vi sätter punkt för ett gigantiskt PR-fiasko.
Att rapportera från världens alla hörn hör till journalistikens ABC, men genrepet i Doha ger oss anledning att lyfta på den tyngsta stenen av alla:
Efter de två senaste veckornas qatariska katastrof behöver vi diskutera om svenska journalister alls ska åka till fotbolls-VM 2022.
Just inför friidrotts-VM fläktes hyckleriet ut i all sin prakt när det stod klart att kvinnliga reportrar på plats i Qatar måste täcka armar och ben när de jobbar, medan utövarna får tävla i sina vanliga dräkter. Principer går som bekant att böja på också i totalitära stater, så länge undantaget bara omfattar utlänningar. Samma regler gäller för övrigt servering av alkohol i det lilla emiratet.
Listan över galenskapen som präglat friidrotts-VM är diger: Långlopp som tvingats brytas på grund av hettan, tomma läktare, larmrapporter från klimatorganisationer om det koldioxidstinna AC-systemet på arenorna och nya uppgifter om gästarbetare som dött medan de förberett nästa mästerskap här – herrarnas fotbolls-VM 2022. Vi har just sett hur det internationella friidrottsförbundet exploaterat, ja faktiskt, sina egna idrottsmän och satt deras fysiska hälsa på spel i 40-gradiga tävlingar inför ingen publik alls.
Det är så mycket som är dåligt i Doha att vi inte ens berört det absolut mest elementära: Qatar är en diktatur. En stat där invånarna saknar tillgång till fri press, där kvinnor står under mäns förmyndarskap, där rösträtten saknar verklig demokratisk betydelse och där homosexualitet är straffbart.
Borde dominera sportjournalistisk debatt
I veckan publicerade två franska parlamentsledamöter en artikel där man uppmanade det franska herrlandslaget i fotboll att bojkotta VM i Qatar 2022, efter friidrotts-VM:s multipla magplask. Det är förstås svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig att regerande världsmästarna uteblir från VM och lämnar sin plats till förfogande. Men det är inte förvånande att diskussionen får nytt syre nu.
Dagens Nyheters Johan Croneman lyfte förra söndagen frågan om journalister verkligen ska befinna sig på sådana här evenemang över huvud taget. Om de – vi – inte rentav blir en del av propagandamaskineriet när vi ändå åker till VM och bevakar det, alldeles oaktat hur många reportage om gästarbetarnas villkor som redaktionen buffrat med på förhand: ”Självklart är det en fråga för hela journalistkollektivet – DN inkluderat – men också en fråga för varje enskild journalist och reporter: ’Var går min gräns’?”
Det är en fråga som borde dominera sportjournalistisk debatt de närmaste åren.
Jag tillhör dem som anser att medierna är de sista som ska överge vilken given plats som helst. Krig, politiska konflikter, manipulerade val och korrumperade mästerskapsarrangörer – oavsett händelse finns det en poäng i att journalister är på plats. Det är garanten för oberoende inhämtning av fakta. Men idrott är i grunden ett icke-politiskt utövande som inte ska behöva uppmuntra till aktivism eller ställningstagande alls. I en perfekt värld ska vi kunna glädjas åt ett VM-guld i diskus, utan att behöva ställa frågor kring arrangemangets legitimitet.
Självklart att VM köptes för oljepengar
Nu är världen som bekant långt ifrån perfekt och krav på bojkott kan faktiskt resas kring de allra flesta idrottsevenemang. Inför fotbolls-VM i Tyskland 2006 höjdes röster kring den väntade ökningen av prostituerade för att möta den manliga tillresta publikens behov. 2014 demonstrerade miljontals brasilianare mot ett mästerskap som svalt en massa pengar samtidigt som den inhemska välfärden kollapsade. I Ryssland senast spelades VM i ett land där oppositionella hindras ställa upp i val och där obekväma journalister då och då hittas oförklarligt döda.
Det finns gradskillnader att ta i beaktande från bojkottsivrarna och det finns poänger med att sätta ljuset på länder som inte är vana att bli granskade av utländsk och oberoende media. Sportbladets Per Bohman gjorde ett mycket läsvärt reportage om Qatar och de förbättrade villkoren för gästarbetare i våras.
Frågan är om det är försvarbart att de internationella idrottsorganisationerna utnyttjas i det geopolitiska spel som ett VM och OS alltid innebär. Med fotbolls-VM i Qatar 2022 närmar vi oss en sorts kritisk gräns för vad som, både som supporter, journalist och sändande bolag, är rimligt att relativisera i fotbollens namn. Att VM köptes med oljepengar är så självklart att ingen längre tycks bry sig. En majoritet av Fifas dåvarande exekutiva kommitté som 2010 röstade för Qatar som VM-värd – detta trots att landet fick överlägset mest kritik när Fifas granskare själva gick igenom kandidaterna – har senare kommit att fällas för korruption.
Ett mästerskapsarrangemang innebär alltid vissa inslag av nationell propaganda. Det är därför som de tomma läktarna och chockvärmen under friidrotts-VM är en rejäl näsbränna för organisatören. Flera utövare har kritiserat inramningen under VM. Den franske tiokamparen Kevin Mayer kallar mästerskapet för en ”katastrof”. Friidrottarna i Doha har blivit försökskaniner för en korrumperad organisation som satt andra intressen än de publika och sportsliga i första rummet.
Så vad exakt legitimerar vi när vi åker till Qatar med ack så många invändningar, men trots allt rapporterar hem om VM därifrån? Att Mordor är en tänkbar kandidat nästa gång?
Värsta sprickorna kommer vara översminkade
Landet lär ha lärt sig ett och annat de gångna två veckorna. Räkna med att de värsta sprickorna i fasaden kommer att vara översminkade till fotbolls-VM om tre år. Till och med en eventuell utebliven publikfest går ju att simulera med gratisbiljetter (och kanske hot om löneavdrag?) till tacksamma gästarbetare. Det lär komma att behövas under ett mästerskap som spelas i december, ännu en del av charaden runt VM i Qatar.
För att den globala fotbollsfamiljen ska kunna fungera inkluderande får man göra vissa kompromisser ibland. Här måste finnas plats också för länder som ligger långt ner på antikorruptions-index, stater med auktoritära ledare och obefintlig satsning på damfotboll. Men därifrån till att aktivt delta i den galenskap som ännu ett globalt mästerskap i Qatar innebär måste det finnas utrymme att ställa frågorna på riktigt. Den internationella klubbfotbollen är redan besudlad av ekonomiska intressen från stater som inte respekterar mänskliga rättigheter. Det är med uppgivenhet många betraktar sitt favoritlag ta sig an ännu en tveksam tröjsponsor och förlägga försäsongen på den lukrativa asiatiska marknaden. Landslagsfotbollen fungerar annorlunda, den tillhör alla och lyder därför inte under perverterade privata intressen.
Att fotbolls-VM plötsligt skulle fråntas Qatar den närmaste tiden är inte särskilt troligt. Arenabyggena står halvklara, infrastrukturen är snart på plats. Därför måste vi i god tid få till en diskussion om mediernas roll i detta vansinne. Det här är en ansats att plocka upp stafettpinnen från Johan Croneman, när han för en gångs skull har helt rätt, med hopp om att föra den vidare:
Om inte en rad radikala förändringar presenteras inför fotbolls-VM i Qatar går min gräns här.