Flinck: Det är tidernas finalskräll
Publicerad 2017-05-27
MALMÖ. Miracle on Ice.
Vitryssland-Tre Kronor.
Leicesters Premier League-guld i fjol.
Det är på den nivån vi ska placera in Höörs skräll mot Sävehof i SM-finalen 2017.
Nej, jag menar inte att de är jämförbara i fråga om magnitud i idrottens världshistoria. Men i den betydligt snävare värld vi kallar svensk handboll är skrällen på den nivån.
Det räcker att gå en dag tillbaka, till den lilla intervjun med Ola Månsson i Sportbladet före finalen, för att få lite grepp om förutsättningarna inför den här finalen.
Höör hade aldrig, alltså aldrig någonsin, besegrat Sävehof som hade raden 17-1-0 på de 18 inbördes mötena.
Sävehof hade sex EM-spelare i laget (allihop också med i den VM-playofftrupp som tränaren/förbundskaptenen Henrik Signell tagit ut till juni), medan Höör hade noll.
Sävehof spelade sin tolfte raka final medan Höör gick in till sin första.
– Och det står väl 80-0 till dem i antalet SM-guld hos spelarna, sa Månsson.
Bara två spelare i hans lag hade ens spelat en final tidigare.
– Statistiskt är det inte lönt att vi åker till finalen i Malmö, sa Månsson.
Stor eloge till tränaren
Men matcher avgörs som bekant inte på papperet utan på planen.
Och där stod Höörspelarna redo vid lunchtid inne i Malmö Arena medan Sävehofs stjärnor bara hade ställt ut skorna.
Höör öppnade med att ta ledningen med 3-1 innan Sävehof gick i fatt till 3-3. Där och då var vi nog många som tänkte att Sävehof bara var lite trögstartade och lät Höör få vara med och leka lite.
Ärligt talat var vi nog rätt många som satt och väntade långt in i första halvlek på att Sävehof skulle samla ihop sig, gå ikapp, förbi och springa hem det här.
Men det gjorde man aldrig.
Sävehof snäppade upp det något i andra men kom aldrig närmare än två måls underläge och vi fick vara med om tidernas finalskräll.
Det var längesen man såg så många kvalitetsspelare, sett till nivån, prestera så dåligt samtidigt.
Men allt handlade inte om att Sävehof underpresterade utan Höör ska ha en stor eloge – inte minst tränaren Ola Månsson.
Efter alla helvetes kval han lidit med OV Helsingborg de senaste åren tog han över Höör i somras och höjde laget en nivå till som gav guld.
Intressantare än på länge
Nu lämnar tre av lagets största stjärnor (även om de verkligen inte var det denna dag) Sävehof för att bli utlandsproffs: Johanna Bundsen, Loui Sand och Jamina Roberts. Dessutom slutar Elin Enhörning och Rikke Jensen går till Heid.
Talangfabriken i Partille har dessutom slutat att producera nya toppspelare på damsidan.
Alla topplagen tappar visserligen tunga pjäser till nästa säsong men SHE känns betydligt intressantare till nästa säsong än på mycket mycket länge.
Det gör inte herrarnas handbollsliga.
Nu tappar Kristianstad Jerry Tollbring och Nebojsa Simic (och Richard Hanisch). Vi såg i finalen vad de två förstnämnda kan betyda i de stora matcherna men Viktor Hallén är redo att ta över efter Tollbring och ihop med Leo Larsson kan nog Richard Kappelin hålla samma nivå som Simic/Larsson i grundserien.
Men efter att i snitt bytt ut tio spelare per säsong sedan Ola Lindgren kom till klubben blir det rekordliten omsättning i IFK till nästa säsong. Det betyder att man som lag kan starta från en klart högre nivå i förberedelserna än inför den här säsongen. Centrala spelare som Henningsson och Arnarsson har dessutom blivit ett år äldre.
Lindgrens bästa prestation
Därför kan jag, i det här läget, inte se Kristianstad missa final nästa år också. Väl där kan allt hända, som vi såg i årets damfinal.
På tal om den höga omsättningen till årets säsong, där man tappade sex nyckelspelare plus lagkaptenen, och att han som tränare missade nästan hela försäsongen på grund av OS med dess förberedelser rankar Ola Lindgren det här guldet som sin bästa prestation som tränare.
Då har han ändå en ganska lång ledarkarriär som tränare i Bundesliga och förbundskapten i Sverige.
– Det är är väl OS-silvret som kan konkurrera.
Det säger en del om jobbet som ligger bakom det här guldet.
Skrev inför finalen om multimiljonären Jan Hansson och hans fru Elisabeth, som är nyckelfigurerna bakom Höörs framgångssaga från tredjeligan till SM-final (och nu guld) på nio år.
De har varit två eldsjälar som lagt ner enormt med tid och pengar.
Jan sa då, i torsdags, att han lagt in tio miljoner. Efter finalen avslöjade han:
– Det är snarare 15 miljoner. Jag var lite försiktig när jag pratade med dig, log han.