Laul: "Andra plats är första förlorare"

Robert Laul

Drömfinal? Tycker inte turneringen är värd ett sådant ord

helskärm

RIO DE JANEIRO. Efter sju sorger och åtta bedrövelser blir det ändå en hyfsad final i herrarnas OS-fotboll.

Brasilien-Tyskland.

Revanschen.

Tro nu inte att jag har ändrat mig, jag anser likafullt att OS-fotbollen på herrsidan är något av en Kalle Anka-turnering medan damernas fotboll är lika stor om inte större än ett VM.

Om – jag skriver om – Sverige vinner mot Tyskland på fredag är det den största prestationen genom tiderna av ett svenskt fotbollslandslag:

* Större än Sveriges OS-guld 1948 (ju färskare desto bättre).

* Större än Sveriges andraplats i VM 1958 (guld väger tyngre än silver).

* Större än VM-bronset 1994 (guld väger tyngre än brons också).

* Större än VM-silvret 2003 (guld väger fortfarande tyngre än silver).

Nu var det dock inte damturneringen som skulle diskuteras i den här spalten (den dissekeras på annat håll i tidningen och på sajten) utan herrfinalen som spelas dagen efter.

Eftersom jag råkar befinna mig i Rio de Janeiro får jag väl knalla bort till Maracana på lördag kväll, jag hoppade över dagens semifinaler för att damlandslaget hade pressträff i OS-byn.

Om jag velat överdriva kunde jag orerat om en ”DRÖMFINAL” men jag tycker inte turneringen är värd ett sådant ord utan nöjer mig med ”REVANSCHFINALEN”.

”Massakern på Mineirão förträngdes direkt”

Tyskland förnedrade ju Brasilien på deras hemmaplan i VM-semin 2014, en match som fortfarande knappt nämns här i Brasilien: Massakern på Mineirão förträngdes direkt, den har liksom inte spelats, aldrig inträffat.

Jag var själv på plats och det var plågsamt att uppleva. Inget lag förtjänar att bli så förödmjukade inför den egna hemmapubliken. Det var för grymt för att vara idrott.

Bland annat därför – och för att Brasilien aldrig vunnit OS i fotboll som anses vara deras i särklass viktigaste OS-guld att vinna – har brassarna kallat hem ett superlag som körde över Honduras i semifinalen med 6-0 där Neymar gjorde första målet redan efter 15 sekunder (nytt rekord).

Tyskland vann hyfsat komfortabelt mot Nigeria med 2-0 i den andra semin, och revanschmötet är därmed ett faktum.

Någon riktig revansch skulle en brasseseger förstås aldrig ses som, möjligen en tillfredställelse för stunden, en suck av lättnad, ett sätt att undvika en ny besvikelse. Så kan värdet av en brasiliansk seger sammanfattas. Plus att de får ett guld att lägga till tre OS-silver och två OS-brons.

Om Tyskland vinner?

Tja, stort för de spelare som är här förstås men utöver det: En pokal i mängden, ett par hyllor ned.

(Tyskland har heller aldrig vunnit OS-guld i fotboll även om Östtyskland vann 1976).

Det här med hur medaljer värderas är annars intressant.

Kvinnliga brassestjärnan Marta intervjuades inför semifinalen mot Sverige:

– Ingen bryr sig om andraplatser i Brasilien. Vi vill vinna så att det kan bli förändring för damfotbollen här.

För Sveriges damer skulle ett OS-silver fortfarande vara otroligt stort, en bragd, precis som det knappt fanns någon besvikelse hos Island när de åkte ut i kvarten mot Frankrike under sommarens EM.

”Ingen lottorad”

När det gäller medaljer i individuella grenar är det lite annorlunda, och på det temat fick jag ett mejl från en frustrerad läsare i Kumla tidigare i veckan:

”1,4,3

2,7,6

1,4,1

Det är ingen lottorad utan i tur och ordning medaljfördelningen för Sverige vid tre senaste OS, Sommar OS 2012, Vinter OS 2014 och (just nu) i Sommar OS 2016. Vi har ju utvecklats till en riktig silvernation som i stort sett alltid förlorar de där jämna 50/50 duellerna när det verkligen gäller i stora mästerskap. Känns dessutom som det gäller fler mästerskap än OS att vi alltid tar mer silver än guld och det kan väl knappast gå under beteckningen otur eller små marginaler när det händer gång efter gång?”

15 silver, alltså (däribland ett handbollssilver men resten i individuella grenar).

Varje silver följer samma mönster: SILVEREXTRA i tv och tidningar, jubel bland fansen men besvikna idrottare (ja i alla fall Henrik Stensson och han den där skeet-skytten som alla redan verkar ha glömt bort vad han heter).

Jag har personligen svårt att förstå varför vi firar silver och brons i grenar där våra tävlande är bland favoriterna, när de faller på sista slaget, skottet, skäret eller simtaget.

Second place is first loser, som det heter. Det betyder gravöl, inte champagne.

Damfotboll, handboll och individuella sensationer är blott undantag som bekräftar den regeln.

PS. ”Den där skeet-skytten” heter Marcus Svensson, nu glömmer ni aldrig det, okej?