... men de är jättekliv från stjärnstatus i NHL
Svenska målvakter har dominerat fullständigt i elitserien i vinter.
Henrik Lundqvist-effekt? Kanske.
Men det kommer att ta tjugo år innan svensk hockey för fram en ny Henke.
Pelle Lindbergh vann Vezina Trophy som NHL:s bästa målvakt 1985. Henrik Lundqvist debuterade i NY Rangers 2005.
Tjugo år som sagt.
Även om Sverige fått fram ett koppel intressanta unga målvakter är det ett jättekliv till stjärnstatus i NHL. Där dominerar kanadensarna fullständig.
De flesta lag har kanadensiska förstamålvakter och totalt har 38 kanadensare registrerats för minst en match den här säsongen. Finland är tvåa med nio.
Sverige har fyra, där Henrik Lundqvist i NY Rangers är outstanding och den enda som räknas som given förstemålvakt.
Johan Holmqvist har visserligen haft den rollen i Tampa, men har en räddningsprocent på måttliga 88,88.
Det är betydligt svårare att ta en plats i ett NHL-lag som svensk målvakt än som utespelare.
Erik Ersberg var en succé i fjol och VM-målvakt i Moskva, men har inte fått spela en enda match med Los Angeles – trots att de är NHL:s sämsta lag och har haft akuta målvaktsproblem.
Stefan Liv återvände till elitserien i höstas, utan att ha fått spela en enda NHL-match.
Konkurrensen är mördande.
Det är naturligtvis oerhört kul att Daniel Larsson fått sitt genombrott i Djurgården och att Jhonas Enroth spelat bra i Södertälje.
Bjurling är bäst
Men bäst räddningsprocent har faktiskt gamle Björn Bjurling – 28-åringen som avslutade fjolårssäsongen i norska Vålerengen.
Dessutom har ingen av utlänningarna varit särskilt bra hittills. Det är fortfarande Karol Krizan som är bäst, trots att det gått tungt för Modo.
Annars är räddningsprocenten ovanligt hög den här säsongen – 16 målvakter ligger över 90 procent.
Backar vi bandet så var räddningsprocenten inte lika hög förr.
En legendar som Pekka Lindmark – given förstemålvakt i Tre Kronor i ett decennium – hade en räddningsprocent på 88,08 då elitseriekarriären var över.
Det hade räckt till en 22:a plats bland dagens elitseriemålvakter.
Luelålegendaren Jarmo Myllys står totalt sett på nästan samma räddningsprocent som dagens Gusten Törnqvist – 90,05 mot 90,04.
Alla förstår att det inte går att jämföra olika epoker med varandra.
Och alla vet att Jarmo Myllys var en bättre målvakt än vad Gusten Törnqvist är i det här skedet av sin karriär.
Försvarsspelet har blivit tajtare, målvaktsskydden större och bättre och målvaktsspelet har utvecklats.
Mer vältränade
Bara dagens helt dominerande butterfly-stil gör ett par procent. Med moderna benskydd täcker en bra målvakt av i stort sett hela isen längs mållinjen – och 28 centimeter upp.
Men framförallt är dagens målvakter mycket mer vältränade. De är snabbare i sidoförflyttningarna och grundspelet är säkrare.
Det gör att åtminstone jag tycker att dagens målvakter är ganska likriktade. Det finns inte lika många profiler som förr och de lever mer på grunder än spelsinne.
Det handlar mer om att täcka av så stor yta som möjligt, än att göra spektakulära räddningar.
I NHL ligger gamle Dominik Hasek sist i räddningprocent bland de målvakter som spelat 14 matcher eller fler.
Hasek har en räddningsprocent på mediokra 88,50 och det räcker inte om Detroit ska vinna Stanley Cup.
Å andra sidan har Chris Osgood spelat strålande.
I går såg jag Steve Mason hålla nollan då Kanada slog Slovakien med 2–0 i JVM. Dagen innan tog Jonathan Bernier alla 44 skott mot hemmanationen Tjeckien, då kanadensarna vann med 3–0.
Två målvakter som få hört talas om här hemma.
Men Bernier – som valdes som elva i förstarundan av Los Angeles 2006 – är betydligt högre rankad än någon svenskdraftad målvakt.