Bank: Krasch för Lindelöf-aktien på börsen
Enkelt, rakt, vasst, smart. Så här ser det ut när Manchester United hittar ett sätt att spela boll.
Men vad spelar det nu för roll?
Tottenham har jämnat Old Trafford med marken, vi får se vilka som står kvar här när dammet lyft.
Ska vi snabbspola Victor Nilsson Lindelöf först? För att man ska rycka plåstret så fort det bara går?
Okej.
Jag vill inte ägna mig åt spekulationer om hur han mår, om hur José Mourinhos tough-love-metodik påverkat honom eller, kort och gott, kring vad det är som just nu äter upp den där finfine fotbollsspelaren vi satt och log åt under hela VM.
Jag kan bara tala om vad ögonen ser. Att han gjorde en juniorinsats när Manchester United föll ihop mot Brighton senast och att han var petad när de mötte Tottenham nu.
Petningen var ju det minst alarmerande för Victor Nilsson Lindelöf den här kvällen. Det bestående intrycket för alla som följer (eller tränar) United kommer ju att vara den där minuten när han till slut byttes in.
Phil Jones hade dragit en baksida efter en timme, Lindelöf hade kommit in, och första gången han märktes var det som en repris från Brighton, i mardröms-slowmotion. En horribelt missad bakåtpassning som gav Dele Alli ett friläge, Harry Kane som viftade bort honom som en liten vante på den efterföljande hörnan.
Krasch för Lindelöf-aktien på London Stock Exchange.
Det här är inte Victor, det är inte så här han spelar fotboll. Och tyvärr är Manchester United kanske inte en klubb som ger dig hur många chanser som helst att växa och hitta självförtroende. Tyvärr är väl inte José Mourinho den sortens tränare heller.
Lite salt i såren?
Backen storspelade
Ett par sekvenser senare fick Old Trafford se en mittback som utstrålade all den där auktoriteten som Manchester United skriker efter.
Toby Alderweireld glidtacklade, vann dueller, läste spel, spelade upp bollar, gjorde allt.
Vad var det han skulle kostat i somras? Mindre än vad han hade varit värd för Mourinho.
Tre matcher in på säsongen låter det som om hela klubben ligger i ruiner, som om den är på väg att gå under men man och Mou och allt.
Ed Woodward har sin transferagenda, José Mourinho har en annan. Han har inte fått de spelare han vill och supportrarna har slutit upp i Mou-hörnan, spelarna ser ut som psykologiskt misshandlade gymnasister (Bailly, Lindelöf) eller flegmatiska rökrute-kungar (Paul Pogba). Det här är ingen tid, ingen miljö för långsiktiga projekt. Fotbollsvärlden har petat in nästa ekonomiska växel, det handlar inte längre om att ha råd med miljardköp utan om huruvida man har råd att låta bli. Liverpool behöver en målvakt och en mittback, så de köper en målvakt och en mittback för ett par miljarder.
Och här står Manchester United, de möter Tottenham på hemmaplan och gör det med en elva som på alla världens papper ser mindre intressant ut.
De gjorde det på rätt sätt, det ska sägas.
När Mourinho kom till Manchester ifrågasatte jag idén. Han är en annan sorts tränare, de kunde ringd Madrid om de undrade. Han är inte gjord för att leka med fina leksaker, han är bäst i världen på att slå underifrån med fula, skitiga och elaka spelare, med organisation och sektmentalitet.
Istället rasade United
Men den här gången hittade han ändå något, en kompromiss mellan sin mentalitet, sin spelartrupps kapacitet och Uniteds identitet.
Sex nya spelare jämfört med senast. Rakt spel, enkel fotboll, fart och fläkt. Tottenham hade felbalanserat sitt mittfält och hittade inte hem med sin vårdade, sensuella passningsfotboll, det svängde i dörrarna och blåste stormvind åt alla håll – och det passade United. Lukaku fick sina lägen, det var kaosfotboll, tekniskt svag fotboll, rolig fotboll. Och United var bäst på det. De kunde eller borde lett i paus, men gjorde inte det.
Istället rasade allt, för stadigare än så har Woodward och United inte byggt sin kyrka.
Harry Kane backade sig fri på en hörna och skallade in 1–0, Christian Eriksen spelade in till Lucas Moura (bäst på planen tillsammans med Alderweireld och Harry Kane, som är en världsklass-target nu när han inte ser särskilt formtoppad ut) som rakade in 2–0 två minuter senare. Moura rann ifrån Chris Smalling och dunkade in 3–0.
Bortasektionen:
– You’re getting sacked in the morning.
Det blir han inte.
Bortasektionen:
– You’re not special anymore.
Det är han, men kanske inte på rätt sätt längre.
Så vart ska de ta vägen nu? Tottenham har precis tagit nästa mentala jättekliv under Pochettino, de har erövrat den bastion de hade kvar att erövra, de har krossat Manchester United på Old Trafford, och de har gjort det utan att ens spela fantastiskt.
De vet varifrån de kommer, de vet vad de har gjort och de vet vart de vill någonstans.
Manchester United? De vet ingenting längre, de vet bara att de gått vilse på vägen.