”Vill köpa ett hus till mamma”

Peter Wennman

Martin Olsson om livet som proffs, mötet med idolerna i United – och ödmjukhet

helskärm

BLACKBURN. Martin Olsson var bara 17 när han bestämde sig för att stanna i Blackburn, och en av hans lärare hemma i Sverige tyckte det verkade lite väl äventyrligt.

– Du som är så dålig på matte, hur ska du kunna räkna dina pengar?

– Mamma får räkna dom, sa Martin.

Nu sitter vi tre år senare i en svart skinnsoffa framför en enorm platt-tv (”dom är billigare här än i Sverige”) och dricker apelsinjuice i Martins stora, öppna tvårummare.

Det är en läcker lya i området Blockhall Village i utkanten av Blackburn, bara ett par minuters promenad från träningsplanen.

– Hyran är nio-och-fem-i-måna´n. Men jag funderar så smått på att köpa loss den. 230 000 (pund) vill dom ha, säger Martin.

9 500? Det får man knappt en städskrubb för i centrala London.

– Nä, jag förstår det. Men det är lite annat häruppe. Ändå är det här ett rikemansområde, kan man säga. Vad betalar du? Har du större?

Mindre. Men mycket dyrare.

– Ja, det är ju London, förstås.

Sen snackas det lägenheter och jämförs hit och dit och gås husesyn, det dyker upp en platt-tv till i sovrummet och det diskuteras maffiafilmer (”Maffiabröder och Scarface är bäst”) och visas upp ett välfyllt kylskåp där översta hyllan domineras av såna där små drickyoghurtar som trillar ut när man öppnar dörren.

– Dom är skitbra, dom funkar, säger Martin.

Skön snubbe, som ni märker.

”Ska aldrig bli kaxig”

I en fotbollsvärld där klubbar och agenter stämplar ordet KONTROLL i pannan på sina stjärnor känns det befriande att sitta och prata fritt och otvunget med en 20-åring från Högaborg.

Omedelbar kontakt, omedelbar värme.

– Jag har bestämt mig för att aldrig bli kaxig eller skrytsam. Jag är inte en sån som går omkring och säger att ”jag har spelat sju matcher i Premier League”.

Ändå är det ju faktiskt det han har gjort. Fyra från start. Han har som ung och grön vänsterback fått förtroendet mot självaste Manchester United.

– Då var jag nervös, ovanligt nog, eftersom United är mitt favoritlag. Det kändes stort. Men jag kommer inte att vara nervös nästa gång vi möter dem.

Det var inte så att Wayne Rooney sprang över halva planen för att byta tröja med dig?

– Ha ha, nä...fan, jag ville byta med Rooney eller Ronaldo, de är mina idoler i United, men det blev aldrig av.

Och om du får spela mot Chelsea i dag?

– Då kommer jag att vara lugn. Jag är inte lika skakis för dom. Kom igen bara, Joe Cole (skratt).

Det var alltså för tre år sen som Martin och tvillingbrorsan Marcus (Halmstad BK) stack till Blackburn för att känna på livet som ungdomsproffs. Marcus åkte hem igen, Martin blev kvar (matematiklektioner där hemma lockade inte) och i början var det inte så charmigt alla gånger.

– Det var tufft, ska du veta. De första fem månaderna ville jag åka hem. Jag ringde till mamma och sa att ”det här går inte”. Nästan värst var när brorsan ringde hemifrån och sa att han och polarna skulle gå ut och roa sig ... då satt jag här i det här huset och tyckte det var jobbigt alltihop.

”Kom inte hit för pengarna”

Det som lättade upp var förstås att det kom en liten löneutbetalning med jämna mellanrum.

– Min första ”paycheck” var på nästan 30 000 kronor (den är högre nu, det kan ni skriva upp) och det kändes ju bra som 17-åring ... men jag svär på att jag inte hade en tanke på pengar när jag kom hit. Det var för fotbollens skull. Att jag fick betalt var bara bonus, liksom.

Nu, när det ramlat in en del på kontot, låter det väldigt mycket Zlatan Ibrahimovic kring hans resonemang runt familjen och uppväxten.

– Min dröm är att kunna köpa en massa grejer och skämma bort dem. Jag skulle vilja köpa ett hus till mamma (Maggie) i stan hon härstammar från, Mombasa i Kenya, och en del annat. Min närmaste plan är att åka med hela familjen till min syrra (Jessica) som bor i USA.

Mamma Maggie verkar ha betytt mycket.

– Ja, det var hon som tog brorsan och mig till fotbollen. Vi var visserligen såna där killar som jämt tränade på egen hand utanför lägenheten på kvällarna. Skott och inlägg. Jag var alltid Rivaldo. Men utan henne hade det inte gått. Min riktiga pappa försvann tidigt ur bilden.

Din dialekt är lite svår att placera.

– Det beror nog på att jag är född i Gävle, det har blivit en slags blandning.

GÄVLE!? Det var fan i mig ett scoop, det visste jag inte.

– Jodå, vi bodde där tills jag var fyra år. I närheten av ishallen, tror jag.

Jaha, vi har därmed avslöjat Gävles förste spelare i Premier League. Då vet du var du ska gå när du återvänder hem.

– Jag har alltid sagt att det kan bli allsvenskan för mig, det är tryggt att resonera så om jag inte får vara kvar här. Men då ligger väl Helsingborg eller Halmstad närmare till hands.

Mark Hughes (nu i Manchester City) var den som först gav Martin Olsson chansen i Blackburn. Så när Hughes försvann och Paul Ince kom blev Martin orolig.

– Jag fick halvpanik. Tänk om de inte vill ha mig nu? Ince kanske inte gillar mig? Och så kommer han och ber mig spela mot Manchester United ... det var en chock!

Siktar på U21-landslaget

Så: hur långt kommer detta att bära?

Martin har hört snacket om att han är en av svensk fotbolls största talanger på länge (jadå, han har kollat in Laul Calling på webb-tv och tackar för berömmet) ... men finns det en långsiktig plan?

– Jag hoppas jag spelar vänsterback i U 21-landslaget i sommar, det är ett jäkla bra lag, för övrigt. Längre än så vågar jag inte tänka. Min klubbkompis Benni McCarthy säger att ”vi ses i VM i Sydafrika 2010” och det är ju snällt av honom, men ... vi får väl se. Jag kommer i alla fall inte att tacka nej, det kan du vara säker på.