Det är som det är, det blir som det blir
Uppdaterad 2014-11-07 | Publicerad 2014-10-29
Nemrud Kurt om bortgången
Livet efter döden. Döden efter livet.
Klas Ingesson har förlorat kampen mot cancern.
Vi begriper inte allt, men måste acceptera allting.
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.
Så heter boken som de senaste åren tagit Sverige med storm, men det var inte meningen att jag skulle koppla den till något som sköljer över ett Sverige i sorg.
Det är som det är. Det blir som det blir.
Så resonerar bokens huvudkaraktär.
Livet knuffar in honom på vidunderliga vägar och döden lurar runt hörnet, men en oberörd hundraåring vandrar vidare. Han vet att vi inte alltid begriper allt men hela tiden måste acceptera allting.
För två veckor sedan lämnade Pontus Segerström ett hem för att komma hem.
Nu har Klas Ingesson förlorat kampen mot cancern.
Han är en fyrtiosexåring som klivit ut genom fönstret och försvunnit för gott.
I morse lyfte jag luren och ringde Thomas Ravelli. Den gamle landslagsmålvakten minns förstås hur Sverige grävde brons i USA för tjugo år sedan, men hade ingen aning om att Ingesson gått bort.
– Det var någon som berättade, men jag trodde inte på det.
Så enkelt och svårt kan det vara på samma gång. Den här sjukdomen som stavas ”cancer” har förstört många människor genom att bjuda in döden till livets fest.
Fruar har förlorat sina män, barn har förlorat sina föräldrar. Vänner har förlorat vänner.
1989 kom Ravelli till Blåvitt och såg hur en kantig ”Klabbe” stångades friskt i närkamperna. Fem år senare stod de i amerikanska spelargånger för att spela VM.
Där fanns spelare som snurrade upp saudier, som mirakelmålade på motståndare, som räddade straffar mot Rumänien – och där fanns Klas Ingesson.
Två mål i debuten
Den 20 augusti 1968 föddes han i Ödeshög nära Vättern.
"Klabbe" var aldrig någon magiker som forsade fram med trollbindande teknik, men är du nästan två meter och väger nästan 90 kilo får du rycka på axlarna och trycka iväg motspelarna så att de får en anledning att minnas dig.
Via IFK Göteborg hamnade Ingesson i belgiska Mechelen och holländska PSV Eindhoven, sedan Sheffield Wednesday i England, Marseille i Frankrike och även Bari, Bologna och Lecce i Italien.
– Han var den typ av spelare alla tränare vill ha. Klas gav allt på planen och ställde aldrig till problem. Han var en stor kämpe i sitt spel. Och han var en så intelligent person, diskret, utan behov av att synas, säger Francesco Guidolin, hans tränare i Bologna.
I landslaget debuterade Ingesson som 20-åring, gjorde två mål i sin första match som Sverige vann med 2-0. Han var given i startelvan, ordinarie när det vankades mästerskapsmatch oavsett om året var 90, 92 eller 94.
De fysiska striderna vägrade han förlora, men någon form av självdistans försökte han ha när han satte ett förstoringsglas mot sina fotbollsfötter.
– Jag tillför inte något. Jag har faktiskt känt så sedan VM i USA.
En amerikansk tv-reporter tyckte annorlunda under det där slutspelet. Efter att den svenske mittfältaren lyft bollen över två saudier i åttondelsfinalen kallade han Ingesson för Nordens Maradona.
– Synd bara att det var en amerikan och inte en sydamerikan som sa det. Han visste väl vem Maradona var, men hade förmodligen aldrig sett fotboll tidigare.
Gifte sig med ungdomskärleken
Jag vet inte riktigt vilka frågor Ingesson ställde sig själv när han gjorde karriär, men några svar fick han på vägen:
Eller hur, "Klabbe"?
I maj 1994 krockade du med en älg och kom därför till VM-lägret med pisknärtskada och stödkrage. Det var inte förrän idrottspsykologen Åke Fjällström läkte dig både mentalt och fysiskt som du blev spelklar, lagom till premiären.
Och så gick det som det gick.
Du var mannen som gjorde jobbet i det tysta, som löpte och skapade ytor som ingen annan visste existerade förrän du öppnade upp dem.
Du var hjälten som offrade dig för de våra, som var beredd att gå ut i krig och låta segersolen skina över Sverige utan att ens känna behovet av att själv stå där i glansen.
Du var en skogshuggare som älskade att jaga, som agerade slitvarg i livets gåtfulla skogar.
Du gifte dig med din ungdomskärlek Vicky, fick sönerna Martin och David, återvände till Ödeshög för att lägga skorna på hyllan och hjärtat på rätt plats.
Du engagerade dig i moderklubben, blev tränare och ordförande, gick till Borås och Elfsborg, tog över rollen som boss för U21, fick rollen som manager.
Då knackade någon på axeln.
Du brydde dig inte om det.
Inte ens när du tvingades sätta dig i rullstol ville själen ge upp. Kroppen var massakrerad av cancern, blodet förgiftat av en sjukdom som inte borde finnas. Ändå vägrade du ge upp.
Du jobbade vidare och fick frågan om du inte borde dra ner på arbetstempot för hälsans skull.
– Jag kan inte göra så mycket mer för mig själv. Då skulle jag bara sitta hemma och rulla tummarna i stället. Det blir jag inte gladare eller bättre av.
Den som knackade dig på axeln började bli otålig.
Du brydde dig inte om det.
In i det sista trodde du på seger över cancern, på återhämtning, på mental styrka som skulle övervinna fysisk svaghet.
– Det kanske kommer ta något år eller två för mig att få tillbaka styrkan i kroppen och skelettet. Men så länge jag mår bra är det bara att köra på. Det är inte fel på mitt huvud, det är bara benen som är lite svaga just nu.
Om den starke var svag?
Jo, men den svage var stark.
Den som knackade dig på axeln brydde sig inte om det.
Du tvingades vända dig om.
Sedan gick du – med svagt skelett och pumpande hjärta – rätt in i dödens famn.
I morse somnade Klas Ingesson in. Han hann inte fylla 47.
Den kroniska blodsjukdomen multipelt myelom försökte förvandla folkhjälten till en förlorare. Och visst, krigaren kunde inte vinna sin svåraste strid, men det fina med minnen är att de förblir desamma när allt annat förändras.
Ingesson hann ju också minnas.
– När Rolle slår den höga bollen och jag ser Kennet komma i luften så vet jag att det är mål. Kennets mål är den stora minnesbilden, det stora ögonblicket, den stora grejen, det som gör att vi vänder Rumänien-matchen. Då känner jag att det inte finns någon som kan slå oss.
Ingessons gillade att blicka tillbaka på den där svindlande sommaren för tjugo år sedan. Den förändras inte, inte ens när allt annat gör det, inte ens när Klas Ingesson tar klivet ut genom fönstret och försvinner.
”Klabbe” har tagit sina sista andetag och vi är lika tomma på ord som fulla av känslor. Han har tvingat oss att acceptera någonting oacceptabelt.
Det är som det är.
Det blir som det blir.
Så enkelt och svårt kan det vara på samma gång.