Bank: Värt mycket mer än en medalj
RIO DE JANEIRO. Hon lyckades inte slå Katie Ledecky, men Sarah Sjöström har besegrat sig själv på vägen till prispallen.
Det var värt en medalj.
Det är värt mycket mer än så.
Till och med vädret lyder henne.
När Sarah Sjöström simmade fjärilsfinal mot sig själv och med hela världens förväntningar på axlarna blåste det halv storm över Rio. När hon kom tillbaka för att glädjesimma en final på tvåhundra meter frisim hade vinden lagt sig, himlen torkat och solen skinit en hel lång dag.
Här fanns inga förväntningar på guld, här fanns bara förhoppningar.
Det var Ledeckys tur att bevisa något, Sarah Sjöströms tur att utmana, och det syntes redan när det kom in. Amerikanskan var sammanbiten, blåste upp kinderna – Sjöström vinkade med båda armarna och log.
I 190 meter såg det ut som en bild av en prispall.
Trodde hon hade loppet
Sarah simmade klokt och smart, hade sparat tillräckligt med energi för att kunna släppa helvetet löst på sista längden.
I vändningen sprutade hon ifrån allt och alla tills det bara var Ledecky kvar.
En armlängd upp, ingenstans att gömma sig längre, och med tjugo meter kvar trodde jag verkligen att hon skulle slå allt och alla igen.
Sedan väntade smällen och silvret.
1.53,73 för Ledecky, personbästa och 1.54,08 för Sjöström. En sjundeplats för en friskt satsande Michelle Coleman (1.56,27).
Det är klart att det är surt att förlora ett guld så, men för att förstå omfattningen av Sarah Sjöströms prestation räcker det inte med att känna till konkurrensen, att veta varför Fede Pellegrini är Italiens populäraste idrottskvinna eller ha sett Katie Ledecky utomjordingssimma sitt frisim ända sedan genombrottet för fyra år sedan.
Det räcker inte ens att ha koll på hur haussad den här finalen varit, hur den setts som drottningloppet ända sedan simsporten förändrades med uthålligare sprinters och snabbare långsimmare.
Bland de allra största
Nej, det duger inte ens att ha det stora perspektivet och att ta in att det här är en sport som utövas i alla världens hörn, eller att det var en final med toppsimmare från Kina i öst till USA i väst, från Australien i syd till Sverige i norr.
Det här var en natt till som gör att Sarah Sjöström tar ett steg till mot att sorteras in bland de allra största idrottskvinnor Sverige någonsin haft, alldeles där uppe på Annika Sörenstam-hyllan.
Allt det här är enkelt.
Men för att fullt ut fatta vad Sarah Sjöströms prestation här i Rio i väger måste man veta var Sarah Sjöström kommer ifrån.
Där hundra fjäril var hennes naturtalang, given av genetiken och gud, så är frisim i allmänhet och 200 metersdistansen i synnerhet något annat.
De brukade inte trivas ihop.
För fem år sedan låg hon på rygg vid bassängkanten i Oriental Sports Center i Shanghai och kunde inte resa sig upp. Hon fick inte luft, hon hade hållit på att svimma, hon sa själv att hon ”fått kämpa på liv och död” för att ens ta sig i mål.
Älskar att vinna
Hon hatade 200 meter, men hon älskar att vinna.
Och alla kunde se att kvalitén och talangen fanns, att det som saknades var en hel del teknikträning i frisimmet och träning, träning, träning för att orka möta de där avslutande meternas alla vattendemoner öga mot öga.
När vi pratat om 200 meter har hon pratat om ”hatkärlek” – men fem år senare sitter jag på en läktare i Brasilien och ser en relation som lever och har hälsan.
Sarah har inte nått hela vägen fram, men hon har nått ända hit.
Hon har vunnit sin andra OS-medalj på tre dagar, och det är verkligen ingen skräll om man ser till hur hon simmat det senaste året – men det är bra mycket större om man ser till hur vägen hit sett ut.
Det här silvret är inte resultatet av en livslång kärlek.
Den här medaljen är ett resultat av hur hon slutade ängslas och lärde sig älska mjölksyra.
Som flicksimmare var Sarah dels en världsstjärna, dels en väderkvarn som hade oerhört mycket att lära sig rent tekniskt. Det har varit hennes ena utmaning. Den andra har handlat om att öka den anaerobiska uthålligheten.
Samarbetet med tränaren Carl Jenner har inte varit gnisselfritt, men de har fått rätt.
Kombinationen av långa och korta distanser, av fjärilsim och frism, har inte varit ett hinder för Sarahs utveckling, utan en tillgång. Jag är övertygad om att hon skulle kunna bli bäst i världen på 400 meter också, om hon hade valt att satsa på det.
Men det där är spekulationer, vi får ta dem en annan natt.
Sarah är bara i början
Den här natten är vikt för fakta: Katie Ledecky är OS-mästare, Michelle Coleman är sjua i världen och Sarah Sjöström är tvåa. Hon har två medaljer redan och hon är fortfarande bara i början på både veckan och karriären.
För ett år sedan tog hon två guld och fem medaljer på VM i Kazan. Efter ett flygbyte på hemresan föll det sig så att hela den svenska presskåren uppgraderades till förstaklass på planet. Vita dukar, trerättersmeny, extra benutrymme.
Simmarna fick släntra ombord efteråt, en efter en gick förbi på vägen tillbaka till ekonomiklassen, ända tills Sarah Sjöström kom på sist av alla.
Hon gick inte förbi. Hon smet in på en ledig plats i förstaklass, full-i-fan-flinade och hoppades på det bästa, ända tills en rysk flygvärd kom fram och bad henne visa sin biljett.
– Tyvärr, sa han. Du ska inte sitta här, du ska sitta längre bak.
– Jaha, sa Sarah. Men om jag visar mina medaljer då?
Charm, skämt och medaljer räcker ingenstans mot ryska tjänstemän, men oavsett vad som händer under resten av veckan kommer Sarah Sjöström att flyga hem som en av de stora olympierna i den svenska historien.
Det finns säkert de som kan invända mot det, men låt dem göra det då.
Sarah Sjöström kommer alltid att kunna visa sina medaljer.
Se alla klipp från OS på viasatsport.se och hela OS live på viaplay.se