”Elmander gav blod, svett och tårar”
Publicerad 2015-11-06
Bank: Han förtjänade sin plats i spelarbussen, han förtjänar en applåd när han kliver av
Han som aldrig slutade springa slutar springa, i alla fall i landslaget.
Det finns många som gett mycket till svensk fotboll.
Johan Elmander gav blod, svett och tårar.
Till slut gick bussen utan honom.
Ett av mina finaste minnen av Johan Elmander handlar om just det, om en buss som gick. Det var längesedan, han hade precis börjat etablera sig som den spelare som Toulouse byggde hela sitt anfallsspel kring, och jag tog tåget till Monaco för att se hur det såg ut på plats.
Elmander avgjorde matchen med ett fantastiskt mål, jag minns att jag skrev i mitt block att ”till och med när han är dålig är han väldigt, väldigt bra” och efteråt fick jag stå och vänta i de där krångliga katakomberna som ringlar under Stade Louis II.
Elmander stannade och pratade, han pratade länge och väluppfostrat, som han alltid gör, och till slut var det bara vi som stod kvar där.
– Men…, sa Johan. Har de åkt eller?
Jo, de hade ju det.
Toulouses spelarbuss hade rullat iväg, utan matchhjälten.
Alltid tagen för given
Johan Elmander har liksom alltid varit en sådan där som man tar för given, till och med när han var en spelare som en relativt liten fotbollsklubb byggde sin ekonomiska framtid kring.
När det började blåsa kring honom i landslaget var det både logiskt och fullkomligt ofattbart. Att uttagningarna av honom kritiserades var helt och fullt rimligt, eftersom han inte längre hade allt det där som en gång gjorde honom oumbärlig. Det fattades ett par meter i hans tjurrusningar, och han hade varken tekniken eller helikopterblicken som krävdes för att maskera det.
Men han förtjänade ju inte kritiken.
Trodde att han dog
Johan Elmander har alltid varit en totalt okomplicerad fotbollsspelare. Han slet ur sitt hjärta i den där gula dräkten, han gav precis allt han hade, i varenda match. Allra oftast såg han dyngsvettig ut redan efter två minuter, och det såg alltid väldigt roligt ut när han sprang in i en tackling och tog med sig farten ner till marken: Innan man vant sig trodde man på allvar att han dog Varje Enskild Gång.
Men han överlevde.
Han sprang, han överlevde, han svettades, han gjorde ett totalarbete defensivt och offensivt, och han gjorde en hel del mål.
Matchen definierade bilden av honom
Den där episka kvalmatchen mot Spanien i Solna, som var ett eko av gamla tiders svensk kollektivarbete och en smäll som på allvar styrde spansk landslagsfotboll åt rätt håll (det är fullt möjligt att påstå att de kanske inte hade blivit varken världs- eller europamästare utan kritiken som exploderade efter den förlusten), kommer förstås alltid att vara hans landslagsmässiga Nessun Dorma, matchen som definierade bilden av honom.
Till slut hade Johan Elmander sprungit färdigt, när han nu meddelar att det definitivt är över så kommer det inte som en överraskning för någon alls.
Vi noterar, vi går vidare.
Men först är det på sin plats att tacka honom för alla meter han sprang, för att han aldrig någonsin fuskade.
Han förtjänade sin plats i spelarbussen, han förtjänar en applåd när han kliver av.