Larsson en på miljonen – tack för att vi fick titta på
PARIS.
Klubben vars själ och motto är att vara ”mer än en klubb” låg utslagen och förlorad i åska och ösregn.
Katalonien grät, men gråter andra tårar nu.
Vilket ofattbart vackert slut han fick, den vars namn man sjunger i Barcelona i natt:
Henrik Larsson. Mer än en spelare.
De säger att 300 000 människor just nu fyller gatorna i Barcelona. Hade det inte varit för Henrik Larsson hade de stannat inne.
Själv sitter jag på ett Stade de France som fortfarande darrar och försöker få verkligheten att gå ihop. Eller åtminstone fotbollen.
Kan det vara så här?
Kan det vara så perfekt, så att en spelare som gör sin allra sista stora klubbmatch får avsluta den med att vinna världens största cup för världens största klubb? Och att han får avgöra alltihop?
Nej, naturligtvis inte.
Det är lika självklart som att en Högaborgsgrabb inte kan bli kung i Glasgow, eller att en 30-åring inte kan komma tillbaka till toppen efter att ha fått ben brutna och korsband avslitna.
Men så handlar det den här kvällen och den här gången inte heller om en spelare, utan om Henrik Larsson.
Mer än en spelare.
Jag hade trott att inget skulle kunna förstöra den här finalen, mellan Europas två läckraste fotbollslag. Det kunde inget heller, även om det fanns de som försökte.
Norge, till exempel. De hade skickat Fleksnes, Jan Teigen och Runar för att döma och den trion lyckades verkligen inte med någonting.
Fleksnes överambitiös
Fleksnes var så överambitiös att han inte klarade att avvakta i en sekund, så att Giuly fick göra 1–0 för Barcelona. I stället visade han ut Jens Lehmann och dömde bort målet, och ordnade en helt annan match. Barcelonas strategi var lika tydlig som märklig. Marquez och Edmilson skötte alla uppspel, långa diagonalbollar mot kanterna där Giuly pressade Cole och Eto’o utmanade Eboué. Rijkaard hade satt Ronaldinho, världens bäste, som central anfallare.
Det var ett felbeslut. Tanken var att världens bäste spelare skulle få bollen i farligare position, men det slutade med att han inte fick bollen alls. Arsenal var smartare i sitt spel, både med tio och elva man. Med tio man rörde de knappt bollen, men det var ingen slump att de tog ledningen.
I Arsène Wengers lag hade det inte varit möjligt att en snabb spelare (som Oleguer) markerar en huvudspelare (som Campbell) medan en huvudspelare (som Marquez) markerar en snabb spelare (som Ljungberg).
Det var precis vad Barcelona gjorde, och därför nickade Sol Campbell in 1–0.
Behövde ett ankare – hade Henke
Barça blev bättre efterhand, med Iniesta som playmaker och Ronaldinho på kanten, men tiden rann ifrån dem. Engelska fans sjöng sitt ”one nil to the Aaarsenal” och himlen sprack i ett ösregn som var på väg att skölja bort varenda dröm som Barça drömt.
Arsenal sjönk allt djupare, Barça letade efter avgörande passningar utan att hitta dem, och Frank Rijkaard behövde ett ankare.
Han hade Henrik Larsson.
Jag kan skriva att den mannen är ett unikum, en magiker, en på miljonen och allt skulle vara sant. Men jag kan lika gärna bara berätta vad han gjorde i sin sista stora klubbmatch.
Två gånger fick han bollen felvänd, den ena gången med Touré i ryggen, den andra gången med Campbell i ryggen. Två gånger väggspel, två gånger mål.
Jag frågade Frank Rijkaard om de hade pratat om att Henke skulle väggspela, om planen såg ut så, och det kanske var en dum fråga men svaret var bra.
– Ja, sa Rijkaard. Men att han skulle vara inblandad i båda målen är inget man pratar om. Det visar bara vilken underbar och viktig spelare Henrik är.
Arsenal hade tre bra chanser att göra 20 och avgöra matchen (Fredrik Ljungberg hade en av dem, Henry den bästa).
De gjorde en på många sätt heroisk insats, men det är inget man kommer att minnas om hundra år.
Man kommer däremot att minnas Henrik Larsson. Och Samuel Eto’o. Och den alldeles sanslöst osannolike matchvinnaren Belletti.
När allt var över sprang Henrik Larsson ut mot ena långsidan och kastade slängkyssar mot sin familj. Hela Barcelonas kurva sjöng hans namn, och jag antar att det lät likadant på Les Rambles i Katalonien:
Laaaaaaar-son, Laaaaaar-son.
Det var en fantastisk saga, tack för att vi fick titta på.
Nästa kapitel: Häcken hemma.
Apropå att få verkligheten att gå ihop.